I Frankrike pågår nu för fullt #metooinceste. Det senaste i kritiken mot fransk hederskultur och straffrihet för pedofiler är juristen Camille Kouchners bok La Familia grande. I den biografiska boken lyfts att flera av de nämnda personerna tillhör eller tillhörde den franska intelligentian och toppolitiska skikt, och att de bevarat en syn på sexualitet från 1968-vänsterns frigörelsevåg.
Det får en att undra över vad 1960-och 70-talens sexuella radikalism och frigörelse egentligen handlade om.
Att gräva i detta börjar vid 1900-talets ingång och Sigmund Freuds psykoanalys. Freud var påverkad av victorianernas syn på den (manliga) sexuella driften – men istället för att se den som ostoppbar menade han att den kunde omvandlas eller förträngas. Freud beskrev begäret – libido – som en mänsklig, inte enbart manlig, kraft. Libido inkluderade den sexuella driften, men var än mer omfattande. Libido som människans starkaste drivkraft ställdes mot en självbevarelsedrift (och senare mot en dödsdrift). Det nya med den psykoanalysen var tanken att människan hade ett omedvetet där instinkter och drifter bor.
Intressant för det fortsatta grävandet är Freuds oidipusteori (barnet har ett libidinöst begär efter modern och ett hat mot fadern). En av teorins slutsatser är att kultur och samhälle kräver ett incesttabu och ett förbud mot fadersmord. Sådana tabun kräver att individen lär sig att hantera libido. Kultur och socialitet i Freuds psykoanalytiska teori bygger alltså på lyckosamt sublimerade sexuella begär, förbud och hat. Slutsatsen var att samhället/kulturen kunde bidra till att människor blev sjuka samtidigt som en lyckad sexuell utveckling kunde bidra till psykisk hälsa. Att kulturens eller samhällets fortlevnad krävde förträngning av drifter och begär var i grunden en pessimistisk syn som skapade melankoliska människor. Den skulle möta kritik.
Sociologi blir viktig att lyfta för att ge både idén om en sexuell frigörelse och den framtida feministiska kritiken av densamma en bakgrund. Sociologin studerar social interaktion – till skillnad från psykologin som studerar enskilda medvetanden. Sociologiska studier var ett svar på den sociala utvecklingen under 1800-talets demokratiserings-, urbanisering och industrialiseringsprocesser. Utvecklingen medförde, ansåg sociologer, främlingskap och anonymitet, vare sig det handlade om människors boende, arbete och relationer – eller beteende när folk samlades i massor. I massamhället riskerade kulturen och politiken att förflackas och människor att manipuleras och förvandlas till mobb. Om de konservativa var rädda för revolutioner var de radikala rädda för den framväxande fascismen. Efter första världskriget brottades marxisterna också med Det Stora Bryderiet – nämligen varför arbetarklassen inte hade gjort revolution utan istället skjutit ihjäl varandra. Allt detta blev en växtmån för ett freudo-marxistiskt teoretiserande.
Bland dessa freudo-marxister ska nämnas två som blev viktiga för det sexuella frigörelsetänket under 60- och 70-talen. Herbert Marcuse utvecklade idén om livsinstinkter mot dödsinstinkter i stark polemik med Freuds pessimistiska kultursyn. Livsinstinkter var den viktigaste politiska kraften för att skapa just kultur och civilisationer. Ett icke-repressivt samhälle måste bejaka livsinstinkterna, inklusive sexualiteten, inte förtränga dem. Hos Marcuse byttes klasskamp mot livsinstinkternas kamp mot ett repressivt samhälle. Nu legitimerades alltså även medelklassens uppror och sexuell utlevelse kunde ses som en strategi för individens frigörelse. Wilhelm Reich såg kärnfamiljen som kapitalismens psykologiska nav.
Kulturen skapades inte genom att sexuella drifter förträngdes – tvärtom krävde ett sunt samhälle att sexualitetens bejakades. Annars skapades ohälsa och underdåniga människor – lätta offer för allehanda auktoriteter. Samtidigt hävdade utilitaristiska liberaler att varje enskild individ har rätt att känna maximal sexuell njutning så länge inblandade personer är med på noterna och så länge detta inte begränsar någon annan person rätt att känna maximal njutning. Sexualiteten var då en positiv frihet både för radikaler och liberaler.
Den andra vågens feminister uppmuntrade inledningsvis kvinnor att ”ta tillbaka” sin sexualitet, men med p-pillret blev ett tidigare argument mot oönskad sex (”jag vill inte bli gravid”) ifrågasatt. Feministernas teori att det personliga är politiskt och att kvinno- respektive mansroller (som genus då benämndes) också uttrycktes sexuellt luckrade upp tanken på en medfödd, inneboende sexualitet som samhället förtryckt och som kunde befrias. Frigjord sexualitet ansågs endast kunna utövas mellan personer som var socialt och ekonomiskt jämbördiga. Personer i beroendeposition, som kvinnor, barn och andra utsatta, kunde svårligen ha sex på jämlika villkor. Feminister har istället krävt negativa sexuella friheter, det vill säga skydd mot oönskad sex. Där ingår nu #metooinceste.
Vid slutet av 1970-talet bidrog Michel Foucaults Sexualitetens historia att punktera myten om en sexualitet som kunde befrias. Det vi kallar sexuella känslor kan numera beskrivas som alltigenom tolkade av kulturen och inbegripna i allehanda maktspel.
Pia Laskar tipsar: Den sexuella frigörelsen populariserades till exempel genom ”Gökboet” (bok och film) eller vilken som helst av Dušan Makavejevs filmer. Läs gärna: Åsa Bergenheims ”Barnet, libido och samhället. Om den svenska diskursen kring barns sexualitet 1930-1960” och Lena Lennerheds ”Frihet att njuta. Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet”.
