BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Punkt. Det var allt, utbrister Maria-Pia.

Finska inbördeskriget har beskrivits som ett nedtystat trauma. Länge dominerade segrarens historieskrivning och det kallades för ett frihetskrig, snarare än ett krig mellan klasser, där den dominerande klassen, de vita, efter segern avrättade tusentals röda, eller lät dem dö i fångläger. Det har tagit tid att räkna de döda. Först 2006 överlämnades en slutrapport till regeringen.

Med en mamma, på väg in i Alzheimerns dimmiga landskap, och som livet ut höll fast vid sin bild av kriget, som en av många källor, har Maria-Pia Boëthius skrivit en motbild till barndomens hjälteepos.

– Min mamma talade sanning om det mesta – utom om Finland och krigen.

Mamma fick Alzheimers

Boken börjar med en föraning om vad som komma skulle. För vissa ett hot – andra skulle tolka det som ett löfte, ett hopp om förändring. På den fina villans trappa har två ryska matroser slagit sig ner för att röka varsin cigarett. Det är Billies första minne, hon var bara två år när hon kom hem med sin barnsköterska Mari, och möttes av synen av de två matroserna, som plötsligt tyckte sig ha rätten att slå sig ner på fint folks trappor. Mari, som identifierade sig med sin arbetsgivare blev upprörd. Minnet dök upp först sent i livet, när Billie redan börjat visa tecken på begynnande Alzheimers.

– Jag hade intervjuat henne på band, då hade hon inte Alzheimers, men man kunde ana att det var på väg. Hon var lite glömsk, som jag är nu, säger Maria-Pia Boëthius och skrattar.

– Efter det blev hon sämre, mer och mer glömsk. Men då kom hon plötsligt ihåg det här.

Det är ett väldigt talande minne, som säger mycket om vad som var under uppsegling.

– Eller hur, det är helt otroligt, så klokt av henne att komma ihåg matroserna från 1917! Det är helt sant, det är inte påhittat.

Hur länge har du jobbat med den här boken?

– Jag har jobbat med Finland som helhet i tolv år. Och jag har i sex år jobbat med en bok som skulle bli en sådan där manlig mammut-bok om Billies liv. Sedan insåg jag, det här att jag bara skrev och skrev, det handlade om att jag ville hålla kvar Billie. När jag är färdig så är hon död på riktig, jag ville hålla henne levande. Jag kunde hålla henne borta från graven så länge jag skrev.

En stor heder att vara halvfinländsk

Maria-Pia Boëthius berättar att hon, efter att hon insett detta, bestämde sig för att dela upp historien.

– En sak jag verkligen ville var att det finska inbördeskriget skulle sällas till Sveriges historia. Nästan inga svenskar vet någonting. Man har sett till att oveta. Då insåg jag att om jag skriver i den här takten så kommer boken ut när jag är död. Då fick jag tänka om, skriva en bok om Billie och inbördeskriget och hugga av den där.

En annan anledning till att hon skrivit boken är för att göra upp med släktens heroiska berättelser som det som de kallade ”frihetskriget”.

– Jag har växt upp med berättelser om att jag tillhörde det mest ljuvliga folk från det fantastiska landet på andra sidan havet som var fullt av hjältemodiga människor. Det var en stor heder att vara halvfinländsk. Och kvar i Finland var den hjältemodiga släkten, och vi hade begravt så många släktingar.

– Billie var stolt över sina föräldrar och deras agerande under inbördeskriget, så då var jag också stolt över dem.

När började du inse att de historier du växt upp med inte var hela sanningen, eller kanske ens halva?

– Eller inte alls! Redan i skolan var jag enormt historieintresserad. När jag var 13–14 år fick en historielärare mig att inse, vilket chockade mig, att Gustav Mannerheim inte var ett helgon. Hemma i Billies sovrum fanns General Mannerheim på väggen som en ikon. Det var omskakande att inse. Billie var en så ljuvlig människa med en så stark utstrålning. Man fick allt. Men man fick inte röra hennes berättelse om Finland. Det fanns alltid hos henne. När man då började förstå att det inte var så hjältemodigt och fantastiskt, så gjorde jag väl som alla andra barn. Såg till att inte veta. Det är det man gör, när det krockar med någon älskad.

– Jag gjorde aldrig uppror mot mina föräldrar för de var så fantastiska. När jag var trött på skolan, ja visst, drop out. När jag var trött igen, tog Billie fast anställning, och jag fick åka till Frankrike och studera och hon skickade sin lön till mig. Sådana kan man inte vara arg på.

Allt man inte får tala om

Men historiens spår ledde henne ändå tillbaka till detta krig, som mytologiserats av släkten. När hon skrev en bok om andra världskriget blev hon allt mer intresserad av Finlands roll och historiska relation till Tyskland.

– Jag älskar att ta reda på allt man inte får tala om och då fick man ännu inte tala om Sveriges roll under andra världskriget, annat än med hårresande lögner.

– När jag läste om andra världskriget, så kom jag in på Finland i och med vinterkriget och fortsättningskriget, som var ett djupt skamligt krig som Finland deltog i tillsammans med nazisterna. Hur kom det sig?

Blodspåren ledde tillbaka till ”Frihetskriget” som mamma Billie alltid kallade det.

– Det var då jag upptäckte att jag är ju också ett sådant där barn, till sådana som tigit om fruktansvärda övergrepp. När jag insåg vidden av de vitas massmord på de röda, efter att inbördeskriget var över, som var värre än Srebrenica, då drabbades jag av en oerhörd historisk depression. När jag fick de här insikterna var Billie redan på demensboendet. Så jag behövde aldrig ha den uppgörelsen, tack och lov.

Efter de vitas segar, där stöd från Tyskland hade en avgörande roll, internerades 80 000 röda i fångläger, av dessa var 47 000 kvinnor och 1 500 barn. Omkring 13 500 dog i lägren, mellan 9 000 och 10 000 avrättades eller mördades, de flesta efter kriget. 20 barn avrättades, den yngsta nio år. 104 barn dog av svält eller sjukdom i lägren.

– Att debattera siffrorna i sig är ett sätt att undvika att tala om hemskheterna. Jag har använt de lägsta siffrorna, så att ingen ska börja bråka om siffror. Det här är heller inte en historiebok, det är en historieroman. Jag tror inte att min mamma och min mormor är några expertvittnen, däremot var de fantastiska berättare.

Har du tvekat inför att skriva den här historien?

– Det svenska språket, svenskarna och finlandssvenskarna har approprierat, har stulit, Finlands historia i århundraden, till den grad att det bjuder en emot att vara en av de som stjäl den igen. Samtidigt har vi inga Sverigefinnar som har skrivit den här historien för en svensk publik. Jag har gått balansgång och absolut inte stulit historien och sagt att så här förhåller det sig, vilket hur många svenska gubbar som helst har gjort. Jag har tagit upp de delar som jag tycker var spännande för att försöka förstå inbördeskriget, när min familjs liv förvandlades helt.

– Jag tycker inte att det är det svenska språkets uppgift att återigen stjäla den finn-finska historien. Men jag tycker att det har varit helt fantastiskt att skriva den här boken. Att få skapa motbilder mot all den lögnaktiga historia som pågått i hundra år.

Hon besökte sin släkts hemort

Boken utspelar sig på en plats som inte längre finns. Den finska köpingen Björkö/Koivisto i Karelen, heter numera Primorsk och tillhör Ryssland, efter att ha blivit sovjetisk 1944. Först på slutet av 90-talet kunde Maria-Pia besöka sin släkts hemort.

– Jag hade hört om Björkö och Karelen sedan innan jag kunde prata. Dit har jag velat åka hela mitt liv. Men det gick inte rent politiskt förrän jag åkte. När jag föddes tillhörde det Sovjetunionen och därefter var det länge avstängt till och med för ryssar fram till, på grund av att det är så militärstrategiskt viktigt. Ryssarna själva var tvungna att ha ett särskilt pass. Så fort det blev möjligt åkte jag dit.

Hur kändes det att komma dit?

– Det var som att jag alltid hade varit där. Jag tyckte det var ljuvligt, att äntligen komma hem. Mitt egentliga hemland är litteraturen. Mina syskon och jag sov i en tripp-trapp-trull-säng när jag var liten och Billie läste världslitteraturen högt. Jag var yngst. Jag vaknade till själva livet av en finlandssvensk röst som läste den ljuvligaste litteraturen. Det och historierna från Finland. När jag kom till Björkö och sjömännens trappa var kvar, var det som att jag hade åkt till skogen där Hans och Gretas pepparkakshus låg. Det var samma sak på något vis.

”Det var jättebra att vi var vänstervridna”

När Mari-Pia Boëthius var sex år följde hon för första gången med sin mamma Billie för att rösta. Det var i Ängelholm och Mari-Pia Boëthius hade aldrig tidigare sett hur ett val går till. Utanför vallokalen stod herrar med banderoller och delade ut valsedlar, en av dem hade keps. Billie, som Maria-Pia Boëthius beskriver som vacker som en dag, gick förbi männen och tog emot valsedlarna, men när hon kom till mannen i keps spottade hon honom rakt i ansiktet. Hatet mot kommunister satt djupt.

– Hon stödde all världens frihetsrörelser, men Stalinkommunismen förlät hon aldrig.

Blev det konflikter mellan er, då du var vänster?

– Hon tyckte det var jättebra att vi var vänstervridna. Hon var helt öppen för det. Mycket öppnare än alla andra föräldrar. Men om jag hade sagt att ”de röda i Finland var ungefär som jag är, mamma”, då vet jag inte vad som hade hänt. Det skulle jag ha sagt, men jag visste inte tillräckligt då.

Tror du att hon på något plan visste att hennes egen bild var tillrättalagd?

– Nej, det tror jag inte. Det tror jag inte man står ut att leva med. Jag tror att det fundament hon stod på, hon växte upp efter det hon kallade ”frihetskriget” med den här grandiosa historien. Båda föräldrarna hade varit aktiva i kriget och hon växte upp med historien om att Finland äntligen var fritt och det berodde på att bland annat hennes föräldrar hade kastat ut ryssarna. Det är helt osant. Det var finnarna själva som gjorde revolt. Det var inte alls ryssarna. Och det var Lenin som gav Finland fritt.

– I vuxen ålder gick hon ut i två krig. Inte som sjukvårdspersonal utan som närmsta man till en general, Paavo Talvela. Hon var med i både vinterkriget och början av fortsättningskriget. Det var fruktansvärda lidanden, men hon gjorde det för Finlands frihet. Och då tror jag inte att hon kunde ändra den första berättelsen, om det första kriget. Hela hennes liv var ju ”nu ska vi rädda Finland”.

– Jag tror att jättemånga känner igen sig i Billies historia. Att man behöver behålla sin bild av något för att stå ut. Samtidigt är hon den ljuvligaste människa jag har känt. Det är både sorgligt och glatt. När hon var 29 år och kom till Sverige var hon högernationalist. Och efter några år här var hon en djupt engagerad svensk socialdemokrat, som stödde all världens frihetsrörelser. Hon var djupt imponerad av svenska löntagare som betalade världens högsta skatter för att alla skulle med.

Bilden av inbördeskriget hann ju nyanseras en hel del under Billies livstid, var det något hon reflekterade över?

– Boken försöker ta reda på det. Hur var det möjligt att hon kunde fortsätta att se till att inte veta vad de vita gjorde mot de röda? Men man börjar ju inte älska någon mindre för att den har en väldigt tveksam sida. Men jag vill ju förstå det, eftersom hon inte är den enda. Folk är fullständigt galna just nu. I Ungern, Polen, Turkiet, varför håller de på att överge demokratin? Vad är det som gör att man kan vara så glömsk?

Vad är det vi uppnår när vi rättar till historien?

– Vad vi gör när vi inte ser vår egen historia för vad den är, är att vi tänker ”de”, de där barbarerna. Själva är vi så civiliserade att vi aldrig skulle göra som tyskarna gjorde, eller saker som händer i krig i dag. Jag som har studerat alla slags krig vet att vi har alla en mörk möjlighet inom oss. Och livet måste hela tiden gå ut på att stoppa den. Det är som min favoritfilosof Lena Nyman sa en gång i en intervju för säkert 30 år sedan. Hon fick frågan vad hon tyckte om Vilgot Sjöman. Då svarade Lena: ”Om Vilgot tyckte jag mycket, han slog följe med det fina i mig”. Det är ju hela världsfilosofin! Vad slår politikerna följe med inom oss? I krig? I fredstid? Vad är det Sverigedemokraterna slår följe med inom oss? Det är något man måste ha koll på när man skriver, gör politik, när man är väljare eller tyckare.

– Billie slog överallt och hela tiden följe med de mest fantastiska tankar i världen. Utom just i detta med Finland och krigen. Det fick man inte röra. Det tycker jag är så fascinerande. Om hon levt till 150 så kanske jag hade kunnat få svar. Men det gör inget, hon lämnade det här i arv till mig och nu har jag städat.

Den här boken måste vara del ett av minst tre, eller hur?

– Ja, det skulle jag tro. Om jag lever så länge. Jag har levt ett underbart liv, men det har inte varit särskilt hälsosamt. Det har varit värt det vad som än händer.

Du är saknad som skribent i ETC, vad har du haft för dig sedan du slutade skriva ledare förra sommaren?

– När jag slutade skriva ledare bestämde jag mig för att ägna ett år att vara läsare, lyssnare och tittare. Hela livet har jag ju, otroligt privilegierad som journalist, kunnat reagera på vad som helst och då också fått betalt för det. Då höll jag mig uppdaterad på medievärlden och världen vi lever i. Nu ville jag se allt utifrån, bara vara en läsare, det tog ett tag. Jag har läst på en sex, sju språk, tagit in och började känna, varför håller jag på med de här händelserna hela tiden? Min djupaste insikt efter det här är att vi måste ändra berättelsen om världen totalt. 95 procent av allt som rapporteras handlar om människors ondska. Det är sinnessjukt. När man är inne i det gäller det bara att hålla sig uppdaterad, vara inläst och förstå skeenden, men när man är utanför, undrar man vad man håller på med när vi öser de här ohyggligheterna över folk. Det händer väl kanske 80 procent positiva saker varje dag och resten dåliga, men bara hemskheterna rapporteras. Det andra sorteras bort, varför gör vi så? Media kontaminerar och förgiftar luften för oss alla hela tiden. Och vi bidrar till det, samtidigt som vi gör enorma insatser. Men vi berättar människan som vedervärdig.

– När jag ville bli journalist var det för att jag ville skriva om att man kan förändra världen, och då fanns ett sådant hopp. Hoppet är inte slut hos människor, men de överöses av ohyggligheter hela tiden. Vi borde inte skriva om vi inte har någon idé om någon lösning. Då gör vi bara pengar på fruktan och fasa.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.