För ett par år sedan såg jag Patti Smith när hon uppträdde i Botaniska trädgården i Uppsala. I svart rock, stickad mössa och trassliga flätor mässade hon Psalm 23 över en psykedelisk orgel och med näven i luften deklarerade hon sitt stöd för Edward Snowden och Pussy Riot. På scenen stod inte en 70-talets rockstjärna, utan en tidlös poet och urmoder som höll i Rimbauds, Baudelaires och Genets osynliga händer. Det är också denna Patti Smith vi möter i nya memoarboken M Train där hon tar med läsaren på en drömlik och fragmentarisk pilgrimsfärd över världen, och in i sitt inre.
Patti Smith föddes 1946 och växte upp i ett fattigt hem i New Jersey. Hon studerade till lärare och jobbade i fabrik där de andra arbetarna kallade henne kommunist eftersom hon bar runt på Rimbauds Illuminationer. Efter en oplanerad graviditet och bortadoption flydde hon till New York, där hon först levde som hemlös och sedan flackade runt mellan jobb samtidigt som hon tillsammans med själsfränden Robert Mapplethorpe utvecklade sitt spirande konstnärskap. ”Ingenting väntade på mig. Allting väntade på mig” var ledorden som genomsyrade hennes ungdomsår. Då låg framtiden för henne, vissa dagar brödlös men aldrig utan drömmar. Med sin rockpoesi gav hon en vitamininjektion till en scen som hon själv beskrivit som döende och hon blev en av punkrockens pionjärer.
Om vägen från okänd till känd rockpoet handlade den prisade Just Kids (2010), som också befäste hennes roll som författare (även om hon tidigare gett ut flera diktsamlingar). Boken har blivit något av en modern klassiker, och samma potential finns i den mer experimentella M Train. Nu har åren gått och Patti Smith har förlorat en rad närstående, bland andra Mapplethorpe, brodern Todd och stora kärleken Fred Sonic Smith. Det raka och poetiska språket är detsamma, men till skillnad från Just Kids inte är detta inte någon linjär livsberättelse utan ett lapptäcke av minnen och drömmar. New York har bytts mot cafébord i världens alla hörn där hon dricker sitt svarta kaffe, tecknar, skriver, betraktar och minns.
Personlig med integritet
Just kids gav egentligen ett tydligare porträtt av Robert Mapplethorpe än av författaren själv, och samma ovilja att stå i centrum kan skönjas i M Train. Hon är personlig, men upprätthåller ändå en stark integritet och ställer sig själv i skuggan av sina helgon. Vördnaden hon känner inför poeterna, författarna och konstnärerna är av närmast religiös art. ”En gång satt jag i Roberto Bolaños stol när jag hälsade på hos hans familj i kuststaden Blanes i nordöstra Spanien. Jag ångrade det omedelbart. Jag hade tagit fyra bilder av den, en enkel stol som han lär ha tagit med sig från den ena bostadsorten till den andra. Det var i den stolen han satt när han skrev. Trodde jag att jag skulle bli en bättre författare om jag hade suttit i den? Jag ryser till av självförebråelse.”
Särskilt fascinerande är den passionerade kompromisslöshet hon visar inför konsten. Hon åker till Saint-Laurent-du-Maroni i Franska Guyana för att Jean Genet skildrat en straffkoloni som en gång låg där. Eftersom hon tror att han själv hade velat men aldrig kunnat besöka platsen vill hon hämta jord därifrån att lägga på hans gravsten. Dropparna av utspilld sake formar en avlång ö, och hon blir direkt övertygad om att hon måste åka till Tokyo. Hon åker till Mexiko för att få fotografera Frida Kahlos säng och blir närmast besatt av att få reda på om ett hus i Murakamis (fiktiva) roman sålts eller finns kvar.
Musiken bara som en bisats
Hon tar livet på största allvar utan att bli pretentiös och lever sig in i kriminalserier som The Killing, Cracker och Wallander med samma allvar som hon knäböjer vid prestigefyllda poeters gravar.
Vissa händelser är så fantastiska att man undrar om de verkligen skett. Som mötet med schackgeniet Bobby Fisher som börjar med ett smågruff men slutar med att de sjunger ”Big girls don’t cry” i falsett. Eller hennes medlemskap i en obskyr förening som hyllar geofysikern Alfred Wegener, där alla medlemmarna känner varandra enbart som nummer och vars existens i dag är helt utraderad.
Den som vill läsa en rockmusikers biografi blir nog besviken. Musikkarriären nämns bara i någon bisats, och trots att många av scenerna utspelas kring de år då hon turnerade flitigt och mottog National Book Award och Polarpriset tycks hon leva ett anonymt, ensamt och spartanskt liv.
M Train är en njutning för läsaren som vill gå i pilgrimen Patti Smiths fotspår, men också för den som saknar en värld där poesi fortfarande är blodigt allvar, där det är okej att känna naiv, ocynisk vördnad. Och trots att hon inte verkar ha mycket till övers för den moderna tiden och ”har lämnats här med min längtan efter hur saker och ting var” tecknar hon ett kvinnoporträtt som är alltför sällsynt. En renässanskvinna och modern flanör som planlöst vandrar och betraktar, upphöjd och oberörd av omvärldens objektifierande blickar.
