Om denne man verkligen har funnits i verkligheten låter jag vara osagt; det är poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht som i dikten ”Det nymodiga paret” för hans talan. ”Nog kunde jag bruka den tjenliga drägt, / Hwarmed naturen min hjessa betäckt, / Och hölle mit hår och mitt hufwud så wärdigt, / Som andras, När det blifwer putsat och färdigt: Men jag får ej lof, Mitt hår bör skäras af: Det köpte står bättre mitt ansigte bra: / Ja måste ha Peruque: Ty Mode wil så ha”.
Nordenflycht diktar även om mannens hustru, som plötsligt finner sina gamla möbler så fula – trots är de är ”nyligen kjöpta för et år eller tu” - att hon dem ”ej mera för ögonen tåla”. Hon känner: Jag måste ha en ny soffa!
Vad var det som hände detta äktenskapliga par? Det var modet som hände, det mode som en gång faktiskt var ett nytt fenomen. Och att det fenomenet verkligen fanns på riktigt skriver idéhistorikern Agneta Helmius om i sin nyligen publicerade avhandling ”Mode och hushåll”, där hon undersöker hur kön och media formades i frihetstidens svenska små- och veckoskrifter.
Dessa nya media var moraliska publikationer, som förhöll sig till tidens förändringar genom en dygdeetisk ram. Hur kunde den nya handeln och en livsstil á la mode placeras inom en sådan? Helmius visar att det inte var helt lätt. Folks längtan efter nymodigheter – siden, porslin, kryddor, nya material och snitt – tycktes främja synder som avund, fåfänga och girighet och stå i motsättning till framförallt den klassiska dygden temperantia, måttfullhet.
Samtidigt ansåg många av småskrifternas författare att en ökad handel verkligen kunde leda till något gott: att främja landet och allmännyttan. Men detta goda syfte riskerade att gå förlorat om den enskilda individens vinstintresse tog över. I veckoskriften ”Tanckar Öfwer Den Swenska Oeconomien” stod att läsa att den som låter sig styras av egennyttan inte bryr sig om ”Heder, godt Ryckte, Släckt eller Wänskap, allenast han såg sig ha någon winnning at förwänta”.
Helmius påpekar att skribentens åsikt att handeln skulle kunna utvecklas utan egennyttan som drivkraft är en ”fullkomligt omodern uppfattning”. Som bekant hävdade redan 1700-talsekonomen Adam Smith den mer moderna uppfattningen att den enskilda individ som handlar enbart utifrån sin egen vinning ändå kommer att bidra till det allmänna välståndet med hjälp av marknadens osynliga hand.
Jag tycker det är intressant att Nordenflychts dikt gestaltar hur både maken och makan i ”det nymodiga paret” upplever en känsla av maktförlust. Det är som om de inte själva kan välja med vilken blick de ska se på sitt hår eller sina möbler. Kvinnan säger att hon måste ”le åt min Canapee. När Soffan kom in och sit rum skulle ta, hur hon då blev fuhl! Ty Mode wil så ha.” Detta Mode förändrar hennes egen blick.
Helmius skriver att fenomenet mode kodades som kvinnligt, Madame la Mode – en härskarinna. Men hon menar att detta inte berodde på att enbart, eller ens främst, kvinnor ansågs följa dess nycker, utan på att mode ”signalerade det som var lastbart och instabilt, ostadigt och otillförlitligt” och därmed stod i motsats till ”dygder som stabilitet, ståndaktighet, måttfullhet och förstås förnuft” – det första ”kvinnligt”, det andra ”manligt”.
Verklighetens kvinnor och män kunde dock äga båda grupperna av egenskaper; skiljelinjen mellan de som lät sig ledas av låga begär i ett liv á la mode och de som följde måttfullhetens förnuftiga ledstjärna gick inte mellan kvinnor och män utan inom grupperna.
Nu har handel och konsumtion sedan länge slutat ses som laster som hotar allmännyttan och anses istället vara medborgerlig dygder. Tänk till exempel på hur president Bush efter terrorattackerna 2001 uppmanade amerikaner att ”gå ut och shoppa” som ett slags försvar för sitt land.
Problemet med detta moderna synsätt är som bekant att vi glömde något väsentligt – om inte dygden så villkoren för mänskligt liv.
