”Way to go”, uppfört på en bro på en central gågata i Malmö 2014, består av 19 tomma skor gjutna i brons, för att symbolisera och hedra hädangångna kulturmänniskor ifrån Malmöområdet. Olyckligtvis har verket en påfallande likhet med ett känt minnesmärke i Budapest, ”Skorna vid Donau.” På en kaj i staden står 60 skor i järn, till minne av de cirka 20 000 människor (främst judar) som mördades av pilkorsare i andra världskrigets slutskede.
Verket i Malmö blir, förvisso oavsiktligt, rentav till en förolämpning. Självfallet mot de mördade offren och deras familjer, men också för alla oss som blir genuint illa berörda. Vi är många.
Nu har debatten tyvärr hamnat lite snett härnere i Malmö, och blivit en fråga för konstkritiker. Den måste snabbt återgå till vad det egentligen handlar om, om något ska hinna hända innan konferensen om förintelsen, som ska hållas i Malmö i höst, äger rum. För det här har ingenting med konstnärlig frihet eller upphovsrätt att göra. Eller konstnärlig kvalitet.
Problemet med skorna försvinner inte för att vi pratar om det. De som rimligtvis skulle kunna göra något åt det, Malmö Stad, har kommenterat krönikan i Opulens:
”…’Way to go’ är ett platsspecifikt verk som förhåller sig till gångstråket över Davidshallsbron. Konstnären har, när hon skapade den röda mattan som idag sträcker sig över bron, tagit det dagliga flödet av människor i beaktande och vägt in det i konstverkets symboliska dimension. Den röda mattan har ytterligare dimensioner som avspeglar verkets kärna, nämligen att hylla och hedra Malmöartister från olika tidsepoker….Var och en har självklart rätt till sin tolkning och upplevelse av ett verk.”
Malmö Stads representant Pernilla Conde Hellman är, av hennes CV att döma, ingen kulturvetenskaplig analfabet, och visst är det aktningsvärt att hon sätter den konstnärliga kvaliteten i första hand och försvarar ”Way to go” av konstnärliga skäl. Jag förstår bara inte avsikten med det argumentet. Hur mycket jag än söker och försöker när jag står där, så kan jag inte hitta någon varken konstnärlig, symbolisk eller kontextuell anledning för skorna att vara placerade på just Davidshallsbron. Den ”röda mattan” är fin. Men det krävs en ansträngning för att få syn på den, och Malmös gågata är ingen konsthall. Man ska inte behöva få budskapet bakom ett minnesmärke förklarat för sig på kultursidor. Hade placeringen av verket varit ett avgörande inslag i konstverkets uttryck, hade jag accepterat diskussionen om konstnärlig frihet och personliga tolkningar, men så är helt enkelt inte fallet.
Att avfärda det här ärendet, som Malmö Stad gör, med menlösa ord som ”kritikerna blundar för hela konstverket” och ”Var och en har självklart rätt till sin tolkning och upplevelse av ett verk.” Det är inte bara att undandra sig ansvar för felsteget, utan att visa på hur lite man i själva verket tar konst på allvar. Blurriga förklaringar som mest låter som intellektuell lättja. Som en psykiatrisk slaskdiagnos att använda när det blir lite för komplicerat.
Konstnärer lånar och stjäl och kommenterar och omformulerar varandras alster hela tiden, det hör inte bara till, utan är ofta hela kärnan i ett konstverk. Ingen i den här debatten har anklagat ”Way to go” för att vara ett plagiat. Det är vad likheterna blir att betyda för verket som är upprörande.
Ett minnesmärke är, även när de tas fram av en konstnär, inte nödvändigtvis samma sak som ett offentligt konstverk. Det följer lite andra regler, har ofta en specifik avsikt, och kan inte bedömas efter precis samma premisser.
Konstnärliga principer i all ära alltså, men det står inte några sådana på spel här. Däremot riskerar Malmö Stads rykte att kanske bli lite solkigt. Den 13–14 oktober i år ska nämligen ett internationellt forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism, ”Remember-React”, hållas i Malmö.” Och jag tvivlar starkt på att konferensmedverkarnas ”tolkningar” av ”Way to go” kommer att innefatta Git Gay och Nils Poppe.
Att Malmö lider ”akut brist på en organisation för offentlig konst”, som Fagerström uttrycker det i Sydsvenskan, står därför ganska klart nu efter den här debatten. Visst kan man hoppas på att det leder till en förändring i framtiden, men problemet med ”Way to go” måste lösas nu.
För här rör det sig inte om en diskussion om plagiat eller upphovsrätt. Inte om konstnärlig frihet eller Kulturförvaltningens integritet. Det handlar om ren anständighet i förhållande till ett berömt gravmonument över de mördade i Budapest, och i förlängningen faktiskt om Malmö stads internationella anseende.
Conde ber oss ta hänsyn till ”Konstverkets symboliska dimension”, och det är faktiskt exakt det jag gör. Och det är just den ”symboliska dimensionen ” av ”Way to go” som är så oförlåtligt makaber.