När det brittiska parlamentet okejade placeringen av kärnvapenspetsade kryssningsmissiler i Nato-basen Greenham Common 1981 ringlade en kvinnodominerad fredsmarsch sig fram mot basen och väl framme ockuperades huvudingången. Aktivisterna kedjade fast sig i staketet runt basen. Grupper av tältande ockupanter spreds snart till de andra av basens grindar. Året därpå samlades 30 000 kvinnor för att hand i hand omringa basen. Ett halvår senare anslöt 70 000 personer för att hand i hand skapa en kedja från Greenham Common till vapenfabriken i Aldermaston 23 kilometer därifrån. Ockupationen pågick i 19 år med otaliga aktioner, garngraffiti på stängslet, intrång och sabotage trots polisens försök till avhysningar. Aktivisterna inspirerade oräkneliga europeiska och amerikanska kvinnomarscher och aktioner för fred. Rädslan för kärnvapen under det kalla krigets sista decennium var påtaglig.
Finns det då en feministisk analys av krig, en feministisk väg till fred?
Om vi blickar tillbaka till 1910-talet och de olika rösträttskämpande kvinnosakskvinnornas inställning till krig går det att skilja ut flera spår. Ett – som företräddes av Elin Wägner – var det radikalpacifistiska spåret. De vägrade bära gasmasker, vägrade gå ner i skyddsrum eller stoppa strumpor till soldater, med argumentet att varaktig fred inte kunde komma ur väpnat krig eller ständig krigsberedskap. Ett annat spår arbetade för ett internationellt skiljedomsförfarande vid tvister stater emellan. Båda spåren företrädde synen på kvinnan som samhällsmoder – moderskapet som något som danat en social, sammanhållande och medveten solidarisk hållning. Tanken var utbredd och samlade drygt 1 100 kvinnor i Haag 1915 för att diskutera olika underliggande orsaker till krig. I samband med detta skapades det fortfarande verksamma Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.
Också i Greenham Common legitimerade en del av kärnvapenmotståndarna sina aktioner med att de som fostrats till mödrar värnade om sina och kommande generationers liv. Maskulinintet innebar istället danadet av aggressivitet och våld. Dessa inlärda så kallade könsroller kunde därmed omläras.
Argumentet att kvinnor står för moderlighet ingick under 1970–80-talet i en kvinnokulturrörelse som sökte hitta det kvinnliga subjektet bortom pådyvlade patriarkala roller. Det kan beskrivas som en feministisk strävan att hitta ett märke för jämställdhet som inte baserades på den maskulina normen. Något av det nya i feministiska analyser med början under 1980-talet var också hur maskulint sexualiserat våld uttrycktes i krig och hur våldet kunde kopplas till pornografi, misogyni, homofobi och rasism.
Icke-våld och samhällsmoderlighet har inte omfattat alla delar av kvinnorörelsen. Där fanns även militanta suffragetter som med bomber och bränder mot utvalda mål försökte uppnå rösträtt för kvinnor under åren 1911–1914. Vid första världskrigets utbrott upphörde kampanjen. Mellan 1974–1995 verkade i Västtyskland Rote Zora, en stadsgerillagrupp som med bomber och bränder attackerade individer och organisationer som de ansåg främjade förtryck av kvinnor – som porraffärer, genlaboratorier, anti-abortorganisationer och kärnkraft. Och med start under 1970- och 80-talet spreds ”feministiskt självförsvar” som en löpeld bland aktivister. Det lånades från kampkonstmetoder och slag och sparkar lärdes ut mot angripares huvud, skrev och knän. Självförsvar skulle värna liv – den angripnas liv.
Det militärindustriella komplexet har även varit föremål för liberal jämställdhetspolitik där den fria individens egna informerade val står i centrum. I Sverige var det Folkpartiets ungdomsförbund som i mitten av 1960-talet ställde krav på könsneutral allmän värnplikt. 1978 beslutade riksdagen att kvinnor skulle få anställas som officerare i flygvapnet (som behövde folk). De manliga officerarna stretade emot och det dröjde till 1989 innan kvinnor fick tillträde till alla vapenslag.
Både i den ryska angreppsarmén och i ukrainarnas motståndsarmé finns kvinnor som soldater. Kriminaliserat är däremot ryska feministers manifest mot kriget: ”Krig innebär våld, fattigdom, tvångsförflyttningar, sönderslagna liv, osäkerhet och brist på en framtid. Det är oförenligt med den feministiska rörelsens grundläggande värderingar och mål. Krig förvärrar ojämställdhet och många år av framsteg för mänskliga rättigheter går förlorade (…)”.
Svaret på frågan om det finns en feministisk inställning till krig och fred måste sökas i respektive feministers analyser av vad som orsakar det militärindustriella komplexet. Och också i svaret på frågor om hur könade skillnader medverkar till det komplexet. •
