Det gör man inte här. Allt bubbel är lika dyrt.

Svenska Akademiens årliga bokmässemingel ska strax starta i festvåningen intill, och det är minsann en exklusiv tillställning på riktigt. Den som har turen att bli bjuden klär upp sig, här duger inte mässans vanliga tygkassar och svettiga ryggtavlor. I Gothia towers svala luftkonditionering behåller man kavajen på. Hit är inga kulturwannabees bjudna, inte ens landets mest kända feminist, men hon är snarare besviken på att hon missat en annan tillställning.

Hon skulle vara gäst i den mycket bistre högermannen Ivar Arpis podd, men det blev inställt av oklar anledning. 

Det var tråkigt. 

Björk är övertygad om att Arpi håller på att bli vänster. Kanske kunde hon själv ge den knuff som behövdes för att han skulle förstå att hans förakt mot nyliberalismens lösningar egentligen är en vänsterposition?

Eller… hon tror nog inte på det själv, det är kanske bara ett skämt, men nej, det finns en förhoppning där… nog skulle han kunna komma till insikt om den riktiga motsättningen i politiken? Arpi är inte nyliberal, han förstår att staten måste äga vissa saker. Han har ju dessutom vänsterbakgrund, uppväxt i Majorna, med progressiva föräldrar…

Några timmar tidigare har Ivar Arpi fått ett kontrollerat utbrott på scenen i bokmässans sal F5.

– Sverige är någonting metafysiskt, väser han på sin lätt beslöjade göteborgska, som antyder att han är en blyg klassresenär, men i själva verket döljer att han härstammar från en lång släkt av akademiker.

Det finns glöd bakom orden.

Man måste vara villig att offra sitt liv för sin nation oavsett vilken politisk ledning den har, menar Arpi. Själv vill han dö för kyrkogården där hans släktingar vilar.

Han ser ut som en vikingahövding. Åtminstone som en raggares idé om en vikingahövding. Håret slickat bakåt i en perfekt rockabilly-frisyr. Med en fläta i skägget skulle han platsa i Soldiers of Odin. Om hans lemmar inte vore så intellektuellt slappa skulle han utstråla en direkt hotfull maskulinitet.

Men omgiven av mässans sobra videoprojektioner och en panel av vänsterliberaler i olika nyanser (två är kulturredaktörer, tre har jobbat för Vänsterpartiet) förpackas hans aggressiva nationalism till något högst normalt. 

Till och med lite charmerande? 

Som om han smakade på det nya Sverige och tvekade lite inför hur mycket han egentligen kan tugga i sig. Men en väluppfostrad gäst smakar på allt

Arpi får skrattarna på sin sida. Han är rolig. Utan att ens ha någon bok att presentera är han en av bokmässans stora stjärnor. 

– Min solidaritet med mitt land står inte och faller med en politisk reform, det är ett så fruktansvärt ytligt sätt att resonera.

Vikingens vrede vänds mot debattledaren Johannes Klenell, som frågat om han kunde tänka sig att dö för Magdalena Anderssons Sverige. 

På årets bokmässa har arrangörerna velat omsätta det ständigt pågående kulturkriget till scenunderhållning (inget drar lika mycket läsare till kultursidorna), och bokade därför in kombattanter från varsin sida utan att avslöja på förhand vad debatten handlade om. 

Just denna panel fick ta sig an frågan ”Skulle du dö för Sverige?”. 

Ett ämne värdigt en debattklubb på gymnasiet, men mitt under brinnande krig och en nationalistisk våg som sveper över Europa får det en helt annan klang.

– Vi kommer inte undan nationalkänslan så länge världen är byggd av nationer. Den kommer att vara där hur många anti-nationalister Sverige än består av.

Expressens kulturchef Victor Malm ser inte helt bekväm när han tar orden i sin mun. Som om han smakade på det nya Sverige och tvekade lite inför hur mycket han egentligen kan tugga i sig. 

Men en väluppfostrad gäst smakar på allt.

Samtidigt som Arpi river ner skratt i sal F5 debatteras USA:s politiska framtid i salongen strax intill. Journalisten Malin Ekman har, på tvärs med alla som oroar sig för Trumps vita och våldsamma revanschism, skrivit en bok om att det egentligen är ”woke” ideologin som är USA:s största problem. 

Nationalisterna älskar den, så klart. 

Lite senare på dagen debatterar högermannen Henrik Jönsson rikedom, och den mycket korrekta nationalistiska influencern Alice Teodorescu Måwe tar sig an gängvåldet.

– Det är naivt att tro att man kan blanda människor från hela världen, säger hon med darr på stämman. 

Mångkultur innebär konflikter, menar Teodorescu Måwe. Sverige har förstörts av invandrarnas värderingar.  

– Flit! Strävsamhet! Det har försvunnit! 

Hon har svårt att göra sig hörd i skrikmatchen som utbryter på scenen. 

– Det är en annan kultur! Hederskultur!

Åhh, Bokmässan fick en sån fullträff. Upplägget var briljant. En profil från den nationalistiska högern paketeras i en krockkudde av liberaler som ifrågasätter dem lagom mycket för att nationalisten ska kunna få en salongsfähig plattform. Det var en given publiksuccé. Så rätt i tiden. 

Och alla kände sig representerade.  

Förutom när frågan ”Vad är problemet med Somalitowns?” skulle avhandlas, då Bokmässan inte bjöd in några deltagare med somalisk bakgrund.

Det kan ha varit den vitaste paneldebatten i Sverige någonsin.

Ivar Arpi får ursäkta. Bokmässans verkliga hövding var en helt annan person. En man utan efternamn, med betydligt större skägg och rent ohyggliga överarmar, som byggt sitt märkliga varumärke på att med hull och hår omfamna nationalismens världsbild och ändå envist kalla sig socialdemokrat. 

Han har till och med en bok att presentera. En självbiografi där han avbildas som Karl Marx på omslaget. Spökskrivaren, en framgångsrik thrillerförfattare, ber lite försiktigt om ursäkt på Facebook för att han skrivit den, innan inlägget efter ett tag försvinner.

Lanseringen omsvärmas av rykten. 

Jan Emanuel vill ha en motorcykel på scenen! Han vaskade 30 000 på att boka fel hotell! Han ville att Ulf Kristersson skulle komma till releasen! Men framförallt… på lördag kväll ska han, likt den gamle kulturprofilen och dömde våldtäktsmannen, Jean Claude Arnault, arrangera en så kallad ”svitfest”.

En exklusiv fest på sitt hotellrum.

Något tänds i ögonen på alla som nås av ryktet.

Tågbiljetter bokas om. Visklekar inleds. Med en munterhet som är svår att skilja från djup ironi enas alla om att det här måste vara årets kalas.

Kvällen innan sitter journalisten Vesna Prekopic på Bishops Arms på Avenyn i Göteborg i sällskap med ett ungt och berusat litterärt garde och säger att hon kommit till bokmässan för att just hitta lite dekadens. Är det inte det bokmässan är känd för? Kanske finns den hos Jan Emanuel?

Hon är uppklädd och rolig. Och egentligen är hon här för att sälja sin bok om våldsamma skolelever. Och för att debattera gängvåld med Alice Teodorescu. De var ganska överens. Hon har varit med i Ivar Arpis podd.  

Prekopic är inte ensam om att vilja hitta någonting farligt i den allt mer strömlinjeformade mässupplevelsen. Alla störande element i form av spontana kalas och smygrökning i mässhallen har långsamt men effektivt utrotats. Numera finns inte ens de där festerna runtomkring kvar. De har konkurrerats ut av bokmässans egen firmafest ”Bokmässan by night”, en tillställning som ingen är riktigt imponerad av, kanske för att kreti och pleti är välkomna. 

Det vildvuxna skägget Jan Emanuel ingjuter förhoppningar om att återigen hitta det där kittlande och lite förbjudna som gjorde att objudna gäster köade för att bli uppträngda i ett hörn på Jean-Claude Arnaults hotellrum. 

Men ryktena fyller så klart ett syfte. 

Helt sant är nämligen att Jan Emanuel, för egna pengar, anlitat den beryktade pr-byrån 500, som leds av det unga stjärnskottet Love Bonnier, för att marknadsföra sin bok. 

Och kvällen innan kalaset kan ingen anklaga dem för att ha gjort ett dåligt jobb. 

I år är det Jan Emanuels, och inte Svenska Akademiens lista som är den viktiga. 

Det fanns bara ett sätt att göra det på. Man fick helt enkelt bjuda in gästerna som inte brukade vara välkomna

Hösten 2023 är det högsäsong för SD chic.

Trenden har några år på nacken, men sällan har den varit så rätt som nu. Den gamla kultureliten går knappt att känna igen. Det är inte längre bara de gråhåriga herrarna i tidningen Axess monter som svärmar för nationen, massutvisningar och hårdare tag.

Alla gör det. 

Och alla gör det i jakt på någon sorts… virilitet? Den där blandningen av arbetarklass, muskler och lite våld, som brukade vara så förbjuden. 

Den uppmärksamme såg det komma tidigt. Liza Marklund och Ann Heberlein skrev in sverigedemokratiska karaktärer i sina romaner. Journalister med litterära ambitioner började åka till sina hemstäder och skriva reportage om varför deras gamla kompisar röstade på SD och Stefan Sauk förvandlades helt sömlöst till sin karaktär ”Doktor Dengroth” i Lorry. 

Ett stipendium uppkallat efter Lars Vilks började delas ut till kulturmänniskor som vågade ifrågasätta den politiska korrektheten. Konstfacks-professorn Sara Kristoffersson tog emot det första eftersom hon tillrättavisat några rasifierade studenter som tyckte skolan var lite för homogen.

Något låg i luften. 

”Realismen” i flyktingfrågan hade infunnit sig redan 2015, även i kulturlivet. Humorkollektivet Grotesco gjorde snabbt en musikal i SVT som med sång och dans förklarade att välviljan faktiskt har en gräns.

Och med den nyfunna realismen kom vissa eftergifter. Plötsligt var det som att en klädsam ursäkt var på sin plats – en ursäkt för forna tiders naivitet, och en ursäkt för den åsiktskorridor man så länge förnekat existerade, men som man plötsligt hävdade att jo, den hade nog funnits i alla fall. 

Det fanns bara ett sätt att göra det på.

Man fick helt enkelt bjuda in gästerna som inte brukade vara välkomna. 

Att vara bjuden är nämligen det finaste man kan vara i kulturvärlden. 

Kanske definieras den av sin Fomo. Den som inte är bjuden är i alla fall död.

De första inviterna gick till Chang Frick – den rabulistiske aktivisten i SD:s ungdomsorganisation Ungsvenskarna som på några år förvandlat sig till ”journalist” och som var fullkomligt briljant på att lajva vanligt folk. Att hans outfit var såååå SD chic gjorde inte saken sämre. Ingen kunde motstå en debattör i hörselkåpor och reflexväst som sa att mångkulturen gått för långt.

När den allvarsamma skammen lagt sig började man inse att det hela till och med var en smula… coolt?

En Sverigedemokrat blev en accessoar som visade på vidsynthet och tolerans. 

Nu ville alla ha en egen Mattias Karlsson, Hanif Bali eller Rebecca Fallenkvist. Att hamna på bild på Instagram var mer än tillräckligt, men allra helst skulle man ha ett samtal, helst i en podd. Med dramatikern Stina Oscarsson i spetsen rusade ”samtalsaktivisterna” iväg för att samla på sig så många nationalistiska pokemons som möjligt.

Till slut gick det inte att låta bli. Den som fortfarande vägrade bjuda in dem anklagades för ”cancel culture”. 

– SD är dålig smak, men ändå intressanta, som en välkänd författare uttryckte det efter ett poddsamtal. 

Förtjusningen över att våga ha en ”förbjuden” åsikt gick att ta på. Kulturrummet blev plötsligt laddat igen.

Av maskulinitet.

Sex?

Det skedde såklart inte i ett vakuum. Samtidigt marscherade sossarna åt höger i jakt på väljare och vänsterns intellektuella drog en tydlig demarkationslinje – val kan bara vinnas på välfärdsfrågor. Trots att nationalisterna vrålade allt högre om ställa folk till svars för migrationen och gängvåldet så drog man bara ner bygghjälmen över ögonen och upprepade ordet ”välfärdskapitalism”. Suhonen, Greider, Dadgostar och Tankesmedjan Tiden vred sig i 90 graders vinkel för att deras varumärken aldrig skulle kunna förknippas med asylrätt, mänskliga rättigheter, antirasism eller något annat identitetspolitiskt.

Hösten 2023 är de förbjudna tankarna inte förbjudna längre. Tvärtom. De är en nödvändig accessoar för att släppas in på klubben

Vissa hoppade ur sina gamla Converse helt och hållet och bytte sida. Vänsterprofilen Ann-Charlott Altstadt började skriva för Bulletin, den gamle miljöpartististen Stina Oscarsson började rösta på Sverigedemokraterna. Tillsammans med Kristian Lundberg, Nina Lekander och Salomon Schulman hoppade hon av vänstern i en skadeglad serie på Svenska Dagbladets kultursida. 

Göran Greider var också med. Men han nöjde sig med att hoppa av kulturvänstern, i enlighet med vänsterns nya valvinnande recept.

Jens Liljestrand bad bokstavligt talat om ursäkt i Expressen för att han haft fel om allt och inte fattat att migrationspolitiken var misslyckad. 

Som belöning fick de en air av världsvana och cynisk sofistikering som kulturvänstern alltid åtrått. Marxister har visserligen alltid kunnat bjuda på en rejäl dos cynism, men aldrig den där känslan av att befinna sig nära makten. Aldrig känslan av att slippa kallas naiv. 

Hösten 2023 är de förbjudna tankarna inte förbjudna längre. Tvärtom. De är en nödvändig accessoar för att släppas in på klubben. Den som inte poserat i den nationalistiska tankemössan är inte välkommen. 

De politiskt korrekta börjar få svårt att hitta sina namn på gästlistan.

Så? 

Jo… Leonidas Aretakis var där. 

Victor Malm var där. 

Janne Josefsson var där. 

Jenny Lindh var där. 

Nån från Historiepodden var där. 

Men nej, det var inte årets fest.  

Gästerna bjöd inte på någon glamour och förlaget Volante bjöd på bag in box. Jan Emanuel såg trött ut. Det robusta Hotell Gothia är ihopbyggt med själva mässhallen och dess främsta uppgift är att husera båtförsäljare och småbarnsfamiljer som besöker Liseberg. Det är inte jättelätt att förverkliga sina drömmar om intellektuell dekadens just där, även om du bokar det största rummet.   

Till slut tyckte vakterna att det blev för högljutt. De hade lockats dit när en skribent på kulturfanzinet The Belly Button Gazette försökte smita in på jakt efter en ”once in a a lifetime experience”. 

Men morgonen efter toppar ”Jan Emanuel” listan över trendiga ämnen på appen ”X”. Byrån 500:s kampanj var en uppenbar framgång. 

Eller? 

Det är svårt att begripa pr. Om syftet är att alla ska prata om kunden var den en sensation. Om det handlar om att kunden ska uppfattas som något annat än en människa med svårtillfredsställt hävdelsebehov, var den ett misslyckande.

Sen brast en debatt ut om det moraliskt riktiga i ha gått på festen. Victor Malm skrev att han nog egentligen inte ville vara där. Han bara smakade på det sura vinet. Årets Lars Vilks-stipendiat Leonidas Aretakis fick försvara sig i Sveriges radio.

– Högern har initiativet och vi kan inte deplattformera någon, var hans förklaring till varför han valt den efternamnslöse vikingen som dryckesbroder.

Den krympande motståndarsidan var helt enkelt tvungen att få ett annat namn

Samma vecka som kulturetablissemanget dryftade den mänskliga rättigheten att festa på hotellrum lanserade regeringen fler auktoritära förändringar av svenskt rättsväsende: angiverilagar, vräkningar av kriminellas familjer, satsning på övervakningskameror, de tidigarelade införandet av visitationszoner, vistelseförbud. Ännu en utredning ledd av en SD-tjänsteman tillsattes. I direktivet står att syftet är att ”så långt det är rättsligt möjligt begränsa bl a asylsökandes rättigheter”.

De kommande dagarna gör Jimmie Åkesson utspel på utspel där han kräver återkallande av medborgarskap ”i stor skala”, militärer på gatorna, arresteringar i preventivt syfte, livstid till 15-åringar och utvisningar på grund av ”bristande vandel”. 

Det är en offensiv mot rättssamhället som saknar motstycke i svensk samtidshistoria. Åkesson vill ”slakta gamla heliga kossor inom rättspolitiken”, förklarar han för DN (10/10). Likt en sort skuggminister för moral och skötsamhet verkar han själv vilja bestämma vem som ska få vistas i landet och inte.

Dagen efter håller Jan Emanuel ytterligare ett bokkalas i Stockholm. Nu lyckas han bättre med glamouren. Alla var där. Alla. Linus Bylund, Mattias Karlsson, Joakim Lamotte, Martin Melin, Bulletin-redaktionen, Mona Sahlin… åh, vilken kväll det blev.

Nej, pk-eliten står inte längre på gästlistan.

Det är därför Malin Ekman skrivit en bok om ”woke”, och inte ”politisk korrekthet”. Ingen kan längre hävda att det är en avvikande åsikt att vilja minska invandringen till noll och begränsa utsatta människors rättigheter ”så långt det är möjligt”. Det förenar nästan samtliga politiska tänkare.

Inte ens kultureliten bjuder på några protester längre.  

Den krympande motståndarsidan var helt enkelt tvungen att få ett annat namn.

”Woke” är namnet på en politisk korrekthet som förlorat.