Miljöpartiet bildades 1981 och ett syfte var ”att partiet inte skulle bli som alla andra”, som en av de tidiga språkrören Birger Schlaug skriver i sin blogg. Partiet skulle inte vara lika auktoritärt och toppstyrt som andra, och inte heller ledas av en partiledare. Miljöpartiet stod därmed för ett mer decentraliserat och demokratiskt sätt att se på internorganisation än vad som var brukligt i andra politiska partier. Statsvetaren Katarina Barrling skriver till och med att Miljöpartiet har ”en historia av att vara ett antietablissemangsparti som inte har regeringsmakt som främsta mål”. Miljöpartiet tog också ställning mot pragmatism och professionalisering, de ville inte ägna sig åt kompromisser och maktspel utan kämpa för det som sågs som det ideologiskt riktiga.
Det var inte bara sättet att organisera sig som var nytt, utan också hur partiet drev sina frågor. Partiet var sprunget ur alternativrörelsen som ville skapa möjlighet för en annan livsstil än den konsumtionsinriktade. Det var alltså civilisationskritiskt och argumenterade i generationsled – vi har lånat jorden av våra barnbarn. Ekologisk balans snarare än ekonomisk tillväxt var i fokus och är så fortfarande. I partiprogrammet står att läsa: ”Vi måste ställa om till en ekonomi som tar långsiktiga hänsyn till miljön och människors välbefinnande. Ständig ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse är inte möjlig på en planet med begränsade resurser.”
Miljöpartiet fick inga riksdagsplatser i valen 1982 och 1985, men 1988 kom de in i riksdagen i det val som kommit att kallas ”miljövalet”. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 och säldöden under valåret fick många att få upp ögonen för miljöfrågor. På Miljöpartiets hemsida går det att läsa att de tågade till riksdagens öppnande till sambatoner och var redo att röra om i vad de tyckte var den alltför byråkratiska riksdagsförvaltningen. De nya ledamöterna förstod snart att detta inte var så lätt som de hade trott, och att deras visionära idéer krockade med realpolitiken. Partiet åkte ur riksdagen 1991 vilket ledde till en kampanj för att skapa en seriösare bild av partiet. Det skulle tydliggöras att partiet är pålitligt och kunnigt, och till exempel blev språkrören tillåtna att sitta i riksdagen. 1994 kom de in i riksdagen igen och har sedan dess suttit kvar. 1998 påbörjades ett samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, och 2014 fick Miljöpartiet ministerposter för första gången.
Partiet som grundats med tanken att aldrig kompromissa fick nu överge exempelvis sitt nej till Förbifart Stockholm, visionen om öppna gränser och vallöftet om att Vattenfall skulle lägga ned sin brunkolsverksamhet i Tyskland. Samtidigt har de kunnat förhandla igenom rekordstora satsningar på miljö och klimat i regeringsbudgetar.
Miljöpartiet har alltså under åren knutit sig allt tydligare till vänsterblocket i rikspolitiken och därmed delvis övergett idén om att inte tillhöra ett block. Partiet är idag del av det politiska etablissemanget. När överenskommelser ska göras i riksdagen är tiden ofta knapp och medlemmarna hinner inte tillfrågas. Numera finns en partistyrelse och partiet blir alltmer likt andra mer etablerade partier i sin struktur. Men partidemokrati är en fråga som ofta kommer upp på partiets årliga kongresser.
Miljöpartiet riskerar nu åter att åka ut ur riksdagen, samtidigt som många röster höjs om att det behövs skarpare politik för att nå klimatmålen, och Klimatalliansen kommer att ställa upp i riksdagsvalet. Klimatalliansen sägs inte vara drivet av ideologi, utan av att vi befinner oss i en klimatkatastrof. Rörelsen/partiet är också tillväxtkritiskt. Kanske är det Miljöpartiets kompromissande som lämnat utrymme åt ett radikalare alternativ.
