Det är väl känt att det var inom ramen för den parlamentariska demokratin som Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland. I huvudsak är det sant. Mindre känt är emellertid hur pass livlig demokratin var under Weimarrepublikens sista månader, och hur grundligt och eftertryckligt den tyska befolkningen röstade sig fram till det som sedan skedde.
Under 1932 ägde alltså två riksdagsval rum, båda med mycket högt valdeltagande (84,1 respektive 80,6 procent – som jämförelse var valdeltagandet i det svenska riksdagsvalet samma år 68,6 procent). Dessutom hade Tyskland (åter)valt sin president, för säkerhets skull med dubbla valomgångar, och bland annat Preussen hade samma år haft val till sitt delstatsparlament. Lägg till detta de intensiva valkampanjerna, där den kommunikationstekniska utvecklingen stormade fram, och inte minst det politiska våldet. En mer politiserad befolkning än den tyska 1932 är svår att tänka sig.
Det var i valet närmast innan, i september 1930, som nazisterna fått sitt politiska genombrott. Efter att den socialdemokratiskt ledda stora koalitionen (socialdemokratiska SPD med katolska Zentrum och Bayerische Volkspartei (BVP) samt två nationella partier) fallit i mars försökte presidenten Hindenburg på eget initiativ få till en rent borgerlig regering. Han kunde självsvåldigt utse regeringsbildare utan hänsyn till det parlamentariska läget, en rätt den svenske kungen avstått 1917 – på så vis var den tyska riksdagen inte helt och hållet parlamentarisk.
Men regeringen Brüning föll lika snabbt efter ett misstroendevotum lagt av övriga partier – inklusive socialdemokrater, kommunister och nazister.
Ett nytt val måste därför hållas och i det valet, 14 september 1930, ökade nazistiska NSDAP (Nationalsozialistiche deutsche Arbeiterpartei) från 2,8 till 18,3 procent. Socialdemokraterna var fortfarande störst med 24,5 och katolska Zentrum samt Kommunisterna (KPD) låg båda kring 13–14 procent.
När riksdagen öppnade 13 oktober 1930 hade alla nazister den förbjudna partiuniformen på sig.
Under de kommande åren styrdes Tyskland genom en undantagslag, som gjorde att regeringen kunde stifta lagar utan att fråga riksdagen. Riksdagen kunde emellertid upphäva undantagslagen, och därför bad presidenten Zentrums von Papen i slutet av maj 1932 att bilda en ”nationell koncentrationsregering”, det vill säga en regering dit NSDAP skulle bjudas in. Nazisternas villkor var att nyval skulle hållas snart – och att förbudet mot SA och SS, som införts i april, skulle upphävas.
Nyvalen kom till tidigare än det var tänkt, efter ett socialdemokratiskt misstroendevotum, och efter att förbudet mot SA och SS upphävts i juni vidtog en våldsam valkamp. Omkring 100 människor dödades, varav tolv på själva valdagen, den 31 juli. Genom en statskupp på delstatsnivå hade då dessutom den socialdemokratiska regeringen i Preussen avsatts. Den här gången blev nazisterna med 37,3 procent större än Socialdemokraterna och Kommunisterna sammantagna. Men dessa hade ändå framgång med sitt misstroendevotum i september, som alltså ledde till ett extraval i förhoppningen att försvaga nazisterna.
Det lyckades också i någon mån, nazisterna backade i november till 33,1 procent, även SPD backade men Kommunisterna ökade. Socialdemokratiska huvudorganet Vorwärts satte den triumferande rubriken ”Stort tapp för Hitler”, Göbbels betraktade i sin dagbok resultatet som en ”örfil” och i partiet bröt en intern strid ut mellan Gregor Strasser och Hitler.
För ett ögonblick såg det faktiskt ut som om krisen var över.
Rikskanslern von Schleicher kontaktade Strasser i syfte att splittra nazistpartiet och dra delar av det med sig i en ny stor koalition, även fackföreningarna kontaktades. Det misslyckades.
Nästa manöver blev en för mycket.
Mats Deland är docent i historia, doktor i ekonomisk historia och har forskat om bland annat krigsförbrytelser, internationell lag och fascism.
