Max är en läskplufsig 18-åring med ”bitch tits” som gillar Counter Strike och att dricka lite för mycket. Ett Youtube-klipp där han bajsar på sig på fyllan har visats över 786 gånger. Han bor hemma hos kusinen Kea – som han är tänd på. Kea är 16 år och högst medveten om sitt sexuella kapital. Fördelarna hon får av att straighta män i alla åldrar vill åt hennes kropp har ett pris. Hon fungerar som en projektionsyta för alla andras fantasier och får aldrig bara vara, utan att någon samtidigt vill ha något av henne. Till skillnad från Knausgårds nymf-unge med liknande attribut har Kea en stark personlighet: hon är jobbigt babblig, envis och kaxigt rolig. Hennes krassa humor lyser upp boken. ”Man kan inte vara snäll i den här jävla världen, för då är det direkt någon som ska knulla en.”

Hon längtar bort, ut – en bekant känsla för alla som har varit 16 år, även om det i hennes fall tar sig uttryck i att ett gäng överklassungar utan personlighet sitter och glor i en båt vid Sandhamnskajen. Hennes liv rör sig mellan identitetsbygge på Instagram och relationer med killar fulla av det som på engelska kallas ”dubious consent” – det oklara samtycket i våldtäktens gråzon. Kellerman är liksom i sina serier fenomenal när det kommer till mänsklig komplexitet och lyckas skildra det här svåra ämnet snyggt, med hjälp av Keas röst.

Sist i trion är Florian, en utmärglad snubbe i sena 20-årsåldern som bor ensam på Ragnarö i Stockholms skärgård. Han lever av sin döda farmors pension, äter hennes receptbelagda mediciner och svävar på den psykiska ohälsans brant. Han odlar gräs och smider planer att fly från – ja, vad? Det vet han knappt själv.

Handlingen vecklas ut genom de olika personernas egna röster. Snart blir det ett växelspel där missförstånden är den röda tråden. Det blir en läxa för läsaren om hur lite människor begriper sig på varandra, deras motiv och mål.

För den som läst Rocky är tonen i Allt blir inget bekant, även om den inte är lika rå som i serierna. Synd, ibland känns det som att Kellerman håller tillbaka när han skulle kunnat vara ännu mer hänsynslös och bråkig.

Det finns potential för en riktig bästsäljare i den här fräscha berättelsen, som ger röst åt människor som annars sällan får plats i litteraturen. Kanske kan den här boken lyckas med det som litteraturmänniskor drömt om i åratal: att få fler unga män att läsa romaner. Ida Therén