Det rör sig om en intervju i tidningen Vi, med kulturredaktören Sara Meidell, som skrivit en bok om anorexia. Jag medger för min kollega att jag får ett tryck över bröstet bara av rubriken. Kanske bör jag inte läsa intervjun i sin helhet, säger jag. Jag vet att jag kommer läsa den så fort jag får chansen.
Jag läser intervjun och blir omedelbart illamående av ångest. Jag har varit frisk ifrån anorexia i många år men nu plötsligt kommer jag på mig själv med att inte vilja äta. Jag får svårt att nå de annars självklara anledningarna till varför jag håller mig frisk: närvaro, lust, glädje, kontakt.
Nästa dag köper jag boken och läser den som i ett rus. ”Ut ur min kropp” är precis som flera skrivit något av det ärligaste jag läst om anorexia, och då har jag läst det mesta. Sara Meidell förskönar inte anorexia, hon gestaltar anorexin genom att visa hur den förskönar sig själv inför den som är sjuk.
Självsvält – aldrig ett aktivt val
Vid anorexia upplevs restriktionen som något nödvändigt. Således, som vid vilket beroende som helst, är det aldrig tal om ett aktivt val. Behovet en anorektiker har av att kontrollera sitt matintag blir dessutom mer och mer ofrivilligt ju längre sjukdomen får lov att pågå. Att även en anorektiker som ligger för döden räds näring handlar om något långt mer komplicerat än att inte vilja äta. Detta vet vi som levt med anorexia, det vet de som varit anhörig till någon med anorexia, det vet de som vårdat någon med anorexia. Det vet såklart även Sara Meidell, varför hon i Aftonbladet senare skriver att Vi-rubriken är ”gravt missvisande”.
Maria Andersson Vogel skriver i DN att ”Ut ur min kropp” är ”mer sann än alla socialrealistiska reportage och forskningsrapporter i världen”. Flera som läst har fått en förståelse för komplexiteten hos dem som självsvälter. Vi bär på berättelser, sjukdom betyder något, försök förstå oss. Gå inte sjukdomens väg och krymp oss till det mätbara. Förminska oss inte till ”smalhetsideal”, ”duktiga flickor”, ”gener”. Så läser jag Sara Meidell, som ett befriande raseri och en sorg, som en berättelse om kvinnligt lidande genom tiderna. Anorexia handlar om sådant som trygghet, kontroll, autonomi. Det är på samma gång hoppfullt och djupt smärtsamt att inse att många nu kanske för första gången får insyn i detta.
Gestaltningens risker
Jag upplever att Sara Meidell utan tvekan skildrar misären, men eftersom det gestaltas och inte beskrivs, riskeras det fasansfulla att gå förlorat i det förtrollande. På många sätt är detta ett genialiskt drag av henne, precis så är det att vara sjuk – det sjukdomen ger en väger alltid tyngst.
Vi borde intressera oss mer för varför det är så. För hur ska vi kunna hjälpa en människa att bli frisk om vi inte först gör sjukdomen begriplig?
Jag är en av dem som boken egentligen är livsfarlig för. Jag skulle inte rekommendera den som är sjuk att läsa den, men jag vill heller inte plocka bort den från hyllorna. Någonting kan vara både livsviktigt och skadligt på samma gång. Jag påminner mig själv, och den som behöver det, om smärtan i att vara sjuk. Om ett huvud grumlat av siffror, om inlåsningen. Oförmågan att vara närvarande. Tvingande ritualer. Den hemliga längtan efter att någon ska tvinga dig att vila.
Ett minne dyker upp från en tid i mitt liv då jag brukade se en person som jag en gång vårdades med. Sent på kvällen dök hon upp, jag såg henne ur ögonvrån, från mitt köksfönster. Som en vålnad under skenet av gatlyktorna försvann hon med sina gåstavar innan jag hann blinka. Att hon inte valde någonting alls var uppenbart. Hon, liksom jag, hade jagat, och nu jagades hon bara. Plötsligt såg jag henne inte mer, för att hon inte längre fanns.
Smittorisken är förenklad
Att mena att litteraturen smittar blir lika fel och förenklat som att säga att bantning orsakar anorexia. Det krävs mer än bara tändstickor för att göra upp en eld. Är ”Ut ur min kropp” livsfarlig? Det beror, som flera skrivit, på vem som läser den, och hur. Eller kanske såhär: Ja, det är den. Liksom sjukdomen är det.
