– Det var under mina pretentiösa år. Jag var 14 år och undrade varför en högpresterande kvinna som Julie måste dö, och vad det spelade för roll att hon levde i en samtid som inte respekterade hennes kompetens, säger Shima Niavarni.

Hon gick med i Strindbergssällskapet, skrev en gymnasieuppsats om honom, och drömde om att själv få spela Julie någon gång.

– Det var nog den tanken som fick mig att börja med teater från första början faktiskt. Det har alltid varit en av mina absoluta drömroller, säger hon.

Når inte varandra

Nu har Shima Niavarani också gjort det. I alla fall en slags variant av Julie. I She’s wild again tonight, som hade biopremiär på Stockholms filmfestival förra veckan, spelar hon sig själv repeterandes Julie, samtidigt som själva handlingen i sig är en tolkning av det Strindbergska dramat. Men om originalet handlar om att klass sätter hinder för kärleken, handlar She’s wild again tonight snarare om att det är vårt behov av identitet och grupptillhörighet som sätter hinder. Shima Niavarani och hennes motspelare Gustaf Norén är visserligen personer som båda rör sig i den kulturella sfären, men det räcker inte för att deras kärlek ska hålla.

– Problemet är att de har helt olika förutsättningar. Deras verkliga tillhörighet blottläggs till slut och då fungerar inte kärleken.

Hon menar att det är sådan vår samtid är.

– I Sverige idag har vi en slags medelklass som innehåller grupper som har svårt att relatera till varandra. Vi sätter etiketter på oss själva som sedan styr oss, och betyder nästan allt för hur vi interagerar med varandra. Det känns som att Sverige är speciellt på det sättet. En människa som definierar sig som vänster och är kulturellt intresserad, söker sig till likasinnade. I USA tror jag inte det är lika märkligt att en demokrat är i ihop med en republikan. Det kanske inte är det mest relevanta i en potentiell relation.

Hon tror att det gör att vi får svårare att nå varandra. Och därmed att förstå. Hon tror också att behovet att söka oss till ”våra egna”, de likasinnade, kan leda till en slags ryggradslöshet. Utan eftertanke stämmer vi in i de åsikter som gruppen vi tillhör har format. För det är viktigare att tillhöra den gruppen än att komma fram till var man själv egentligen står.

– Filosofen Hanna Arendt pratade om den banala ondskan efter att hon suttit med i Eichmann-rättegången och hört honom säga att han inte var övertygad nazist utan bara gjorde det som krävdes av honom. Jag tror att det också finns en banal godhet. Det den leder till kan vara bra, som att vi får en stark kollektiv värdegrund som betonar jämlika värden, men när vi blir så vana att bara följa med och inte tänka själva, blir också hela samhället sårbart.

Nynazister som klasskompisar

Shima Niavarani menar att vi förlorar vårt kritiska tänkande. Själv blev hon medveten om vad det kan leda till redan som tolvåring. Hon bodde i Upplands Väsby, det var mitten av 90-talet och hennes klasskompisar kallade sig nynazister.

– Jag var tvungen att försöka förstå dem. Det var ju mina vänner, som nu vände sig mot mig. Jag kände att det inte var så enkelt som att peka ut vilka som var goda och onda, utan att jag behövde förstå vilka mekanismer som styrde dem. Det var den banala ondskan. De styrdes inte av övertygelse utan av hur deras handlingar värderades. De såg bara till att tycka samma som de med mest makt.

Idag är det särskilt viktigt att inte bara följa med strömmen tycker hon. Shima Niavarani ser en samtid där Sverigedemokraternas retorik format en samhällsvokabulär, där det inte finns några tydliga ledare som formar en annan berättelse om Sverige, och där hon nu, efter helgens terrordåd, är orolig för att den förenklade bilden ska vinna.

– Om människor kopplar ihop flyktingar med terrorister, och inte förstår vad det är människor flyr ifrån, och heller inte förstår varför terrorism finns, då blir det bara värre. Det är att hälla bränsle i terroristernas eld.