I en kulturkrönika i Expressen skriver Victor Malm träffsäkert att politik har blivit en egen kulturform. Ett spel, nästintill tomt på sakinnehåll. Men politik har inte alltid varit så här. Det borde vara mer än ett ädelt skådespel. Hur hamnade vi här?
John Maynard Keynes skrev i den berömda essän ”Economic possibilities for our grandchildren” från 1930 att mänsklighetens framtid var ljus. Tack vare den teknologiska utvecklingen skulle världsekonomin på hundra år växa och bli runt sju gånger så stor. 2030 skulle vi alla leva i rikedom men jobba betydligt mindre. Idag vet vi att Keynes drastiskt underskattade den ekonomiska utvecklingen. Men han fick rätt om en sak.
För första gången i mänsklighetens historia har vi lyckats utrota bristen. ”Det ekonomiska problemet” som Keynes kallade det skulle försvinna. Vår tid skulle vara en tid av materiellt överflöd, i det fick Keynes rätt. Men ändå är samhället fullt av brister. Det beror på att politiken inte hängt med.
Den enorma potential som uppstått det senaste seklet borde medföra en guldålder för politiken. Vi kan i dag åstadkomma saker vi tidigare bara drömt om. Utrota barnfattigdomen. Ytterligare semesterveckor. Avgiftsfri tandvård, en sjukvård utan köer och Bup som har tid för barnen.
Alla förutsättningar finns ju där. Pengar, människor, teknologi och kunskap. Vi har inte brist på någonting. Ingen kan påstå att Sverige är för fattigt eller okunnigt.
Vad är då problemet? Varför lever vi i en era där allt är möjligt förutom politik? En viktig faktor är att vår samtid har glömt bort vad politik är. Vad som en gång i tiden var en kamp mellan intressen och olösliga målkonflikter har blivit schablonmässig fraseologi. Politik har reducerats till symboler och bildsättning. Materiellt frikopplade värderingar, med form och semantik som uttryck.
Vänstern brukade analysera samhället utifrån makt, ägande och ekonomi. Vilka vinner och vilka förlorar? Idag analyseras ord. Vem låter som vem? Hur är tonen?
Nyligen skrev Hynek Pallas en längre text i Arbetet där han bland annat hävdar att jag säljer ut en socialdemokratisk människosyn och europeiska värderingar. Kritiken kan tyckas allvarlig, men när jag läser texten igen är den tom. Vad är det han förespråkar? Hur vill han hantera målkonflikten mellan en stor asylinvandring och ett jämlikt välfärdssamhälle med fungerande integration? Vill han, som har en annan, finare, människosyn än jag, att det svenska biståndet ska vara tre eller fem procent av BNI?
Trots nästan 9 000 tecken får vi inga svar. Texten är inte politik. Den är en del av vår tids skådespel. Pallas går upp på scen, talar vackert om ”okränkbara rättigheter” utan att själv förespråka det. Publiken applåderar och alla går vidare.
I en annan text skriver Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson att jag med flera inte på allvar vill förstå de krafter som format samtiden. Problemet är 90-talet, menar hon, inte 68-vänstern. Hon invänder mot ”mumlande i skägget om gemenskap, nationell enighet och 68”. För mig innebär de nämnda sakerna ett samhälle utan klassklyftor, segregation och rasism. Ett samhälle där alla kan prata svenska och där vi bejakar de normer och traditioner som formar ett jämställt och grönt folkhem.
Exakt vad Pettersson anser obehagligt är jag osäker på, men en sak har hon kanske rätt i. Om jag verkligen velat förstå 90-talet så borde jag kontaktat Pettersson själv. För medan jag gick på högstadiet jobbade hon på finansdepartementet med att implementera 90-talets politik.
Om idédebatten blivit en chimär som döljer intressekonflikter så är tillståndet hos de politiska partierna ännu värre. Om inte Svenska Filminstitutet delar ut en Guldbagge till klimatministern så begår de tjänstefel. Aldrig tidigare har någon på så kort tid lyckats göra sig själv till främsta exempel på allt man nyss var emot, och hennes performance är enastående.
Listan över akter kan göras lång. Kristerssons tomma ord till Hédi Fried. Åkessons lögner om bensinpriset. Men tyvärr är inte mitt eget parti alltid så mycket bättre. Under valåret skulle socialdemokrater vända på stenar men vad som låg därunder är oklart. Anders Ygeman sa att Sverige inte ska vara segregerat utifrån etnicitet. En självklarhet, men konkreta förslag saknades. Samhällsgemenskap byggs med reformer – inte med ord.
I ”The Truman show” får Christof, skaparen av den fiktiva tv-serien som gett filmen sitt namn, frågan varför Truman inte tidigare förstod sanningen. Christof svarar att om Truman verkligen ville upptäcka sanningen skulle de inte kunna hindra honom. Men Truman accepterar verkligheten så som den presenteras för honom.
Kanske är det vad de flesta gör. Men jag vill inte längre spela med. Jag vill att Sverige ska vara världens mest jämlika välfärdssamhälle. Jag vill att vi ska må bättre, jobba mindre och leva rikare liv.
Jag är övertygad om att vägen mot utopin går genom politiska förslag som leder till jämlikhet. Det innebär att ta ställning i svåra målkonflikter, att välja och välja bort. Det är ibland jobbiga val. Jämlikhet har ett pris.
Men jag betalar hellre det priset än att gå upp på scen för att dölja verklighetens komplexitet och olösliga målkonflikter.
