Sedvänjan att binda flickors fötter pågick i Kina grovt räknat från 900-talet fram till första hälften av 1900-talet. Det innebär att otaliga kinesiska flickor har varit med om det här: vid ungefär fem års ålder klippte flickans moder, eller en annan kvinnlig släkting, hennes tånaglar så djupt det gick och bröt de fyra minsta tårnas ben. Sedan böjde hon in fotens tår mot hälen och band foten med blöta siden- eller bomullsband, vars tryck ökade när banden torkade. Varannan dag i några års tid byttes snörningen i syfte att skapa en så smal och liten form på foten som möjligt.
Det bästa var att tårna helt enkelt ruttnade, och om den processen inte uppstod av sig självt kunde man underlätta för den genom att lägga småsten i banden.
Praktiken med så kallade ”liljefötter” är sedan länge förbjuden i Kina. Jag utgår från att de flesta tycker att det är bra. Jag utgår från att det inte är kontroversiellt att i dag anse att en så plågsam sedvänja bör förkastas – oavsett vem som utsätts för den och oavsett vad de utsatta själva anser om den.
Men det jag funderar på är varför detta inte är kontroversiellt idag. För egentligen kräver ett sådant fördömande av fotbindning en rad teoretiska antaganden som inte alls är självklara i samtiden, utan tvärtom omstridda.
Till exempel kräver förkastandet att vi tror på universalism: det är fel att binda flickors fötter oavsett vilken kultur som ägnar sig åt det. Flickor må vara olika, men inte så olika att det är rätt att utsätta vissa av dem för fotbindning. Det krävs alltså att vi generaliserar om människor över tid och över kultur och har en uppfattning om vad som är bäst för alla människor.
En sådan universalism kräver också att vi bortser från den enskilda individens egen uppfattning och erfarenhet av sedvänjan. Så skriver till exempel Charlotte Göransson i en uppsats vid språk och litteraturcentrum på Lunds Universitet att ”det som för den moderna betraktaren framstår som meningslös tortyr var så mycket mer” för de kvinnor som hade fått sina fötter bundna. ”Fötterna var en källa till stolthet, en statusmarkör, ett tecken på kvinnlighet och förutsättning för giftermål”. Och så här berättade den kinesiske författaren Mo Yan i ett föredrag vid Colombia University: ”Jag har flera gånger sett min mors fötter och jag står inte ut med att beskriva hur de såg ut. Min mor har berättat att fotbindningen pågick i tio år, från fyraårsåldern och tills hon hade fyllt fjorton år. Den långa perioden var fylld av blod, tårar och lidande. Men när min mor berättade om den tiden lyste hennes ansikte av den stolthet, som en pensionerad general känner när han berättar om sina dåd på slagfältet.”
Förkastandet av fotbindning kräver vidare att vi inser att den ”sociala konstruktionen” av liljefötter – för en social konstruktion är det ju onekligen fråga om – bygger på att det som konstrueras socialt existerar före och oberoende av konstruktionen. Helt enkelt: att själva människofoten inte är en social konstruktion, utan en fysisk företeelse som har vissa karaktäristika oberoende av vårt mänskliga språk och diskurser och normer. Om foten inte hade existerat som en naturlig företeelse – som växer till en viss längd, som har fem tår med hela ben i sig – varför skulle det då vara fel att ändra den så att den förblir liten och så att den inte längre har hela tår?
Detta innebär att vi faktiskt kan skilja på natur och kultur, och att vi har fog att säga att naturen föregår kulturen. Den naturliga foten föregår den socialt konstruerade och sätter också gränser för den. Sociala konstruktioner fungerar bara om de tar tillräcklig hänsyn till det material med vilket de konstruerar det de konstruerar. En liljefot skulle inte kunna skapas utifrån vilket material som helst; dess råmaterial måste utgöras av en fot och inte till exempel en sten.
Allt det här betyder att för att kunna förkasta fotbindning av flickors fötter måste vi gå emot flera av de postmodernistiskt influerade teorier som under de senaste decennierna varit starka. Universalism har till exempel ofta kritiserats för att vara uttryck för generaliseringar som inte tar tillräcklig hänsyn till olika kulturer. Personliga erfarenheter har ofta setts som en bättre väg till sanning och kunskap än abstrakta resonemang, det så kallade tolkningsföreträdet har värnats. Att tala om det naturliga, det biologiska och det givna har setts som konservativt. Det har ofta hävdats att människan skapar det hon talar om; att språk, normer och föreställningar avgör vad som existerar.
Ni som samtidigt förkastar fotbindning och omfamnar dessa teorier kan gärna fundera igenom detta.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
