Revolutionen hör ungdomen till, brukar man säga, men det är sällan ungdomar har särskilt mycket att säga till om när radikala samhällsförändringar genomförs. Åtminstone inte de yngre. Jag stötte en gång på ett ungt uppror när jag forskade om helt andra saker. Det handlade om eleverna vid Enskede skola, en folkskola till och med årskurs 6 (året man fyller 13, då som nu) som i mitten av 20-talet organiserade sig i den lokala kommunistiska ungdomsklubben, Revolt. Dagens Nyheter och andra riksmedia uppmärksammade när de år 1925 organiserade en skolstrejk. Kraven handlade främst om bättre mat och mänskligare behandling i skolmatsalen.

Lärarkårens svar blev att kalla deras föräldrar till ett stormöte och trots att åtskilliga bland de 300 föräldrar som kom stödde eleverna, avblåstes strejken därefter.

Ytterligare ett strejkkrav var avskaffande av agan. Det kravet hängde nog samman med att den då stod i begrepp att avskaffas för deras bättre bemedlade jämnåriga i real­skolorna och läroverken. Men lärarkåren stod på sig, och fick majoriteten av föräldrarna på sin sida. Det är väl rimligt att gissa att den efterföljande diskussionen i hemmen inte enbart fördes med argument.

Händelserna i Enskede kan ha inspirerats av den tyska revolutionen 1918–1921. Vid sidan av de soldatråd och arbetarråd (och tjänstemannaråd) som bar upp mobiliseringen som krossade kejsarmakten, fanns också elevråd av ett annat slag än de flesta av oss känner dem. Det handlade om elever i motsvarigheterna till de svenska fortsättningsskolorna, alltså 13–17-åringar som arbetade och sedan undervisades i huvudämnena på kvällar och helger, som själva organiserade sig i råd med anspråk på att få del av makten.

Inte heller dessa råd är särskilt väl utforskade, men den tyske historikern Axel Weipert ägnar dem ett kapitel i sin bok ”Der zweite Revolution: Rätebewegung in Berlin 1919/1920” (2015). Även här var motståndet mot skolagan viktigt, men eleverna organiserade sig också för bättre undervisning och inte minst möjlighet att få ha sina lektioner under arbetstid (många av dem var lärlingar på olika företag).

Rådsorganisationen innebar att det var eleverna själva som tog besluten om vilka krav de skulle ställa och vilka företrädare de ville ha (även om de socialdemokratiska och kommunistiska ungdomsförbunden tampades om inflytande). Inte minst innebar de ett omedelbart maktskifte på skolorna och Weigert visar flera konfrontationer där råden helt enkelt satte stopp för vidare ”prygel” på sin skola.

Våren 1919 mobiliserade råden till en skolstrejk i hela staden. Eftersom även företagen påverkades – det handlade ju om lärlingar som skulle bli värdefulla fackarbetare – tvingades staden snart till förhandlingar. Dessa drog ut på tiden och medan de varade trakasserades eleverna av både militär och polis och många dömdes både till böter och arreststraff.

Till slut lyckades de ändå driva igenom arbetstidsförkortning och avskaffande av agan (precis som i Sverige senare skulle det dock dröja innan den helt avskaffades). Bötesföreläggandena brändes sedan på offentlig plats och kom aldrig att drivas in. Däremot införlivades elevråden liksom arbetarråden i den medbestämmandestruktur som fortfarande finns i tyska skolor, och på tyska arbetsplatser och där som här är det inte direkt en glödande revolutionär vi ser framför oss när vi numer hör talas om en elevrådsordförande. De hierarkiska ungdomsförbunden gjorde också sitt till för att dämpa rådens entusiasm över att faktiskt få vara med och bestämma, att flickskolorna stod utanför rörelsen bidrog också.

Även den här tidningen har sina rötter i radikal elevkamp – sjuttiotalets Elevriksdagar inom organisationen Seco som debatterade demokrati och avskaffade av betygen och organiserade stora demonstrationer. Det kan vara värt att titta bakåt lite för att hitta en väg framåt.