Kanske kommer viatt se det som en senkommen slutpunkt, den forne folkpartiledaren Bengt Westerbergs beslut att inte rösta för Liberalerna i 2022 års val. Den svenska liberalismen utvecklades som en utmaning av monarkins och kyrkans överhetsvälde på 1800-talet och kom att innefatta ett brett spektrum av dåtidens kulturella och politiska radikaler. När ”vänster” stod mot ”höger” var det liberaler mot konservativa, friare moral mot herrans tukt och förmaning, vidgade medborgerliga rättigheter mot skammen att ”medborgarrätt heter pengar”.
Det var liberalismen som utgjorde den konservativa överhetens huvudfiende, innan socialismen. Ja, det var inte alltid klart om det här ens rådde någon skillnad. Aftonbladets grundare, Lars Johan Hierta såg sig länge själv som både socialist och liberal, liksom den senare arbetarliberalen Anton Nyström för att inte tala om liberalismens fader John Stuart Mill. Hjalmar Branting slank in i riksdagen på en liberal lista 1896, och så vidare.
Det var med den växande socialistledda fackföreningsrörelsens kamp och det demokratiska genombrottet 1918–21, som liberalism och socialism gick skilda vägar. Medan liberalerna försvarade kapitalistisk marknadsekonomi strävade arbetarrörelsen efter socialism. Men gentemot konservatismen, sedan 1904 organiserad i högerns Allmänna Valmansförbundet, stod liberaler och socialister på samma sida. Högern och liberalerna utgjorde på många sätt motpoler under större delen av 1900-talet. Hur antisocialistiskt liberaler och så kallade frisinnade än agerade till det privata näringslivets försvar innebar deras gamla socialliberalism tabu mot höger ända in i 1970-talet. ”60-talsradikaliseringens första fas i Sverige var i betydande utsträckning en liberal historia”, skriver historikern Kjell Östberg. Aborträtt, sexuell frigörelse, uppbrott från könsroller, kyrkomoral och unkna traditioner hörde till de unga liberalernas dagordning och där många även kom att ansluta sig till den röda vänstervågens 1970-tal.
Före 1973 finns, menar Östberg, inte ett enda fotografi på liberala och högerpartiledare tillsammans som något slags regeringsalternativ. Det var först när Högern 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet och åtminstone i ord anammade välfärdsstaten som ett begynnande samarbete möjliggjordes.
När nu Moderaterna som del av Sverigedemokraternas högerblock återvänder till de gamla rötterna, hur långt kan då Johan Pehrson hänga med innan hanen gal för tredje gången till orden ”Jag känner inte de liberalerna”?
Allmänna Valmansförbundets månadsblad nr 1, 1915 hånade den tidens liberaler för deras samarbete med Socialdemokraterna:
”Det är väl snarare att befara, att de liberala skola i känslan af sin maktlöshet sträcka sig efter ’den fruktbärande samverkan’ likt en drunknande efter halmstrået och med ungefär enahanda effekt. I själva verket ligger det icke så litet af nemesis därutinnan att det liberala partiet, som genom sin tanklösa missnöjes- och löftespolitik förberett och banat väg för socialismen till sist uppslukas och förintas af den stormvåg de själft frambesvurit.”
Byt ut ”socialismen” mot ”högern”. Kan det sägas bättre?
