”Mitt uppe i demokratiens gyllene tidsålder sticker reaktionen upp sitt svarta huvud. Det betyder en stöt mot demokratien, ett försök att återtaga de förmåner som under mellantiden måst utlämnas åt de lägre befattningshavarna, åt arbetarna och småfolket. Det betyder försök att ytterligare tvinga tillbaka rätts- och frihetsidéerna samt i dessas ställe återinföra det nesliga beroendet och det suveräna godtycket.”
Nej, det var inte svensk vänster som hösten 1922 varnade för att det demokratiska genombrottet riskerade att rullas tillbaka. Det var Svensk Polis-Tidning som gick till storms mot ”splittringsmännens hysteriska anfall och utgjutelser” liksom ”det kryp- och fjäsksystem” som befäl och högermän stödde sig på.
Svenska Polisförbundet hade bildats 1903 för att förbättra polisens tjänstgöringsvillkor. Initiativtagaren fick dock snabbt sparken genom den så kallade ”olämplighetsparagrafen” som gav befälet oinskränkt makt. Förbundet blev en yrkesförening utan facklig intressekamp.
Revolutionsvågornas Europa efter första världskriget ändrade på det.
I januari 1919 beslutade Malmöpolisens förening Kamraten att ansluta sig till den socialdemokratiska arbetarkommunen och polisföreningar på andra håll stod på tur. Förbundsstyrelsen svarade med uteslutningar men besegrades grundligt genom ”konstapelupproret” vid kongressen i Linköping 1920 då ”den nya tidens män” tog över. På programmet stod facklig kamp för högre löner och tryggare pensioner, mot brutna arbetspass (som vårdpersonal kämpar mot i vår egen tid) och oreglerat nattarbete samt för anställningstrygghet. Och förstås, rätt för föreningarna att ansluta sig till arbetarkommuner mot ”de reaktionära krafterna”.
En storm lät inte vänta på sig. Högerpressens Nya Dagligt Allehanda, Stockholms Dagblad och Svenska Dagbladet drog igång formliga hetskampanjer mot ”bolsjeviksmittan” i poliskåren, anklagade den nya förbundsledningen för att vara ”styrd från Moskva” och krävde ”utrotning av bolsjevikelementen”. Högerns Allmänna Valmansförbundet sökte samla polisbefäl och andra bakom Nya Polistidningen och Stockholmsföreningen Kamraten lämnade förbundet. Men den nya linjen höll länge stånd. Sökte göra gemensam sak med järnvägsmännens och postiljonernas fackliga strävanden, krävde polisens förstatligande och strejkrätt, samlade in pengar mot hungersnöden i Sovjetryssland, annonserade för svenska Clartésektionens lotteri och lyfte fram hur vita och svarta polismän arbetade tillsammans i USA…
Tills oförsonlig klasskamp bröt ”den nya linjens” riktning. Från mitten av 1920-talet mobiliserade arbetsgivarna till allt våldsammare strejkbryteri mot fackliga blockader som kulminerade i Ådalsmassakern 1931. Men redan 1926 dödades en arbetare av strejkbrytare vid en korgmöbelsfabrik i Malmö med de våldsamma Möllevångskravallerna mellan strejkande och polis som följd. Den klyftan kunde inte överbryggas och polisföreningen uteslöts ur arbetarkommunen.
Först närmare ett halvsekel senare blev polisen statlig med fackliga rättigheter – medan dragkamperna om dess roll ringlat vidare.
