Hon är på bokmässan i Göteborg för att presentera sin senaste bok ”Ett oväntat val” (Norstedts) som är en uppföljare till ”En oväntad semester” som kom 1999. Vi får återigen träffa huvudpersonen Rachel Walsh som i första boken blev inlagd på ett rehabiliteringshem på grund av sitt missbruk, och som i den nya boken själv jobbar som terapeut på samma rehabiliteringshem.

Tillsammans speglar de två böckerna ett slags före och efter, och precis som Rachels liv har även Marian Keyes liv präglats av det; ett före och ett efter hon blev författare, ett före och ett efter hon blev nykter. Jag frågar henne om hon kan beskriva hur hennes liv såg ut innan hon blev en bestsellerförfattare. Hon får ett allvarligt ansiktsuttryck och börjar med att beskriva sin barndom.

– Som barn var jag smart och duktig i skolan, men väldigt rädd och passade aldrig in. Läsningen blev min räddning.

– När folk frågar ”Vad ville du bli när du var barn?” svarar jag alltid ”Glad, jag ville vara lycklig”. Det var det enda svaret jag kunde ge, eftersom jag aldrig kunde visualisera någon form av normal och lycklig framtid för mig själv. Jag var deprimerad, förstod liksom inte världen, säger hon och rycker på axlarna.

– Men jag är så tacksam för att saker har förändrats och att barn med depression får en diagnos istället för att tvingas höra ”Gå ut och sparka en boll”. Idag lyssnar vi faktiskt på barn när de till exempel säger ”Jag är rädd och har inga vänner, jag vill inte gå till skolan” eller ”Jag känner att jag har en mörk sten i magen, vad betyder det?”. När jag var barn var depression inte ens tillåten och accepterad hos vuxna, det var riktigt mörkt.

Skulle bli revisor

Marian Keyes beskriver hur hon som 14-åring började dricka, en slags självmedicinering som tillsammans med läsningen gjorde livet mer uthärdligt.

– Att vara full fick mig att känna mig normal, det fick mig att känna så som jag trodde att andra kände sig hela tiden. Jag hatade mig själv och tyckte att allt jag gjorde var värdelöst, så alkoholen blev liksom min fasta följeslagare.

Efter gymnasiet pluggade Marian Keyes till revisor och flyttade sedan till London där hon bodde i en ruffig lägenhet högst upp i ett höghus i ett av stadens mindre fashionabla kvarter.

– Efter att ha blivit uppfostrad i en slags misogyn teokrati, som Irland var på den tiden, var det helt fantastiskt att komma till London! Jag tror inte att folk riktigt förstår hur hemskt Irland var då, framför allt för kvinnor. Trots att det är ett land känns det som en by, man kunde inte göra någonting utan att alla visste det. Det finns ett skämt som går: ”När två irländare träffas utomlands har de 30 sekunder på sig att komma på gemensamma kopplingar, annars kommer universum att sprängas.” Och hittills har universum inte sprängts, och vi kommer alltid att hitta kusiner, ex-pojkvänner, systrar och gamla arbetskamrater som länkar oss till varandra.

Att Marian Keyes skulle bli författare var långt ifrån självklart. Visserligen hade hennes föräldrar, som tillhörde någon slags lägre medelklass, alltid haft respekt för böcker och Marians mamma var en begåvad muntlig historieberättare. Men att en av deras döttrar skulle ha författare som yrke var uteslutet.

– För dem var författare snobbiga, självsäkra människor som betedde sig som om de var bättre än andra. För mina föräldrar kom författare alltid från en viss (över)klass där alla kände varandra, och personer som vi skulle aldrig tillåtas vara en del av den världen, säger hon.

Så hur reagerade dina föräldrar när du faktiskt blev författare?

– De var verkligen oroliga när jag sa upp mig från mitt fasta jobb som revisor för att skriva istället, de menade att författaryrket var ett väldigt osäkert sätt att försörja sig på – och det är ju sant. De tyckte väl också att man ber om problem om man tar sig in på territorier där man inte hör hemma – för att man inte kan reglerna, inte talar språket och inte har några allierade. Jag tror också att vissa saker jag har skrivit om, till exempel ogifta kvinnor som har sex, gjorde min mamma upprörd, hon skämdes verkligen.

– Men min pappa var också stolt över mig, han brydde sig väldigt mycket om mitt författarskap.

”Jag känner livet mer intensivt”

Som författare skriver du ofta om svåra, jobbiga och traumatiska händelser – men på ett humoristiskt sätt. Tror du att humor kan vara en överlevnadsstrategi, har den varit det för dig?

– Absolut, utan tvekan! Det är välkänt att vi irländare alltid har använt humor precis så. Som land har vi levt så länge utan att få tala vårt eget språk, utan att kunna äga mark och utan att få tillgång till utbildning. Så det som återstod för oss var musiken och humorn. Även i mitt hem värdesätter vi alla att få varandra att skratta, som om det nästan är en plikt, säger Marian Keyes och fortsätter:

– Humorn i mitt skrivande handlar också om att jag vill hålla mina läsare i handen. Om jag vill att de ska följa med hela vägen, ibland i totalt mörker, behöver de få belöningar på vägen. Mitt sätt att skriva överensstämmer liksom med mitt inre landskap, det där både mörka och humoristiska sättet att beskriva saker och ting är väldigt mycket en förlängning av mig.

I arbetet med din nya bok ”Ett oväntat val” har du sagt att du ville skriva om en person som levt nykter och drogfri under många år. Varför är du intresserad av det?

– Dels för att jag tycker att den typen av berättelser eller karaktärer saknas i litteraturen, antingen dör personen eller blir ren och där slutar alltid boken. Men det handlar också om mitt eget liv som nykter alkoholist, det är så irriterande att folk i min närhet fortfarande säger saker som ”Du har ju inte druckit på så många år, du måste vara botad nu.” eller ”Går du fortfarande på dina möten?”. De beter sig som att missbruk är något man kan ”fixa” och blir fri från för alltid. Så jag skrev också boken för att jag ville utbilda människor om det här, och för att jag ville ge missbrukare som levt nyktra och drogfria i många år en röst.

Så hur är det att vara en person som har levt ett långt liv som nykter alkoholist?

– Det är lite annorlunda. Alltså, jag kan göra allt jag gjorde innan jag blev nykter, förutom att dricka. Däremot måste jag hitta andra sätt att hantera mina känslor på när jag till exempel är sårad eller arg. Många av oss tänker ”Fan, jag har haft en hemsk jävla vecka, nu går jag hem och dricker en halv flaska vin.” Så kan inte jag göra, jag måste ha strategier för att orka stanna kvar med de där obekväma känslorna och påminna mig själv om att det kommer att gå över. En annan grej är att jag inte försätter mig i farliga situationer. Visst, jag kan gå på fester och bröllop, men jag måste ha en flyktväg och se till att jag inte blir för trött. Jag tror att jag känner livet mer intensivt, eftersom det inte finns något filter, säger Marian och tillägger:

– Nu får jag det att låta som hårt arbete, men det är bara ett annat sätt att leva! AA-möten kommer alltid vara en del av mitt liv, om jag vill fortsätta vara nykter. Som tur var har jag också en kvinna som varit nykter längre än jag som jag alltid kan ringa. Varken min man eller andra i min familj dricker så mycket, vilket också är hjälpsamt.

Marian Keyes har i tidigare intervjuer sagt att tiden på behandlingshemmet var den lyckligaste perio­den i hennes liv.

Nu vill hon modifiera det uttalandet en aning:

– Alltså det var ju egentligen hemskt! Jag kunde inte fatta att det till slut hände mig, för jag hade gjort allt jag kunde för att fortsätta dricka. Det var en sådan stor förlust, drickan­det var min bästa vän. Chocken var också enorm, och alla andra på behandlingshemmet var också i samma tillstånd av chock. Precis som det är i min första bok om Rachel, när hon är på ett behandlingshem, var vi uppdelade i smågrupper. På våra gruppmöten fick alla typer av känslor plats; rädsla, sorg, skam, skuld. Det fina var att vi tog hand om varandra, vi var alla i olika faser av processen och de som varit där ett tag kunde hjälpa de som nyss kommit. På lördagskvällarna fick vi underhålla oss själva, jag kommer inte ens ihåg exakt vad vi gjorde, men som vi skrattade! Herregud! Jag antar att skrattet var som en befrielse för oss, för varje sekund på behandlingshemmet var så chockerande och intensiv.

Har du fortfarande kvar vänner från den tiden?

– Nej, för när vi lämnade behandlingshemmet blev vi tillsagda att inte fortsätta ha kontakt med personerna i vår grupp, eftersom ungefär två av tre skulle få återfall. Då skulle man bli som två drunknande människor som försöker rädda varandra. Istället uppmuntrades vi att hitta människor som varit nyktra eller drogfria i många år, för de vet vad de gör. Så jag gjorde som de sa, jag gjorde allt de sa åt mig att göra. Egentligen är jag, och många personer med beroendeproblematik, rebeller som inte vill följa regler. Men jag vill leva på ett sätt som inte får mig att skämmas. När jag drack skämdes jag hela tiden, hade enorma skuldkänslor. Att jag är nykter sedan länge betyder såklart inte att jag aldrig gör misstag, det gör jag absolut, men jag försöker att låta bli. Jag försöker att inte såra människor.

Kontroversen att bara läsa kvinnor

Något man slås av som läsare är hur lätt det är att tycka om karaktärerna i Marian Keyes böcker. Det som gör dem älskvärda är deras brister, ärr, skador och trauman – eftersom det är, med Leonard Cohens ord, i sprickorna som ljuset kommer in.

Jag frågar Marian Keyes varför hon tror att folk fortfarande vill vara ”perfekta” i andras ögon, när vi egentligen vet att perfekta och framgångsrika människor ofta är outhärdliga?

– Det är en jättebra fråga! Vi vet ju att människors liv inte är så otroliga som de visas upp på till exempel Instagram, och att vara människa är att är att ha sprickor, ärr och dåliga dagar. Det är oerhört obehagligt att vara runt människor som strävar efter att vara perfekta och framgångsrika. Du vet, när du träffar på någon du inte har sett på länge och du frågar dem hur de mår, och de typ säger ”Åh, jag har det mest fantastiska jobbet, mina barn är så vackra och begåvade, min man och jag har ett så bra sexliv”. Först kanske du säger ”Wow, jag är så glad för dig” men sedan tänker du ”Fuck you!”. Vi människor knyter an till varandra genom att visa våra sårbarheter, och om någon inte har några sårbarheter eller vägrar att visa dem så kan du inte knyta an till dem. Det är bara en slät, hård, perfekt glänsande yta, men det finns ingen väg in.

Vi lämnar de perfekta människorna därhän och börjar istället prata om en tweet som Marian Keyes publicerade för några år sedan där hon skrev att hon endast läste böcker skrivna kvinnliga romanförfattare. Uttalandet orsakade en Twitterstorm och hon fick ta emot mycket hat i sociala medier.

Varför tror du att folk blev så provocerade?

– Kanske för att tillräckligt många kvinnor har internaliserat kvinnohat? Jag tycker att det är så märkligt att det väckte så starka reaktioner, eftersom män säger sådana saker okommenterat hela tiden. Det stämmer fortfarande att jag bara läser kvinnliga, med enstaka undantag som till exempel mina vänner Richard Osman och Ian Rankin.

– Jag växte ju upp med en litterär kanon som utgjordes av ”den amerikanska stora manliga författaren”, till exempel John Updike, Philip Roth och Norman Mailer. De presenterades för oss som själva definitionen av fulländad, briljant litteratur. Jag läste dem för att man ”skulle” läsa dem, men kände direkt ”Det här är sådant skitsnack, och deras attityd till kvinnor är vidrig.”. Detta har jag också sagt i en intervju, och jag fick så mycket hat för det från män som beter sig som att Norman Mailer är en gud.

– Patriarkatet är uppbyggt så att män har mest, och när då kvinnor säger ”Tack, men vi behöver inte era böcker, vi ska läsa våra egna böcker” blir det ett hot mot deras kollektiva ego, men även ett hot ekonomiskt.

I en annan intervju sa du: ”Det finns så många kvinnor som skäms över att läsa mina böcker för att de har blivit tillsagda att skämmas. På uppdrag av alla kvinnliga författare, kvinnor som skriver om livet och relationer och familjedynamik, känner jag att jag har en plikt att säga: Du behöver inte skämmas för att läsa oss. Vi är inte guilty pleasures, vi är ren pleasures.”

– Ja, mina böcker fick direkt den stämpeln. Man kan nästan tänka att det är en konspirationsteori som ligger bakom det här, typ att alla böcker som får kvinnor att känna sig stärkta och sedda automatiskt nedvärderas så att kvinnorna som läser dem istället skäms. I början av min författarkarriär var det mestadels män som recenserade mig, och det är klart att en man mellan 40–50 år inte klarar att relatera till en kvinna i tjugoårsåldern som har ett skitjobb och kämpar ekonomiskt, säger Marian Keyes och ler snett.

– De manliga recensenterna njöt av att göra narr av mig och alla andra böcker som strävade efter att ge de ”postfeministiska” kvinnorna en röst. I slutet av 90-talet och början av 2000-talet var många av oss rädda för att kalla oss feminister, ordet var så stigmatiserat. Du kunde inte argumentera om någonting på feministiska grunder eftersom du då direkt blev avfärdad som en extrem ideolog och orimlig person. Sedan kom lyckligtvis feminismens tredje och fjärde våg, där vi befinner oss nu. Det är en helt annan tid.

Ja, idag är ju en av de mest begåvade unga författarna i Europa Sally Rooney, en ung feminist från Irland. Ser vi en ny generation irländska författare, bestående av unga kvinnor, som ersätter gamla irländska manliga författarna som James Joyce?

– Absolut, och det är så otroligt! Jag vet inte om du har läst Louise O’Neill, hon är en så fantastisk feministisk författare! Jag älskar Sally Rooney också, beundrar hur hon skriver, att hon är så politisk och att hennes karaktärer inte är sympatiska.

– Jag har bara träffat henne en gång, det var på en fotografering där många av oss irländska författare hade samlats för att ta ställning i folkomröstningen för att upphäva Irlands hemska abortlagar. Sally Rooney dök upp, och jag har så mycket respekt för henne bara för det, för det var massor av författare som inte dök upp. Den nya generationen av unga kvinnliga irländska författare är inte skadade av den katolska kyrkan som min generation. De bryr sig inte om vad andra ska tycka, de har en oräddhet och en ärlighet som är så inspirerande!