Den samtida arbetarlitteraturen är mångfacetterad, den rymmer allt från rut-städerskor till bemanningsföretagens daglönare och skildringar av förorten. Men en av de mest spännande aspekterna av samtiden är, enligt Rasmus Landström, hur kvinnorna tagit över.
– Traditionellt sett har det varit ett manligt fält med Ivar-Lo, Jan Fridegård och Gustav Hedenvid-Eriksson som förgrundsgestalter. Och så har Moa Martinson fått vara med på ett litet hörn. Så är det inte längre. Idag dominerar kvinnorna och fokus har flyttats från åkern och industrin till service- och tjänstesektorn. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att om tidigare arbetarlitteratur handlat om män i blåställ handlar samtidens arbetarlitteratur om kvinnor som sliter i hemtjänsten. Detta har fått enorma konsekvenser för arbetarlitteraturen, i allt från stil och motivbilder till politisk tematik.
En aktivistisk litteratur
Arbetarlitteraturen är en politisk litteratur som skildrar klassamhället med ett underifrånperspektiv. Rasmus Landström konstaterar att det i någon mening är en ”aktivistisk” litteratur som laborerar med föreställningar om ett annat samhälle.
– På så sätt finns det – lite oväntat – en del likheter med exempelvis science fiction. Vissa menar att arbetarlitteraturen är en genre med sina speciella stildrag, men jag skulle snarare vilja beskriva den som ett ”fält” eller en litterär tradition. Om man bortser från att det finns stora stilskillnader mellan de amatörförfattare som började utveckla arbetarlitteraturen på 1890-talet – i socialdemokratins ”alternativmedia” – och samtidens arbetarförfattare, så kan man se att det finns en obruten ideologisk linje. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att den fortfarande påverkas av sin tillkomst som brukslitteratur och retoriskt redskap i klasskampen.
I din bok kritiserar du att en rad svenska författare med invandrarbakgrund reduceras till att skriva ”autentiskt” och ibland klumpas ihop som ”invandrarförfattare” som skriver ”förortslitteratur”. Vilken parallell ser du till hur arbetarförfattare förminskats?
– Framförallt handlar det om hur arbetarförfattarnas stil har reducerats till att vara ”realistisk” och ”enkel”. På ett plan stämmer det att de skriver realistiskt. Men frågan är vad man menar med begreppet. På 1930-talet påstods det ofta att Moa Martinsons ”Kvinnor och äppelträd” var en realistisk roman och bokens fragmentariska karaktär beskrevs som en konsekvens av Martinsons oförmåga att skapa en sammanhängande historia. På så sätt blev realismen en synonym till brist på finess. Kritikerna var oförmögna att se att ”Kvinnor och äppelträd” medvetet använde modernistiska tekniker. Det finns paralleller till hur samtida kritiker har beskrivit böcker som Susana Alakoskis ”Svinalängorna”, som en realistisk roman med en ”enkel” stil. Jag menar att kritikerna inte sett de ofta avancerade litterära teknikerna som använts. Precis som ”invandrarförfattarna” vars stil inte är ett dugg autentisk, utan högst litterär.
Du konstaterar att det finns en skarp kritik mot uppdelningen av författare och arbetarförfattare. Har begreppet arbetarförfattare ändå ett värde?
– Jag tycker det. Viktigt att påpeka är dock att en författare aldrig bara är arbetarförfattare. Arbetarlitterariteten är bara en aspekt av ett litterärt verk. Om man tar Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” som exempel så är den en modern form av arbetarlyrik som skildrar prekärt arbete. Men det är också en bok som kan läsas som språkmaterialistisk poesi eller en dagbok med drag av bekännelseskrift. Den arbetarlitterära traditionen kan beskrivas som ett gravitationsfält. Vissa böcker befinner sig i dess centrum, som Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”. Andra befinner sig i utkanten av omloppsbanan, som Johan Jönsons ”Efter arbetsschema”.
Erövrar ordet
En röd tråd i arbetarlitteraturen är att göra arbetarklassen synlig, men det är enligt Rasmus Landström inte den enda röda tråden.
– I mina ögon finns det viktigare särdrag. Eva Adolfsson har beskrivit det som att den har ett speciellt sätt att ”erövra ordet”. På grund av att arbetarförfattare ofta kommer från bokfattiga miljöer, eller i alla fall ett sammanhang där man inte är van att gripa talarstaven, finns det en sorts vaksamhet mot språket. Denna vaksamhet går som en röd tråd; från det tidiga fram till idag. Det skapar intressanta estetiska effekter. Jag skulle säga att detta är en tung anledning till att den svenska arbetarlitteraturen blivit vårt stora bidrag till världslitteraturen under 1900-talet.
Ett rostbälte i samtidslitteraturen
Under 1990-talet kom arbetarklassen tillbaka i samtidslitteraturen efter ett 1980-tal, då realism och klasskildringar var i vanrykte, konstaterar Rasmus Landström. 1990-talskrisen och ”Trumpifieringen” av samtiden har påverkat hur arbetarklassen skildras i litteraturen.
– Det skedde inom olika sorters litteratur, exempelvis den så kallade dirty realism-novellen som fick sitt stora genombrott under årtiondet i Sverige. Men också inom kriminalromanen, som blev oväntat politisk under årtiondet. Och den så kallade invandrarlitteraturen som fellästes, genom ett etniskt filter, vilket osynliggjorde den mycket viktigare klasstematiken. Detta var till viss del ett resultat av den ekonomiska krisen som drabbade arbetarklassen hårt. Författarna var snabba med att snappa upp det. Ett sorts rostbälte drogs genom samtidslitteraturen.
Sista kapitlet i din bok heter ”En generation utan framtid?”. Vad är det du vill komma åt?
– En av teserna i min bok är att arbetarlitteraturens formidabla genombrott i Sverige och den stora moderniseringen – från folkhemmet och framåt – skett sida vid sida. Detta betyder inte att arbetarlitteraturen varit klavbunden vid socialdemokratin, utan att litteraturen varit en del av ett stort moderniseringsprojekt av politiken, ekonomin och kulturen. I mångt och mycket har det handlat om att arbetarklassen flyttat fram sina positioner i samhället. Så är det inte längre. Socialdemokratin är sedan årtionden inte en progressiv kraft. Sedan 1980 har jämlikheten minskat år för år.
Att arbetarlitteraturen kommer tillbaka i ett sådant läge är en ganska märklig sak, menar Landström.
– Jag tolkar det som att samtidens arbetarförfattare skriver en sorts krislitteratur, författad av en generation som upplever att framtidsutsikterna strypts. Det syns hos författare som Johan Jönson, som drömmer om klasskrig snarare än demokratisk klasskamp. Och det syns i Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, som skildrar hur en ung kvinna finner klasskänsla och sin plats i kollektivet på ett äldreboende, helt utan fackföreningarnas hjälp. I en arbetarroman av äldre snitt vore en sådan skildring helt otänkbar – rentav orealistisk – i landet med världens starkaste fackföreningar.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
