– Den identiteten förlorade hon aldrig. Hon är medveten om sin galenskap, men hon är också medveten om att hon är en hyperbegåvning. Hon är själv övertygad om att hon är ett geni. Det var hon ju också, hon var en fantastisk författare, säger Karin Johannisson.

”Ville ägna mig åt psyket”

Men i omgivningens ögon var Agnes von Krusenstjerna inget geni. Hon var en banbrytande författare, men också en författare som var galen. Hennes utagerande sexualitet, ångesten som ibland fick henne att skrika okontrollerat, excentriciteten. Om hon varit man kunde de egenskaperna istället ha bidragit till genibilden, men hon var ju ingen man.

– Genibilden är manligt definierad, kvinnor har inte tillgång till den. Män har alltid kunnat uppträda som outsiders, med otämjda egon, en stark sexuell energi eller analytiskt förnuft. Genibegreppet definierades under romantiken, sedan dess har vi fasta föreställningar om vad som ingår för att kunna räknas som geni. Kvinnor platsar inte där, säger Karin Johannisson.

Att det är så här var inget nytt för Karin Johannisson. Geniet är en man. Den galna är en kvinna. Men hon ville ändå utforska den generaliseringen djupare. Hon ville undersöka var gränsen egentligen går. Hur snäva är, eller var, ramarna för en kvinnas normalitet? När definieras hon som galen?

– Jag längtade efter att arbeta med något så svårt som att säga något om kvinnligt psyke. I tidigare böcker har jag undersökt synen på kvinnokroppen, nu ville jag ägna mig åt psyket. Jag ville försöka precisera gränsen mellan normalitet och avvikelse, och hur den skiljer sig i olika tider, beroende av kön och klass, säger Karin Johannisson.

Krav att vara kontrollerad

Hon gör det genom att utgå från de tre kända kvinnorna Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Hon gräver i arkiven, läser deras journaler, sätter sig in i psykiatrins historia. Ett arbete som liknar akademikerns, men också författarens genom de berättelser efterforskningarna leder till. Läsaren kan se de tre kvinnorna framför sig. Agnes von Krusenstjerna som far runt i ord och handling, Sigrid Hjertén som sakta stumnar instängd i sitt sjukhusrum, Nelly Sachs som blir allt bräckligare samtidigt som orden hela tiden är hennes räddning. De är tre olika personer som har galenskapen och konstnärskapet gemensamt. Ingen av dem ryms heller inom normalitetens snäva gränser. Det krävdes egentligen inte särskilt mycket av dem för att stiga över den gränsen. En utlevande sexualitet kunde räcka.

– Ja, så var det nog. Som för Agnes von Krusenstjerna till exempel, bara en sådan sak som att hon var bisexuell, att hon överhuvudtaget tydligt visade att hon hade en sexualitet, det räckte för att hon skulle galenförklaras även om det fanns annat med som också bidrog till det.

Den kvinnliga sexualiteten skulle inte finnas. Särskilt inte den ogifta kvinnans.

– Kvinnans sexualitet ansågs väckbar först inom äktenskapet. Hela samhället kretsade kring kvinnans dygd. Det handlade om moral. Och därför var reglerna för kvinnans sexualitet snävare skurna än för männen.

Så är det väl fortfarande till viss del?

– Visst är det så. Det grundar sig ju i den historiska synen på kvinnans sexualitet och kvinnan överhuvudtaget. Kvinnan har fortfarande ett hårdare krav på sig att vara kontrollerad, att hålla tillbaka sexuell bejakelse.

Också synen på kvinnan som skörare, och hennes psyke som mer sårbart, lever kvar?

– Ja, man läser kvinnor och män olika. Inte medvetet, utan det tillhör det strukturella förtrycket. Kvinnan har alltid förknippats med psykisk bräcklighet och sensibilitet.

Därför kallas kvinnor sällan genier?

– Ja, eller aldrig snarare. Kan du komma på ett enda kvinnligt geni?

– Normaliteten är snävare för en kvinna, och det var ännu mer påtagligt under 1900-talets modernism. En kvinna som hade kunnat komma undan med att kallas geni fick istället en psykisk diagnos. Eller som för många, de hade inte behövt kallas galna om gränserna för normaliteten inte varit så snäva.

Karin Johannisson tror dock att alla tre, Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs, fått diagnoser även om de hade levt idag. Fast diagnoserna skulle ha sett annorlunda ut.

– Även om det är viktigt att respektera psykisk sjukdom och psykisk ohälsa, så ser jag en diagnosinflation idag. Vi riskerar att krympa normaliteten. Att sätta diagnos på allt fler former av avvikelser är vanskligt. Alla vill kunna vara lite galna ibland, men inte mer galen än att fortfarande räknas in bland de normala. Ingen vill vara så galen att den definieras ut ur normaliteten.