Jag träffar gänget bakom pjäsen Lampedusa någon vecka innan premiären, på Kulturhuset Stadsteatern. Vi går genom ungdomsbiblioteket, in genom labyrintiska korridorer till replokalen. När jag ska gå därifrån hittar jag inte ut och håller på att sätta igång larmet. Men vi är inte där än.

Lampedusa handlar om Stefano, en fiskare i Italien och Denise, en tjej som jobbar på ett snabblåneföretag i England. Ingen av dem är privilegierade med sitt respektive samhälles mått mätt. De känner rädsla inför flyktingarnas ankomst. I den intima pjäsen berättar de för publiken om sina möten med människor på flykt, och hur det påverkar dem.

– Pjäsen pratar om stora fenomen: migration och flykt, men genom få personliga öden, säger regissören Dritëro Kasapi.

Att tackla en så pass komplex historia på ett så personligt sätt är väldigt unikt, anser Kasapi. Han läste och valde ut brittiska Anders Lustgartens nyskrivna manus i våras, men kunde då inte förutse hur aktuell pjäsen skulle hinna bli.

”Inte svart eller vitt”

Skådespelarna Emil Almén och Sandra Medina väntar i replokalen. Emil Almén sitter på en av stolarna som omringar scengolvet och Sandra Medina sitter på golvet i en position som skvallrar om hennes parallella karriär som dansare. Under föreställningen kommer det bara vara 40 personer i publiken. Alla sitter på samma plan som skådisarna, för att skapa en slags jämlikhet. Men också: ett tvång, att konfronteras med både det som sker på scenen och medmänniskorna omkring. Deras tankar, reaktioner.

–Allt är inte svart eller vitt i pjäsen. Man kan verkligen förstå allas perspektiv, säger Emil Almén.

Han spelar den italienska fiskaren Stefano, som vid Lampedusa konfronteras med migranterna som försöker ta sig över Medelhavet.

– Vem räddar vem i mötet med en främling? Det tycker jag är intressant i pjäsen. Vi säger att vi vill försvara det mänskliga värdet. Men när vi kommer i en praktisk situation kan man vilja annorlunda, säger Sandra Medina.

Hon spelar brittiska Denise, som jobbar på ett snabblåneföretag.

Jag frågar om hon använt sig av egna upplevelser i arbetet med rollen.

–Jag har erfarenhet av medberoende och sjuka människor omkring mig som är väldigt fattiga, och rädslan som kommer när reglerna hårdnar. En sjukpenning försvinner kanske och det finns inga andra skyddsnät, för man är invandrare.

Emil Almén har växt upp i en liten stad. Han kan känna igen Stefanos rädsla inför att något ska ändras, och att det bekanta ska bli annorlunda.

–Där jag kommer ifrån vågar man inte öppna sig. Så stänger man sig istället, och då kommer hatet.

Dritëro Kasapi håller med.

–Vi har haft en tendens att prata om de här frågorna i ”vi och dem”-termer. Som i: vi som är för flyktingar och de som är emot. Det skapar en vattentät skiljelinje.

–Jag har haft en känsla av att det inte är så, och den här pjäsen bekräftar det. Att vi som är ”för” också har våra rädslor för vad det skulle innebära. Och de som är ”emot” har liknande rädslor.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Handlar om fördelning

Han anser att pjäsen påminner om att det kan finnas både ett ”för” och ett ”emot” i en och samma människa. Något som syns i pjäsen, och som gör den humanistisk.

–Det är så enkelt att säga ”jag är för invandring, då är jag bättre än dig som är emot”. Jag har tänkt så, och det är jag inte ensam om.

–Vi tycker nog alla att vi är lite bättre än andra för att vi har de rätta värderingarna. Men vi får inte tillåta oss själva att hamna där, för då splittrar vi samhället som redan står inför stora utmaningar. Vi måste hålla igång dialogen och försöka förstå varandra.

Frågan blir ännu svårare när ens egna liv förändras, konstaterar han. Därför är det svårt att döma andra.

–Vi har tagit emot jättemånga flyktingar och åtminstone mitt liv har inte förändrats nämnvärt. Då är frågan, hur kommer jag reagera om det påverkas? Då kommer kanske min första instinkt vara att jag vill behålla det jag har.

–Jag kan inte garantera att jag orkar behålla tron på det jag tycker är rätt då, men jag skulle önska att jag kunde det.

Han tycker vi borde prata om ekonomi på helt andra premisser än idag. Om fördelning på en global nivå. Att migration för länge sedan har slutat att vara enbart en nationell fråga.

Sandra Medina håller med.

–Många jobbar ju för mycket, och andra jobbar för lite. Det finns en hel värld att utforska där, i hur vi fördelar arbete på andra sätt.

Lätt att identifiera sig

Faktum att pjäsen utspelar sig i England och Italien har inte varit något problem, anser truppen. De tycker att det är väldigt lätt att identifiera sig. Att det handlar om en europeisk berättelse.

–Vi har en gemensam historia i Europa, med mötet av migranter. Därför behöver vi historier – som den här pjäsen – som berättar om det här som en gemensam europeisk upplevelse.

Kasapi fyller i att det är svårt att få grepp om vad som pågår just nu.

–Men vi behöver inte vänta 30 år, utan vi kan diskutera det här och nu. Konsten kan ge de här perspektiven.