Nödrop från kulturen i coronavirusets tid

Målet med vårt upprop är att skapa en bred enhetsfront av kulturarbetare som oavsett om de har egna firmor eller är anställda, blivit av med jobb, försörjning och möjligheter att arbeta, på grund av att det offentliga livet i stora drag stängt sedan snart fem månader.

Vi kräver ett generellt stöd till kulturarbetare, som ska betalas ut snabbt och obyråkratiskt. Vi uppmanar också kulturarbetare som det går bra för och har jobb att i solidaritet stödja denna gemensamma rörelse. Många kulturarbetare drabbas väldigt hårt just nu. Teatrar, konsthallar, biografer, bibliotek, konsertlokaler och gallerier hålls stängda eller bedriver en minimal verksamhet. De krisstöd som idag delas ut till kulturarbetare är byråkratiskt utformade och inte anpassade efter verkligheten. Det är krisstöd som bygger på ytterligare byråkrati och kontroll av en redan utsatt yrkeskår, krisstöd som kräver att du som kulturarbetare måste bevisa inkomstbortfall för att ens kunna söka. Bevis i form av skrivna kontrakt, mejl eller till och med SMS. Jag har varit frilansare i över trettio år. De flesta av mina uppdrag bygger på personliga kontakter och muntliga överenskommelser. 

Regeringens krisstöd ger administratörerna mer jobb och lämnar de flesta kulturarbetare på bar backe. I vårt upprop tar vi Berlin som exempel på hur ett krisstöd ska utformas. Väldigt snabbt. Bara några dagar efter det att Tyskland stängde ner beslutade politikerna i Berlin att stödja kulturarbetare och småföretagare verksamma inom kulturfältet. Kulturarbetare fick medel som de obyråkratiskt kunde söka för att mildra det akuta läget. Det gick på någon dag. Politikerna insåg att Berlin utan konst och kultur inte längre skulle vara Berlin. Svårare än så är det inte. I vårt upprop manar vi svenska politiker att följa exemplet i Berlin – att minimera byråkratin för att snabbare, enklare och mer verklighetsförankrat fördela krisstöd till kulturarbetare. 

Men det går långsamt att samla in namn. Svenska kulturarbetare har svårt att solidarisera sig med andra kulturarbetare. De ser sig inte som en grupp med gemensamma intressen utan som varumärken. Ett varumärke kan ju ta skada av att erkänna att det är ett sårbart läge. Vem vill visa sig svag. Det är bättre att hålla tyst och låna pengar av partner, familj, rik farbror, sälja bilen, ta lån på lägenheten och tiga still.

Vissa vill inte skriva på för att de just nu har stipendium.

En annan vän skrev till slut på då hens budget för att göra ett offentligt konstverk plötsligt i corona-tider halverats…

Konstnären X kräver exakta svar på hur ett stöd ska utformas.

Vem som ska få. Tänk om någon bluffar?

Det är som om kulturarbetarna i Sverige blivit förstörda av varumärkestänkande och sociala medier. Att politiken slutat existera. Att det bara handlar om dem själva och deras individuella val. Som om politik vore en meny på en restaurang. 

Eller så har svenska kulturarbetare det för bra? Barnen gå på estetklass på Södra Latin, huset på Gotland väntar på familjens årliga sommarvistelse och nya jobb och uppdrag strömmar in. Den personliga bloggen modererad av några studenter på Beckmans i utbyte mot inside information går strålande. Alla är blonda och dricker combucha, gör yoga och äter vegansk mat medan matkassarna från Kajsa Varg levereras av cykelbud i rymdkläder. Det tror jag inte ett ögonblick på. Sluta ljug för er själva och skriv på.