BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
"Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av scharlakanssol ..."
Dessa "jag" i Edith Södergrans diktning har säkerligen bidragit till att låsa hennes poesi vid biografiska läsningar: diktens "jag" har tolkats som en referens till den verkliga författaren.
Senare har det dock kommit att förstås mer som en språklig handling som konstruerar ett kraftfullt och självständigt subjekt, någon som talar om sig själv med egen röst och bestämmer villkoret för det egna varandet. Det subversiva i ett starkt och självständigt "jag", något som många och däribland flera av skribenterna i antologin Subjekt Söderlund förknippar med modernismen har dock problematiserats på senare tid. Är inte denna hävdelse av ett helt självtillräckligt "jag" som tillsynes helt fritt kan bestämma vad det ska vara, liberalt i ordets mest individualistiska betydelse snarare än radikalt?
Många av texterna i denna nya litteraturvetenskapliga antologi som undersöker jagets funktioner i Södergrans diktning, främst med utgångspunkt i Vierge moderne, sällar sig till denna kritik. Deras gemensamma nämnare kan sägas vara att de på olika sätt försöker hitta en väg ut ur såväl biografiska läsningar som läsningar som tar fasta på ett enhetligt, autonomt och solitärt "jag" även om ett sådant förstås som en position och inte som en referens till ett biografiskt jag.
Elisabeth Hästbacka, en av redaktörerna, föreslår att jaget i Vierge moderne, som säger sig vara så många, sinsemellan oförenliga saker, kan förstås som en språklig handling som iscensätter alla dessa olika positioner (ett barn, en page, ett djärvt beslut och så vidare). Det Elisabeth Hästbackas och flera andras bidrag (förtjänstfullt) gör är att bejaka det splittrade, kollektiva, motsägelsefulla jaget i motsats till modernismens självtillräckliga dito.
Ragnar Haake tar avstamp i Edith Södergrans modernistiska jag och jämför det med "vi":et i Julie Otsukas Vi kom över havet (2011) för att visa att rätten att vara ett talande subjekt också kan hävdas genom motsatt taktik. Julie Otsuka, menar han, använder "vi" i sin berättelse om de japaner som migrerade till USA för att sätta strålkastarbelysning på synen på gruppen som en namnlös massa och därmed dekonstruera den.
Gustav Borsgård diskuterar Vierge modernes inledanande avståndstagande till positionen "kvinna" genom att jämföra det med rapparen Silvana Imams ord "Bara en IMAM och det är inte en man" ur låten I.M.A.M som tycks omfamna den marginaliserade erfarenhet det innebär att inte vara man (det vill säga norm) utan att för den sakens skull göra kvinnligheten till essens. Ett långsökt sätt att göra Edith Södergran modern och hipp? Inte alls. Borsgård visar övertygande att hiphopens förstorade "jag" har mycket gemensamt med den modernistiska poesins.
Att låta en hel antologi på detta sätt kretsa i huvudsak kring en dikt och en frågeställning ger möjligheter till djuplodande och många perspektiv. Tyvärr känns dock Subjekt Södergran något repetitiv. De flesta texterna rör sig kring samma slutsatser som de Elisabeth Hästbacka kommer fram till i det första bidraget, och hänvisar också frekvent tillbaka till detta. Det finns förvisso inget egenvärde i att polemisera och komma fram till "egna" slutsatser för sakens skull: tvärtom ska en litteraturvetenskaplig antologi kunna rymma sådant som inte får plats i de ofta uppskruvade "kulturdebatterna", men i detta fall kommer jag flera gånger på mig själv med att undra om det verkligen fanns underlag till en hel antologi när de flesta texterna ligger så nära varandra tematiskt även om de når sina slutsatser via skilda, intresseväckande, vägar som går genom sinsemellan tillsynes så olika konstnärskap som Julie Otsukas och Silvana Imams.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
