BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hans kanske mest kända roman, ”En blomma av blod” kom 1977.
Sedan 1982 har han levt i exil, borta från sitt älskade Kenya. Den regimkritiska pjäsen ”Jag gifter mig när jag vill” (”Ngaahika ndeenda”) som han skrev på kikuyu 1980, ledde till att han fängslades av Moiregimen och att han senare flydde till Storbritannien. I fängelset skrev han romanen ”Djävulen på korset”. På toalettpapper.
Numera är det Kalifornien som är hemma, eller i alla fall platsen där han bor. Han är professor i litteratur vid University of California i Irvine och är dessutom chef för International center for writing and translating.
Han skulle ha kommit till Sverige redan i september, men han hoppade av sin medverkan på Bokmässan i Göteborg, som en protest mot att den högerextrema tidningen Nya Tider fick ställa ut. Han motiverade sitt avhopp i ett mejl: ” ... i solidaritet med de författare som dragit tillbaka sin medverkan och deras sak”.
Han som fyller 80 år nästa år, har 27 syskon och nio barn, dricker grönt te och är på gott humör. Kvällen före blev Ngũgĩ wa Thiong’o intervjuad av Judith Kiros på Kulturhusets Stadsteaterns Internationella författarscen. Det var tydligt att han trivdes bra på scenen och hans funderingar kring Afrika var innehålls- och ordrika. Afrika måste bli mer synligt och behandlas jämlikt och att det inte är så nu, menar han beror mycket på det han kallar för den kapitalistiska fundamentalismen som dominerar inte bara Afrika, utan hela världen. Gapet mellan rika och fattiga ökar.
Jag frågar honom hur det känns att tillbringa så mycket tid med att skriva om och tänka på Afrika när han inte har bott i världsdelen på trettiofem år.
Lite hest, lite snirkligt och ganska självsäkert konstaterar han att det alltid var hans avsikt att bo och leva i Afrika och att visa världen att det var möjligt att leva där och samtidigt tävla med de bästa.
– Mina första två romaner skrev jag i Kenya. Det är jag stolt över. Folk tenderar att tro att om en afrikan skriver, i alla fall om det handlar om någon författare ur min generation, då har han eller hon sedan länge flyttat till Europa eller till Nordamerika. Det där har förändrats de senaste åren. Det är så många som faktiskt skriver inifrån Afrika och förlagen blir också allt fler. Att tvingas lämna var en riktig smäll, det rubbade min önskan och min vilja.
– Men samtidigt känner jag att du kan se på en situation eller en miljö med andra ögon när du betraktar den på avstånd. Det är också en tillgång. Afrika finns alltid med mig när jag skriver.
I ”Se Afrika”, i kapitlet som passande nog heter Förakt och självförakt, skriver Ngũgĩ wa Thiong’o om hur ordet ”stam” skymmer den politiska verkligheten i Afrika. Han menar att ordet är en kolonial rest på sätt och vis, det signalerar att Afrika är annorlunda. Någon komplimang är det inte att prata om stammar.
– Det är ett sätt att säga att det är en världsdel som inte har kommit så långt som ”vi” har. Där de människorna är, där var ”vi” för länge sedan. Den bilden stör mig. Varför är det så självklart att en kvarts miljon islänningar utgör en nation när 40 miljoner Yorubas ses som stam-invånare? Den uträkningen går inte ihop. Vi är fast med den termen. Även i Afrika används termen stam och det brukar jag kalla för normalisering av negativitet, säger Ngũgĩ wa Thiong’o.
Han menar att det kommer att bli bättre, att användandet av n-ordet för svarta människor också har försvunnit mer och mer. Det är jämförbart, tycker han.
– Den stora faran med att använda ordet stam är att när det är en konflikt i Afrika så gör intellektuella och journalister alltid samma sak, de konstaterar att ledaren kommer från den och den stammen. De försöker inte gå djupare för att ta reda på de ekonomiska eller politiska anledningarna utan fastnar på att det finns en gammal fiendskap mellan olika stammar.
Du som lägger ner så mycket tid på att fundera över kolonialismen, över orättvisor och ojämlikheter och ekonomi, har du aldrig funderat på att bli politiker?
– Nej, inte på det sättet att jag skulle ställa upp i ett val. Att vara författare i sig är ansvarsfullt. Jag tror egentligen att vem som helst kan bli politiker, men alla kan inte bli författare. Du måste se till var du gör mest nytta och till vad du är bäst på. Men självklart krävs det mycket mod och tålamod för att bli politiker.
Du hoppar rastlöst mellan olika genrer som författare, är det så du trivs bäst?
– Egentligen skulle jag vilja stanna i romanen. Det är det jag tycker bäst om att skriva och det jag allra helst vill göra. Jag vill berätta historier. Men jag tycker om att skriva pjäser också. Och mycket annat. Många romanförfattare är väldigt duktiga essäister och tänkare. Många har också skrivit fina, väldigt personliga memoarer. Nu skriver jag faktiskt lite poesi också. På kikuyu. Språket är som gjort för poesi för mig. Problemet är att översättningar av poesi är något väldigt svårt. Det kan låta väldigt platt. Men förr eller senare kommer jag att göra dikterna tillgängliga på engelska.
Jag frågar Ngũgĩ wa Thiong’o hur han tycker att de afrikanska språken och den afrikanska litteraturen mår och det här skulle han kunna prata om hur länge som helst. Han konstaterar att med afrikansk litteratur menas oftast böcker skrivna av afrikaner men på engelska eller franska. Sådana författare blir det bara fler och fler av. Inte minst gäller det kvinnliga författare som äntligen får ta plats. I Ngũgĩ wa Thiong’os egen generation är det nästan bara manliga författare, men nu ser det helt annorlunda ut.
– Det är väldigt bra för litteraturen. Förstås. Men det är inte samma sak för litteraturen som skrivs på afrikanska språk. När det gäller dessa är det en enda lång kamp i motvind. De afrikanska regeringarna, politikerna, de som har makten vet inte hur de ska behandla de afrikanska språken eller placera dem på sina rätta platser i utbildningssystemen. Fortfarande är det de gamla kolonispråken som räknas som de viktiga. Det onormala har blivit det normala. Många har tvingats lämna sitt modersmål för att kunna bemästra ett annat språk. Det är lite ironiskt med tanke på att kolonisatörerna har tvingat på andra sina språk medan de flesta afrikaner som kommer till exempelvis Sverige förstås lär sig det nya språket flytande samtidigt som de får ge upp sitt eget språk.
– Kolonisationen är en fråga om makt. Man säger att ditt språk inte betyder något, din historia är inget värt, dina minnen är inget värda. Så jag frågar mig ofta, vad gör det med nationer och med människor att leva med dessa sår som det är att inte få använda sitt språk. De koloniala språken räknas som de intelligenta, de som signalerar kunskap. Jag menar inte att man inte ska lära sig engelska eller franska, men språk måste börja betraktas som jämlika. Då krävs det politiska beslut.
Vi sitter ju några hundra meter från Börssalen där Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius för några veckor sedan tillkännagav årets Nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ishiguro. Hur ser du på att själv finnas med bland favoriterna när spelbolag och litteraturkännare tippar?
– Ja, det har pratats mycket om Nobelpriset. Särskilt de senaste fyra åren. Det är klart att jag blir smickrad och tycker om att många människor över hela världen uppskattar det jag har gjort. Då kan jag inte vara arg. Det är roligt att träffa människor och jag brukar säga att när någon kommer fram och säger att mina böcker har påverkat dennes liv, det är hjärtats Nobelpris för mig. Det är lika mycket värt som det riktiga priset.
Kenya verkar vara väldigt viktigt för dig fortfarande, funderar du på att någon gång flytta tillbaka?
– Jag ser fortfarande fram emot att gå i pension och faktiskt flytta tillbaka till Kenya. Det tänker jag på hela tiden. Nu kan jag ju återvända till Kenya. Det var en lång period då jag inte hade den möjligheten. Nu har jag jobb i Kalifornien och barn som ska gå sina sista år i college. Det vore härligt att återvända. Jag saknar verkligen Kenya. Jag saknar vardagen, vardagskänslan då du går till en marknadsplats, åker buss eller bara går till någon plats där många kan mötas. Ett torg kanske. Vilka historier berättas, vilka ord använder de? Det är jag nyfiken på, den sortens företeelser. Vad har folk på sig? Vad jobbar de med?
– Jag har ett hus i Kenya. Jag har behållit det. Arkitekturen är lite annorlunda. Det är inte fyrkantigt utan mer runt. Eller en kombination av runt och fyrkantigt. Jag tycker om det.
Du verkar så aktiv – kan du verkligen gå i pension, kan du verkligen sluta skriva?
– Nja, att skriva är ett sätt att leva. Jag menar att pensionera mig från att vara lärare, från att föreläsa. Jag kan inte se hur någon skulle kunna pensionera sig från att skriva. Det går inte heller att sluta berätta vitsar eller dra roliga historier.
Att skriva memoarer, hur har det varit?
– Jag har väl skrivit fyra memoarer, beroende på hur man räknar. En om tiden i fängelse och tre om mitt liv fram till universitetsåren. Det som är utmanande med memoarer är att hitta mönster, det är då det blir intressant att skriva. Så om jag hittar röda trådar, tydliga mönster, då kan det nog bli fler memoarer. Men då krävs det att jag fångas av det där mönstret. Men som jag ser det är allas liv intressanta, det finns en bok att skriva om alla människor.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
