Palestinasjalen är virad runt halsen som sticker upp ur den bruna skinnfåtöljen.

Jag får en timme. Sedan ska Mikael Wiehe träffa en gammal vän, Bertil Goldberg från 70-talsgruppen Nynningen, när han nu ändå är i Stockholm. Det säger han nästan direkt när jag kommer in i lobbyn på hotellet, där han alltid bor vid sina besök här.

– Jag började med det under en period när det var personalägt. Sedan har jag fortsatt. 

Inte långt efter vårt möte kommer Mikael Wiehe och flera andra kulturpersonligheter att mönstra på skeppet mot Gaza, lastat med solceller och andra förnödenheter till den palestinska befolkningen. 

Men den här dagen laddar han för en avslutningskonsert på Cirkus. Hela våren har Mikael Wiehe nämligen turnerat med projektet The American Songbook, tillsammans med Ebba Forsberg och Plura Jonsson. Han säger att han inte spelat för så många sedan 70-talet och att publiken har varit entusiastisk. Framgångsreceptet har legat just i samarbetet tror han.  

– Och Plura tycker jag är en av Sveriges bästa låtskrivare. Men jag har aldrig sett hans kockprogram på tv.

Den 69-åriga trubaduren håller ständigt igång, talar om hundra spelningar per sommar, och om att utmana sig själv. Samarbetena har varit flera – för inte länge sedan spelade han in en raplåt med Sebbe Staxx. 

– Ska jag göra en hiphop-låt med Sebbe Staxx? Ja, om han frågar mig så ska vi det! Kan jag? Vi testar! Och så har vi plötsligt en video på Youtube med en kvarts miljon tittare. Det får man väl ändå kalla en succé?

Hiphopen, menar Wiehe, framstår som den mest politiskt radikala genren idag när det gäller musik, ”de uttrycker underklassens marginalisering i det nyliberala samhället”. Men projektet The American Songbook är inte uttalat politiskt. 

Här har Mikael Wiehe översatt låtar av Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Waits och Bruce Springsteen till svenska. Låtar som alla i trion turas om att sjunga. 

Ibland försöker han ta ut svängarna och översätter hela företeelser från amerikanska förhållanden till svenska. Springsteens järnvägsstad i New Jersey skulle kunna bli till Stålverk 80 i Luleå. Eller, som han säger:

– En gång handlade det om en amerikansk stad som jag inte kunde skriva om, men jag tänkte: ”det här kan jag skriva om Sundsvall”. Där småbönderna blev lurade att sälja skog genom att man söp dem under bordet – och där man sedan byggde en stadskärna lika fin som Strandvägen i Stockholm för pengarna. 

Ebba Forsberg, som tidigare samarbetat med Eldkvarn och Traste Lindéns kvintett, har drivit på. Det började med en hyllningskonsert till Mikael Wiehe på 60-årsdagen, och fortsatte med att han skrev låtar till hennes coverskivor av Leonard Cohen och Tom Waits. Så växte turnén fram och Plura Jonsson anslöt, med allt fler översatta låtar i repertoaren.

Om det blir en skiva? 

– Vi spelar in. Det är min arbetsmetod. Jag spelar in allt jag gör, det har jag gjort i många år. Alla konserter, sedan lägger jag mig och lyssnar dagen därpå på stranden. Då kan jag höra ”där sjunger jag fel, och där …”

Det låter som en rätt jobbig metod?

– Jättejobbig. Men till sist har jag en platta från varje turné jag har gjort. Men nu är vi ju tre, och ju fler kockar, desto svårare är det att stå i köket, det vet väl inte minst Plura. 

Jag frågar om han tror att det är svårare idag att vara politisk i sin musik än när han själv började spela. Han svarar att när han började så var det jazz han spelade, han stod med en saxofon i munnen och var inte politisk alls. Och att när han blev det på 70-talet så ”skulle det vara så”.

– Men jag läste en intervju fem–tio år sedan med ett band som använde nästan hela intervjun till att betona att de inte var politiska. Och jag tänkte ”vem fan har skrämt skiten ur dem?” 

Men du är kanske mest kända proggartisten som är kvar i Sverige, hur ser du tillbaka på den rörelsen om du tänker på den nu?

– Vi hade rätt.

Är det så?

– Jag brukar säga att feminismen innehåller lika många inriktningar, lika många knäpphuvuden och extremister, lika många karriärister – som vänstern gjorde på 70-talet. Det hindrar inte att feministerna har precis lika rätt som rörelse i det de kräver idag som vänstern hade på 70-talet. Och … vi var ju rätt hårdhudade mot varandra. 

– Framsteg är en kombination av erfarenhet och mod. Vi saknade erfarenhet men vi hade mod. Det finns fullt av saker som man kan kritisera. Där hade ni fel, och där… Men på det stora hela hade vi rätt. Vi stod på de mångas och de svagas och de förtrycktas sida, och det är rätt.

Om det hade varit idag som proggrörelsen hade uppstått, hade det varit andra frågor som hade tagits upp då?

– Självklart. Kulturrevolutionen i Kina, koloniernas befrielse och Latinamerikas underordning under USA hade inte varit aktuellt. Apartheid i Sydafrika är avskaffat. Och allt detta delvis, om än marginellt, genom den kamp vi förde.

Vilken kamp skulle behöva föras idag då?

– Miljön är ju alldeles uppenbar. Jag är rädd för mänsklighetens undergång på grund av vad som händer med miljön. Jag är rädd för den förgiftning som Stefan Jarl tar upp i sin film Undergången, om kemikalierna som vi går omkring med i våra kroppar. Och inom alla stora religioner så finns det extremistiska grupper. Vi har den återuppståndna nationalismen. 

– Och så egoismen som uttrycker sig genom sin gamla paradslogan ”satsa på dig själv”. Att vi som har jobb klarar oss bättre utan dem som inte har jobb. Och när fackföreningen ska hålla ihop så blir det dessvärre ibland att hålla ihop mot dem som har det sämre än oss själva i stället för att vi ska hjälpa till att organisera varandra.

Är det mer komplicerat nu än tidigare?

– Nej, jag tror inte att det är mer komplicerat. Det kräver helhjärtat engagemang, och som Robban Broberg brukade säga, ”Om man ska förändra världen, då får man ligga i”. Och det hade han ju rätt i. 

Finns det engagemanget?

– Fördelen för oss som var aktiva på 70-talet var att vi hade något som visserligen splittrade oss, men som också höll oss samman. En vänster-ideologi. Det som gör det svårare nu är att den här idén att satsa på sig själv faktiskt har slagit igenom också i vänstern. Man talar ju mycket om individuella frågor. 

– Jag läser skräckhistorier om att när man läser sociologi så röstas de marxistiska klassikerna bort medan man i stället vill studera minoritetsfrågor. De är naturligtvis också är viktiga. Men den ekonomiska makten och vem som har den styr många fler människors liv mycket mer. Ja, jag tycker att klasskampen är viktigast. Surprise!

Är det hårdare nu då?

– Makten, pengarna och makten – har ju koncentrerats på färre händer. Och det är klart att det blir tuffare när klyftorna i Sverige ökar, när en liten grupp människor bestämmer mer, och över 90 procent av tidningarna är borgerliga. Det blir en kanonad av kritik av allting som ligger till vänster om moderaterna. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna alla ligger nu till höger om Moderaterna, det gjorde de inte förut.

Hur känns den förskjutningen om man nu ändå har hållit på i så många år och försökt vrida den åt motsatt håll?

– Man får trösta sig med att tänka: Om jag inte hade gapat och hållit på så hade det kanske varit ännu sämre. Det är väl enda trösten. Men nyligen läste jag Dagens Nyheters ledarsida. ”Det blir inte bättre för alliansen”, stod det. Och att ”det måste alliansens partiledare ta ansvar för”. Och jag tänkte: ”min käre Watson, det kanske är så att majoriteten av svenska folket inte vill ha er jävla skitpolitik längre.”

När det gäller proggen då, finns det något du känner från den perioden att ”den här musiken är bortglömd, den borde lyftas upp eller den här gruppen eller artisten?

– En viss glömska har nog med berättigande sänkt sig över en del av den musiken som gjordes då. Men jag ser ingen anledning att gnälla på någon enskild.

– Men det finns mycket bra också. Turid är bra och Jan Hammarlund. När jag hörde Jack the Ripper med Nationalteatern så tyckte jag att det var det bästa jag hade hört. Och Nynningen är en grupp som har skrivit fantastiska låtar. Sedan glömmer jag säkert några. Södra Bergens balalajkor och Bella Ciao-gruppen, det finns hur mycket som helst.

Att jobba i musikaliska samarbeten är förstås inget nytt för Mikael Wiehe. På 70- och 80-talen nämndes knappast hans namn utan att man också hänvisade till Björn Afzelius. Afzelius, som dog i lungcancer 1999. Förra året kom en dokumentärfilm om honom, där bland annat Mikael Wiehe medverkar. En historia som komplicerar bilden av Afzelius och, menar många, framhåller honom som människa, men också hans politiska ställningstaganden. Mikael Wiehe tycker att slutprodukten blev bra.

– Jag tycker nog – att denna film görs, och att den är så extremt framgångsrik – för den är Sveriges tredje mest sedda dokumentärfilm någon jävla gång – det ger också en upprättelse åt Björns publik. För vilka han var så bra, både när han sjöng om kärlek och ensamhet, men också när han sjöng om Kuba, Israel och Latinamerika. 

Upprättelse från vad?

– För att Björn sågs lite över axeln, som Håkan Lahger så tydligt påtalar i filmen och där han också gör lite avbön för det. Och därmed blev också hans publik lite sedd över axeln – ”såna som gillar Björn Afzelius”. Just det – folket!

Efter Afzelius död fick Mikael Wiehe ta emot många brev från hans fans. 

– Ett löd ”Jag är en enkel lantarbetarhustru”, och hon skrev ”jag trodde inte att man kunde sörja någon man inte kände”. Men det kunde hon. Och det var det många som kunde. De visste vad Björn stod för.

Blev filmen ett rättvist porträtt av honom?

– Det blev ett fint porträtt. Och så fick man ju se mig nästan naken. Det är ju en bonus! Haha!

Att blicka framåt och förutsäga morgondagens musikklimat, eller ens önska sig något, är inget Mikael Wiehe vill ge sig in på.

– Det är jag inte intresserad av, jag blir bara så glad när jag hör något jag tycker är bra. Det kan vara Salif Kaïta, eller Melissa Horn eller ett juloratorium av Bach. Sedan gör jag den musik jag kan göra. 

– För mig som person som är 69 år och inne på mitt sjuttionde, så gäller det liksom att hur fan klarar jag mig mellan nu och döden utan att förlora det som jag betraktar som min värdighet.

Vad är svaret på det?

– Det vet väl för fan inte jag. Men jag lyssnar och ser mig omkring på mest män, som är äldre än jag. Hur tacklar de sin ålderdom? Hur behåller de värdighet, hur håller de sig levande? Tommy Berggren som går in i en studio och bara kör över alla jävlar genom att vara bäst på allt han säger, allt han gör och sina historier. Han verkar vara en levande människa. Erland Josephsson som blir sjuk och fortsätter som skådespelare. Att inte vika sig varken för döden eller för sina meningsmotståndare.

Men Mikael Wiehe är ändå nöjd. Hans låtar används, både politiskt och vid bröllop, dop och begravningar, ”de viktigaste ögonblicken i människors liv”. Det gör honom väldigt glad varje gång, säger han.

Så du har hittat en väg in i den svenska sångskatten?

– Ja, alltså … Bellman, Taube, Olle Adolphsson, Cornelis och så jag. Och ja, flera stycken till då förstås. 
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.