Min första tanke när jag hör talas om Elsie Johanssons självbiografi är: behövs det verkligen? Elsie Johansson tillhör det gamla gardet arbetarförfattare som skrivit sjuttielva lätt förtäckta självbiografier om sin uppväxt. Hon slår visserligen inte Ivar Lo som skrivit tre långa sviter, men ändå, här finns Glasfåglarna, Mosippan, Nancy, Näckrosträdet etcetera. Dessutom är det inte ett ofarligt företag att skriva om den ”riktiga Elsie” (som den prosaiska titeln lyder). När man skrivit böcker som ligger nära inpå sitt eget liv riskerar bortslitandet av den tunna litterära väven att göra texten ointressant. Jaha, mamman hade inte perenner i fönstret utan pelargoner. Se där.
Men så börjar jag läsa Riktiga Elsie och genast faller mina farhågor. Elsie Johansson är en så pass skicklig författare att hon klarar av att skriva om samma ämne gång på gång. Hon vrider lite på perspektivet, ställer in skärpan och trycker av. I den bemärkelsen påminner hon om vår tids andra stora arbetarförfattare Kjell Johansson, som också skrivit fram samma barndomsminnen och samma scener sedan 70-talet. Riktiga Elsie är en underbar bok som berättar om den lilla flickan ”stigen ur stugmörker och drömmar” som sent i livet blev författare. Den börjar i tidig barndom och sträcker sig fram till debuten.
Här finns mycket som man känner igen från Nancy-böckerna. Berättelsen om uppväxten på 30-talet utanför Uppsala i stugan med den spruckna skorstenen. Vi får läsa om den kärlekslösa relationen mellan mamman och pappan och Elsie som stod hjälplös mitt emellan. Föräldrarnas tillvaro var varken tårdrypande eller våldsam, bara tröstlös och kvävande. Elsie Johansson beskriver det rakt och ärligt, men utan ett uns av bitterhet. En av hennes stora styrkor har alltid varit att hon inte skuldbelägger någon – inte ens sig själv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En bit in i boken får Elsie Johansson börja på läroverk inne i Uppsala. När läroverkskatalogen kommer hem är raden med ”faders yrke” blank. Min pappa, skriver Elsie Johansson, var stolt över att vara ”grovarbetare” men titeln passade inte in bland de övriga kaptenerna och ingenjörerna. Ändå betraktar Elsie Johansson det som en nåd – ja, hon vågar faktiskt använda ett så högtidligt ord – att just hon fick studera och slå ut sina vingar. Detta gjorde att hon kunde jobba på posten och arbeta som maskinskriverska istället för att slita som daglönare på en åker.
En av de bästa delarna i boken är skildringen av det första äktenskapet, med den psykiskt instabila Bruno. Detta har hon beskrivit tidigare, i Näckrosträdet, men jag tycker att hon gör det bättre här. Det är en förskräcklig historia: Bruno talar om för henne att hon är äcklig, får henne att operera brösten och förbjuder henne att studera vidare. ”Han kapade mig vid stubben”, skriver Elsie Johansson, för att i nästa stund skildra alla hans goda sidor (pålitligheten, faderskapet, fliten). Detta är typiskt för henne; hon kan tvärvända mitt i en mening och få människans mörker och ljus att dansa fram ur varandra.
I slutet av boken skriver Elsie Johansson om debuten 1979 med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Det avhandlas ganska kort och här skulle man gärna haft lite mera kontext. Elsie Johansson debuterade i en tid då många äldre kvinnliga arbetare började skriva. Herta Wirén, Helga Bergwall och Maja Ekelöf är några som kan nämnas. I dag har vi bilden av att den kvinnliga arbetarlitteraturen alltid varit stark i Sverige – troligen på grund av Moa Martinssons centrala ställning – men detta är fel; det var först på 1970-talet som den fick sitt stora genomslag och det är till stor del en oberättad historia. Elsie Johanssons debut passade in i sammanhanget; en självbiografisk diktsamling med arbetarmotiv av en 49-årig kvinna. Men tyvärr kom den några år försent. På kultursidorna rådde postmoderna tider, kritikerna deklarerade att de var trötta på arbetarförfattare, och över hela landet hyllades pojkspolingen Stig Larsson för sin överskattade roman Autisterna. Brorsan hade en vevgrammofon tegs ihjäl i storstadsmedia och det var inte förrän 1998 som genombrottet kom med Mosippan som nominerades till Augustpriset och gav Elsie Johansson en stor läsekrets. I dag är Elsie Johansson högaktad och hyllad på kultursidorna.
Riktiga Elsie beskrivs på baksidan som en berättelse om ”vägen till författarskapet”. Och som sådan fungerar boken alldeles utmärkt; här finns mängder av nyckelformuleringar. Men det som drabbar mest är inte den senare delen om debuten, utan skildringen av 30- och 40-talet. När jag läser dessa avsnitt slår det mig att det troligen är en av de sista självupplevda berättelserna om fattigsverige som kommer skrivas. Elsie Johansson är i dag 85 år och en av de få levande författarna som verkligen kan skildra tiden före folkhemmet. Jag vill därför uppmana alla som inte läst Elsie Johansson att dyka ner i hennes författarskap. Riktiga Elsie är kanske inte den bok man ska börja med – jag skulle istället rekommendera Nancy-sviten – men den innehåller några av hennes allra finaste formuleringar. Som när hon i en mening fångar sig själv, sitt författarskap och sin brist på hemhörighet: ”Jag blev en glasfågel i fattigmans julgran”. Vackert så.
Kvinnan som mötte en hund (1984)
Elsie Johanssons i särklass bästa roman skildrar en kvinna som blir långtidssjukskriven och går in i en mörk inre värld. Troligen 1980-talets bästa arbetarroman.
Glasfåglarna (1996)
Den första delen i berättelsen om Nancy innehåller en fin och sorglig skildring av modern.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sin ensamma kropp
Elsie Johansson har på senare år gestaltat ålderdomen med en stor klarhet. Här handlar det om en änka som törstar efter kärlek – och sex.
