Jag har läst på mycket om dig, bland annat om din bakgrund och så vidare och då är min första fråga hur kom det sig att du fick problem med ätstörningar och drogmissbruk från första början?
– Det är en lång historia men när jag är vuxen och kan titta tillbaka så handlade det nog mycket om min pappas alkoholmissbruk som gjorde att hela familjen blev sjuk och att allt handlade om att pappa skulle bli nykter och så. Och sen i tonåren med alla dom här bilderna på tjejer som är jättemagra och som man trodde mådde bra, så tror jag att jag var extra mottaglig mot dom idealen. Om man har en trygg hemmiljö så kanske man inte tar åt sig lika mycket men jag började direkt banta när jag var 14 ungefär, direkt när jag började bli tjock eller få lite fett på kroppen så tyckte jag att jag var tjock. Sedan när jag hade börjat med det så slog det över då började jag att hetsäta och sedan tog jag amfetamin för jag mådde mycket bättre då och så slapp jag att hålla på att kräkas. Detta höll på i flera år.
– Någonstans tror jag att det handlade om flera olika saker, både om mig som person, och vad man har för känslighet, vem jag var, min familj och även samhället. Samhället hade nog en stor del i det här med ätstörningar, att där är samhället lika sjukt som jag var om inte sjukare eftersom varje gång man går till tunnelbanan och ser dom här bilderna på anorektiker i baddräkter som på något sätt vill åstadkomma att det är friskt. Det tror jag påverkade mig jättemycket. Sen att det var så okej för killarna att kommentera tjejernas kroppar och att även vi tjejer gjorde det påverkades man också mycket av, att inte vi tjejer kunde säga samma saker på samma sätt.
Så om jag ska sammanfatta det hela så var det mycket i din omgivning i din uppväxt som påverkade dig och att du någonstans inte hade så mycket kontroll över dig och ditt liv?
– Ja, precis.
Okej, men sen efter ett tag så kom du till Örträskkollektivet, ett behandlingshem som jag förstått det som.
– Jag skulle inte kalla det för ett behandlingshem utan mer som ett experiment, men ställ klart frågan Nena, förlåt.
Det är ingen fara. Jag har läst att ni bland annat inte fick prata om ert förflutna, om ert missbruk och att era dagböcker kunde bli beslagtagna och massor av brutala saker, och då undrar jag hur kändes det för dig att leva i det?
– Ja, jag har ju skrivit en bok som heter Bergsprängardottern som exploderade och där har jag skrivit om hela mina tonår och hur jag hamnade på det här behandlingshemmet, men jag tror ju verkligen på kunskap och forskning och beprövad erfarenhet och inte på det sättet som Örträskkollektivet gjorde. De anammade Hasselapedagogiken vilket var att man egentligen skulle hålla käften och lära sig uppfostras till en vänskap.
– Jag har ju blivit hjälpt av att göra tvärtom. Att jag fått prata om min bakgrund, träffat utbildade terapeuter, fått medicin, suttit i olika grupper. Men Örtträskkollektivet var något av det värsta jag varit med om, det var mobbning. Det kunde vara tio vuxna som satt och sa allt som var fel på en. Man fick aldrig vara själv, de läste ens brev. De läste det, sedan kunde de kommentera och håna vad som stod där. De lyssnade på ens telefonsamtal. Det är olagligt nu. Det var mer kontroll än vad det är inom Kriminalvården.
– Så jag tappade kontakt med alla människor, även min mamma. Jag fick inte prata med någon, så jag blev väldigt, väldigt ensam. De tjejerna i rummet där jag bodde, en gick det bra för men en dog i överdos och en tjej har fortsatt missbruka sedan dess. Det är väldigt få som klarade sig. Återfallsstatistiken på Hassela är lika stor som inom kriminalvården.
Åh gud, det låter som ett helvete om jag ska uttrycka mig så.
– Ja, verkligen. De trodde att de gjorde rätt, men de hade ingen utbildning. Det är ju en sak att spela fotboll och göra roliga saker ihop och att sitta i en terapeutisk situation och prata om ett trauma, det fanns ju de som hade varit utsatta för sexuella övergrepp och allt möjligt som de inte fick prata om. Jag hoppas någonstans att alla omhändertagna får en utredning där man klargör vad de borde få för hjälp, för vissa behöver ju verkligen vård och vissa kanske bara behöver komma bort från hemmiljön för att man har föräldrar som missbrukar. Så jag hoppas att det är bättre nu. Men jag vet att det inte är det på alla ställen.
Mm. Hur kom skådespeleriet in i ditt liv?
– Ingen i min familj höll på med något sådant så det var inte naturligt för mig från början. Men jag hade en dröm om att hålla på med teater så när jag gick ut nian sökte jag estetisk praktisk teaterlinje på gymnasiet. Det var en lärare som tyckte jag var konstnärligt begåvad så jag hade ett hopp om att komma in. Men så fick jag ett brev hem där det stod att jag kommit in på distribution och kontor, en tvåårig linje. Det var jag inte ett dugg intresserad av. Så då gick jag inte gymnasiet. Efter Hasselatiden började jag med amatörteater på olika sätt. Jag hade även tankar på att bli journalist och förändra världen. Men teater passade mig bättre där jag kunde uttrycka mig och också förändra saker.
– Men vad ska du bli, journalist eller, vad tänker du?
Jag har ingen aning, jag gillar musik, dans och även skådespeleri.
– Ska du söka, hur gammal är du?
Jag fyller 16 snart.
– Ok, var är du någonstans?
På ett ungdomshem.
– Ok, trivs du där?
Nej hehe.
– Är det ett HVB-hem?
Nej, ett låst. Jag har LVU.
– Är det här projektet ni håller på med, är det tillfälligt?
Nej det kommer hålla på i två år till. Det är verkligen en fantastisk chans. Det kommer hit två journalister en gång i månaden. En av dem har själv egen erfarenhet av inlåsning. De kommer hit, ger oss uppgifter och lär oss. I min grupp är det jag och en till ungdom och vi är väldigt engagerade.
– Men vad bra, så ni får skriva artiklar?
Ja vi har båda fått artiklar publicerade i tidningar.
– Gud vad bra, jag vill fråga så himla mycket. Hur många är ni på hemmet?
Vi är sex stycken i projektet. Både killar och tjejer.
– Jag kommer ihåg när jag bodde på hem, att det aldrig var någon som kom utifrån och granskade verksamheten. De som placerade mig hade egentligen ingen aning hur det gick för mig. Det kostade jättemycket pengar och det fanns ingen som helst vård. De läste inte mina journaler. Ingen frågade om mina ätstörningar, de frågade inget om att jag växt upp i en alkoholistfamilj. Jag tänker att det är så viktigt att den som blir omhändertagen får en broschyr eller något med information om vart man vänder sig för att ha någon utomstående, som inte är partisk, att prata med. Hur är det idag, har ni någonstans att vända er om det är något ni tycker är fel?
Det är väl personalen och så finns det psykolog här...
– Hur ofta får man träffa psykolog?
Åh gud, jag vet inte, det finns ingen bestämd tid när man får träffa psykolog. Man har inte så mycket koll. Jag skulle till exempel träffa vår psykolog men det har inte blivit av på ett bra tag, Så, jag vet inte hur jag ska svara på den frågan tyvärr.
– Nej ok, så det finns ingen plan för att du behöver hjälp med det här och det här och du ska få träffa psykolog eller terapeut och jobba med dig själv? Har du något problem som du vill jobba med?
Ja, jag är här för eget beteende och problem med min adoptivfamilj. Men jag känner inte att jag får så mycket hjälp och jag är inte delaktig i min behandling. Jag förstår heller inte varför jag sitter här och vad jag ska gör för att komma härifrån. Jag har pratat med soc flera gånger, min kontaktperson och föreståndaren, men jag får inga ordentliga svar utan det är mer ”prata med den personen istället, prata med den”, så pratar man med den men man får inget utav det, det går bara runt. Tiden bara går.
– Du vet inte hur länge du ska vara där?
Nej, nu har jag varit här i ett år, fyra veckor och fem dagar. Inte för att jag räknar men haha.
– Ok, så du har LVU både för att du är farlig för dig själv och för din familjesituation eller?
Nej, min familjesituation har varit väldig tuff och jag har fått suicidtankar. Och en gång avvek jag från polisen då de tagit mig. Senare på natten drack jag något jag inte visste vad det var och det slutade med att jag åkte in på akuten. Det var i sista sekund och det var bara en slump att polisen hittade mig då.
– Men vad spännande att, ja fan... Jag skulle egentligen vilja intervjua dig men nu var det ju du som intervjuade mig.
Det är lugnt, vi kan köra klart mina frågor, så kan vi snacka mer sen.
– Ja visst, kör.
Nu är du ju gift, har en son, bostadsrätt, bostadslån och allt det där. Hur känns det livet för dig?
– Det känns jättekonstigt. Jag skriver just nu en roman där jag har ett kapitel som handlar om att jag inte lyckades ta mig ur mitt missbruk och så, utan istället fastnade med killen jag var tillsammans med i tonåren. Ett annat kapitel handlar om hur det faktiskt gick, att jag blev drogfri, gjorde en klassresa, gick teaterhögskolan så jag känner faktiskt att jag hela tiden har dessa parallella världar. Även om det är 25 år sedan jag missbrukade är jag så otroligt tacksam att jag lyckades ta den här striden. Jag är just nu aktuell i en biofilm, Tjuvheder. Och där spelar jag mot människor som levt med missbruk och suttit i fängelse. Och det gör så ont i hjärtat när jag träffar dem och även när jag tänker på min pappa som dog i förtid av sitt alkoholmissbruk. Det känns så otroligt onödigt och hemskt, missbruk är en vidrig sjukdom och jag är tacksam över att inte vara heroinist eller beroende av att stjäla saker.
– Jag är privilegierad som fått jobba mycket med mig själv. Man blir otroligt märkt av det, även fysiskt. Man ser på mig att jag knarkade och att jag hade ätstörningar som jag fortfarande lider av ibland. Så även om det här Hasselakollektivet var vidrigt fick jag ändå LVU och lyckades till sist få hjälp. Trots att det började så dåligt så blev det bra sen. Jag gick på olika NA-möten och grupper för barn till alkoholister där jag lärde mig mycket om mig själv.
Mm, du verkar vara en väldigt stark person och du är stor förebild för mig. Vi har suttit i samma situation och nu har du barn, är gift och så vidare. Jag själv kanske är i den processen snart.
– Jag tänker så här att om du på något sätt kan kräva att du får den hjälpen du behöver. Det kanske tar tid men jag gav mig faktiskt inte. Jag krävde att få en psykoterapeut och så vidare. Jag lyckades också bryta ett mönster vad gäller de killarna jag alltid blev ihop med, de var alltid missbrukare. Idag är jag ihop med en kille som inte har någon sådan bakgrund alls.
– Jag vill önska dig all lycka till Nena. Jag bara hoppas att du står ut och hamnar på rätt väg.
Tack så mycket. Gud vad glad jag blir nu.
– Mejla mig så kan du ställa fler frågor om du vill.
Absolut.
– Tack tack hej då! •
Texten är skriven av Nena, i samarbete med Arvsfondsprojektet Skriva för förändring. Nena har valt att inte skriva ut sitt efternamn.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
