– När man är i min ålder så börjar man se tillbaka på sitt liv och fundera på vad som betytt någonting, vad som varit viktigt. För mig har sexualiteten och erotiken varit otroligt betydelsebärande. Sexualiteten spelar en stor roll i människans liv, men också i byggandet av identiteten. Vi som var barn på 50-talet minns den sexualskräck som härskade då, med bland annat Lis Asklunds relationsprogram i radion. Man skulle hålla på sig till äktenskapet. Man kunde bli med barn. Sedan kom den sexuella revolutionen på 60- och 70-talen, med stora förändringar för kvinnor, då p-pillret kom och fri abort infördes i Sverige. Jag ville gestalta vad som hände då. Hur blir man en fri kvinna? Hur hittar man sin sexualitet? frågar sig Gunilla Boëthius.
Klasskrock
Tidigare har hon främst skrivit dramatik och ungdomsböcker, vilka har gemensamt att de skildrar ”våldsamma starka känslor”. Någonting som också återfinns i Ofri.
I centrum för berättelsen står 26-åriga Anna, högutbildad akademiker och journalist. Efter uppväxten i en borgerlig och sval miljö i Saltsjöbaden dras hon till arbetarrörelsens värme och gemenskap. Anna har en förhoppning om att varje artikel ska ”tända världen som en brandfackla”. Hon tar anställning som chefredaktör för fackförbundstidningen Stenarbetaren. Där träffar hon Bengt, en stor och bullrig man med kvinnotycke som super och knullar. Han tycker inte att Anna har någonting i arbetarrörelsen att göra. Arbetarrörelsen är någonting man föds in i – inte någonting man väljer, menar Bengt. Samtidigt känner han, ”lantisen” med sina sex år i folkskola, sig hotad av Annas skarpa intellekt och vassa tunga. En hetlevrad, tät kärlekshistoria tar sin början i kliniska kontorslandskap, konferensrum och på kongresser.
– Vid den här tiden sökte sig kvinnor ut i arbetslivet som aldrig förr, säger Gunilla Boëthius. En del anställdes inom facket. Ofta hade de bättre utbildning än männen där, som nästan alla varit kroppsarbetare. Men förbunden drev inte direkt kvinnofrågor och männen både fascinerades av och kände avund mot de bildade kvinnorna som utmanade de traditionella hierarkierna, säger Gunilla, som själv arbetade på ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, mellan 1968-1972. Därefter gick hon till Aftonbladet där hon stannade till 1984.
Helt påhittad
Men även om hon är välbekant med tiden och miljöerna hon skildrar, är Ofri en fiktiv roman.
– Visst har jag lånat ur mina egna erfarenheter, inte minst av arbetarrörelsen, men själva historien är påhittad. Romanen är betydligt mer dramatisk och spännande än mitt eget liv, säger Gunilla Boëthius och ler.
– Sedan tycker jag att det är kul att skriva en skildring om socialdemokratin, det gråaste gråa, i kombination med sex. Det är ju väldigt få som tänker på sex när de ser exempelvis Stefan Löfven.
Rikt med erotik
Liksom Ester i Lena Anderssons två romaner så lider Anna av sin besatthet. Men där Ester försöker förhålla sig till sin passion för Hugo Rask på ett analytiskt plan, kastar sig Anna huvudstupa ut i kärlekens forsande vatten. Hon både åtrår Bengt och kan känna avsky och äckel.
– Jag ville göra karaktärerna så olika som det gick. Anna är pryd, medan Bengt är väldigt rå, oborstad och grov – även om han har ett stort hjärta. Klasskillnaden är en av de saker som gör deras relation så turbulent. De bråkar och sårar varandra, men de blir också upphetsade av det.
Ofri – en passion från 70-talet innehåller en hel del erotik. Någonting som var viktigt för Gunilla som menar att svensk litteratur har en tendens att ”göra halt vid sängkammardörren.”.
– Det finns många samlag i romanen. Fantastiska samlag och en hel del misslyckade samlag. Jag tycker det finns för få sexskildringar, som inte är pornografiska eller rent tekniska. I en intim relation händer det ju mycket under själva akten. Man kan bli kär i en person eller otroligt avtänd. Och jag tycker att sexskildringar behövs för att beskriva den underbara men också hemska bindning som kärlek kan vara.
