År 1900 publicerades Ellen Keys klassiska verk ”Barnets århundrade”. Dess titel avsåg inte det just förgångna seklet, utan framtiden – det ännu inte skedda, det okända. Barnen är ju alltid framtiden. Och därför också en arena för utopiskt tänkande, för optimism och tron på en bättre morgondag.
Barn kan lätt symbolisera hopp. Inte för att de är på ett visst sätt, utan för att de ännu inte är på något speciellt sätt. Men just därför kan de också väcka rädsla; den äldre generationen kan känna behov av att reglera dem, visa dem var skåpet ska stå, få dem att följa de rådande reglerna och det gällande förståndet.
Kanske väcker barn och barndom mer hopp för de människor som drömmer om förändring och mer rädsla för dem som är nöjda med sakernas tillstånd? I den socialistiska historien har i alla fall barn ofta fungerat som en språngbräda för kampen för en framtid radikalt olik nuet.
Litteraturvetaren Sabine Hake skriver i ”The proletarian dream. Socialism, culture, and emotion in Germany 1863–1933” om hur socialister och kommunister strävade efter att fostra unga efter första världskriget och de revolutionära tider som följde. Hake menar att de två mål de främst ville uppnå var att kompensera proletariatets barn för ödet att födas in i en förtryckt klass och att introducera dem till ett annat sätt att leva, verka och känna som tillhörande denna klass. De skador som ”fattigdomens och lidandets skola” kunde innebära krävde att man byggde upp motkulturer och motberättelser, vilka skulle behandla problemet med mindervärdighetskänslor och bidra till att skapa en känsla av klassgemenskap.
1923 grundade socialdemokraten Kurt Löwenstein Die Reichsarbeitsgemeinschaft der Kinderfreunde i Berlin, vars mål var att skapa ett kollektivt självförtroende hos arbetarklassungdomar. I slutet av 1920-talet kom mer än 100000 barn och unga att delta i olika sådana grupper. Men även om aktiviteterna syftade till klassgemenskap och kollektiva handlingar var tidens socialistiska pedagoger medvetna om att varje person måste bära sin egen smärta, även om dess orsak var en följd av hans eller hennes klass. Hindren för självförverkligande var både av yttre och inre karaktär.
Därför kunde den socialistiska fostran inte handla enbart om intellektuella analyser eller fakta, utan den måste vända sig till hela människan. Även till hennes känslor, vilka man inte fick rädas – dessutom menade man att idealen om frihet, jämlikhet och broderskap alltsedan uråldriga tider hade en speciell förmåga att elda upp just unga människors själar.
En österrikisk pedagog vid namn Otto Felix Kanitz betonade att det inte fanns någon given känsla av gemenskap och solidaritet inom arbetarklassen, utan att sådana känslor måste skapas och att det ofta kunde misslyckas. Han varnade för risken att en kultur av hämndkänslor och förbittring kunde utvecklas, där arbetarungar kunde vända sig mot varandra och i ett slags kompensatorisk fantasi önska att andra behandlades lika dåligt som de själva hade blivit behandlade. Han såg detta som ”en farligare fiende till socialismen idag än världens alla verkliga kapitalister”.
Sabine Hake menar att barndomen, denna speciella tid i livet, ofta har gett pedagoger, författare och filosofer ett slags ramverk för att pröva sina olika idéer om människan och hennes potentialer. Om så är fallet, vad ska vi då säga om Stockholmsmoderaternas förslag om snabbutredningar av ADHD på skolbarn i så kallade utsatta områden, eller om Liberalernas förslag om obligatoriska språktest för tvååringar som inte är inskrivna i förskolan, eller om Sverigedemokraternas förslag om att införa ”förnedringsstraff” för nioåringar? Ett svar skulle kunna vara: de ser med fruktan på barn. Människan, åtminstone om hon bor på vissa ställen, är en farlig varelse. Någon framtidstro går överhuvudtaget inte att skönja i sådana tankar.
