Boken följer hennes liv som nyskild, hennes försök att leva fritt, skapa sig ett stall av älskare och att hitta kärlek. Hon upptäcker snabbt att det ”knapplösa knullet”, Erica Jongs version av det kravlösa sexet som Isadora söker i Rädd att flyga, finns i överflöd. Det är kärleken som är ovanlig som en enhörning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Varför ville du skriva en uppföljare till Bitterfittan?
– Det var ingenting som jag hade tänkt när jag skrev ettan. Hade jag varit snubbe hade jag kanske tänkt mer megalomant som vissa andra manliga författare att det här ska bli ett epos av kvinnoliv i sju delar.
– Men så för några år sedan så började Sara dyka upp i mitt huvud. Jag började tänka på vad som egentligen hade hänt sedan sist. I början var jag heller inte säker på hur kopplad den skulle vara till ettan, men ju mer jag skrev kände jag att det här är fortsättningen. I den första gnäller hon över kärnfamiljen och nu har hon skiljt sig, hur går det då? Eftersom hon är kvinna i en patriarkal värld så finns fortfarande en massa orsaker att vara bitter. Det är ju inte så att bara man frigör sig från kärnfamiljen så blir allting bra. Det finns alltid saker att vara bitter över. Så kan man sammanfatta det.
Men hon har ju rätt kul också. Hur kommer det kännas om du inspirerar till skilsmässor med den här boken?
– Det tänker jag bara är bra. Jag är verkligen av den bestämda uppfattningen att folk skiljer sig i alldeles för liten utsträckning. Folk går ju omkring och drar på sugiga relationer in absurdum och gör varandra och eventuella barn jätteilla. Människor är väldigt rädda för att separera. Och det är kanske inte så konstigt. Vi har en kultur där alla berättelser handlar om kärlek mellan man och kvinna. Och skilsmässa är, trots att vi lever i ett modernt samhälle, väldigt skambelagt. Det finns en väldigt svartvit berättelse kring skilsmässa.
– Det jag tycker är sorgligt är att folk gör allting annat förutom att skilja sig i relationer som är döda sedan många år tillbaka. Istället för att säga tack för den här tiden, nu skiljs vi åt innan vi gör varandra illa, så bedrar folk varandra, ljuger och blir elaka. Hade vi ett samhälle utan den här svartvita synen på skilsmässa som ett misslyckande, då kanske folk skulle våga skilja sig lite mer.
Familjen går som en röd tråd genom stora delar av din produktion, från Heliga familjen i radio, till Bitterfittan-böckerna och skilsmässoantologin Happy happy. Varför är familjen så intressant tycker du?
– Det är ett så dramatiskt område, som spelar så stor roll i våra liv. Både i våra ursprungsfamiljer och i våra familjer vi bildar som vuxna. Våra närmaste relationer, det är så tacksamt som författare att jobba med det. Det är en sådan dramatik som pågår i allas liv. Det behöver inte handla om något exceptionellt, ytterligheter som våld och missbruk, bara inom en helt ”normal” familj pågår det värsta dramat hela tiden.
– Sen tycker jag att det är jätteintressant med den paradox som vi lever i i Sverige. Ett modernt land, med en självbild om att vi kommit väldigt långt, vi är moderna och öppna, men när det kommer till kritan är vi väldigt konservativa ändå när det gäller familjen. De konservativa stereotypa mönstren av hur en familj ska se ut, hur en mamma ska vara, hur en pappa ska vara, de lever väldigt aktivt i oss.
Bitterfittan 2 handlar, precis som Happy, happy om den mer lyckliga skilsmässan. Vad fick du för reaktioner på Happy, happy?
– Jag blev väldigt förvånad över att det var så hätska reaktioner. Alla som har läst den vet att det är tio väldigt snälla texter som verkligen inte förenklar. Alla skriver om skulden, skammen och farhågorna. Den enda skillnaden var att vi också skrev om stunderna när man kände lite pirr och att man kände att det kanske kunde komma något bra ur det här. När vi gjorde den antologin så var det för att vi kände att det saknades berättelser om skilsmässor som inte var ensidigt svarta. Vi ville nyansera och säga att jo, det är tufft, men det finns också mycket som kan bli kul också.
– I förhållande till innehållet, som är väldigt snällt och egentligen inte särskilt radikalt, så tycker jag att det var konstigt att folk var upprörda. Det var det gamla vanliga, att vi var egoistiska kvinnor, som inte tänkte på barnen utan bara på oss själva. Vi fick höra att vi skilt oss bara för att få åka på charter och ligga runt. Inte för att det är något fel på vare sig charter eller ligga runt, men det var inte därför vi skiljde oss. Jag tror att den satte fingret på en öm punkt. Det här med skilsmässor väcker jättemycket känslor och det är en absolut grundförutsättning för jämställdhet att du som kvinna kan lämna en relation i vilken sekund som helst. I praktiken är det ett relativt nytt fenomen att kvinnor kan välja bort man och familj, i vissa delar av världen är det fortfarande en omöjlighet. Det är klart att det är revolutionärt och utmanade för patriarkatet att kvinnor har möjlighet att välja bort män, så på ett sätt förstår jag att så många män blir upprörda. Jag fick betydligt mer hat och hotmail från arga män efter Happy, happy än efter Bitterfittan även om många var provocerade av den också, vilket förvånade mig. Den säger ingenting nytt som inte kvinnorörelsen har sagt sedan 1970-talet. Den ställer väldigt självklara och grundläggande krav på jämställdhet, kärlek och familjeliv. Ändå blev folk upprörda och jag fick både höra att jag var en dålig mamma och att jag mobbade kärnfamiljen.
– Precis som med Happy, happy så är det något med familjerelationer som är ett infekterat sår, fortsätter hon.
– Vi har alla förutsättningar att leva jämställt i Sverige, men tittar man på statistiken ser man snabbt att vi gör ju inte det. Det är fortfarande kvinnor som tar ut 70 procent av föräldraledigheten. Det är kvinnor som vabbar mest, kvinnor som jobbar mest deltid för att kunna hämta och lämna på dagis, det är kvinnor som jobbar 45 minuter extra per dag i hushållet. Många i vår generation vill gärna ha en bild av att vi lever jämställt. Börjar man peta på det och säga att ni gör ju inte det, så tror jag att det kanske gör lite ont.
– Tittar man på brist på jämställdhet som en aggressionshandling, vilket jag tycker att man kan göra, det är ju faktiskt att inte behandla sin partner med kärlek och respekt. Det finns en aggression i att ta sin partner för given och låta henne stå för markservice, då gör det kanske ännu mer ont. För då handlar det om kärlekslöshet och det vill man kanske inte heller se.
Sara sammanfattar sitt problem med att hon försöker vara en fri kvinna i en ofri värld. Vad är svårigheterna med det?
– Svårigheterna är många. Det finns en massa förväntningar på hur du ska bete dig. Sara brottas dels med reaktionerna från omvärlden på hur man ska bete sig som frånskild. Det ligger redan implicit att du gjort något egoistiskt, när du valt bort äktenskapet. Om du dessutom känner att varannan-vecka livet med barn är ganska bra, det är mysigt när man har dem och det är bra när man inte har dem, då får man väldigt starka reaktioner.
– Sedan det här med lusten och sexualiteten, att inte vilja gå in i en ny relation, men att ha älskare och så där. Det är inte heller riktigt okej i vårt samhälle. En frånskild snubbe som tar ansvar för barnen varannan vecka får höra att han är bra som tar sitt pappaansvar. En frånskild kvinna som gör det och sedan varannan vecka jobbar på, träffar vänner och har kul då möts det av en annan sorts moraliserande.
Vad behöver man för att stå upp mot moraliserandet?
– Man behöver dels gå till värderingarna och titta på vad är det här egentligen. Det är svårt att bli skuldbelagd och att förhålla sig rationell. Men gå till värderingarna bakom så ser man att det här inte är okej. I berättelsen om Sara är vännerna jätteviktiga. Det är egentligen den stora kärlekshistorien i boken. Vännerna som betyder allt för henne och som hon bildar en ny sorts flock, eller familjeaktig enhet, med.
En av Saras vänner i boken är grannen Edit, en äldre kvinna som valt bort romantiska relationer med män och som Sara utvecklar en nära vänskap med.
Diskussionen om vad som är självbiografiskt och inte är ju inte särskilt intressant, men jag måste fråga om Edit, har du en Edit i ditt liv?
– Edit är en fiktiv figur, men hon bygger på nära väninnor till mig som är 70 plus, som är helt fantastiska.
Vad betyder de för dig?
– Det är tacksamt att ha någon som skulle ha kunnat vara ens mamma, men som inte är ens mamma. Där man slipper den komplicerade mamma-dotterrelationen. Edit är väldigt klok och ger Sara alla de råd som kan vara svåra att ta från sin egen mamma. Jag tycker att det är sorgligt att vi lever i ett samhälle som är så ålderssegregerat. Vi har så mycket att ge varandra.
I båda Bitterfittan-böckerna brottas Sara med tankar om tvåsamheten. I ettan citerar hon Susanne Brøgger om tvåsamheten som en organiserad form av olevt liv, en rad icke-möten. I tvåan upptäcker hon svårigheterna med att frigöra sig från tvåsamhetsnormen när det kommer till kärlek.
Skulle vi lyckas bättre i kärlek om vi frigjorde oss från den romantiska tvåsamheten och det sexuella ägandet av varandra?
– Jag vet inte, det där är så himla svårt. Jag önskar att det vore så enkelt. Att släppa alla konventioner och leva poly och fritt och hejsan hoppsan.
– Men det är inte så. Vad det beror på vet inte jag. När det kommer till andra delar av vår kulturs normer har vi ju lyckats förändra inställning. Under 1900-talet har det ju skett enorma förändringar. Vi tycker inte att homosexualitet är en sjukdom, de flesta tycker att abort är en rättighet, skilsmässa är lagligt och vi tycker det ska vara så. Som kvinna tycker vi inte att det är konstigt att du förvärvsarbetar när ditt barn är sex, sju månader. Men just när det kommer till kärlek och tvåsamhet, där har vi inte lyckats frigöra oss.
– Rent intellektuellt tycker jag att det borde fungera, men känslomässigt är det betydligt svårare utan att det blir komplicerat och sårande.
Kerstin Thorvall dyker upp på flera ställen i boken. Vad har hon betytt för dig?
– Jag har gillat henne länge. I Bitterfittan 1 samtalade Sara med Erica Jong och Rädd att flyga som känns relevant för henne att brottas med, för hon befann sig i lite liknande situation som Isadora i Rädd att flyga. Nu ville jag hitta någon som hade samma funktion, vem skulle Sara prata med om det här? Kerstin Thorvall låg nära till hands. Hon har som få andra skildrat kvinnlig lust och kåthet och sexualitet, att skilja sig och längtan bort från familjelivet. Men hon är ju en svårare och mer motstridig figur att ha med. Erica Jong och hennes Isadora i Rädd att flyga var enklare att bara tycka om. Kerstin Thorvall har skrivit och gjort saker som jag personligen tycker är knepigt att försvara. Å andra sidan har hennes skildringar av kvinnors lust betytt jättemycket för många av oss och varit banbrytande rent litterärt. Det är ganska få som har skildrat det så oförblommerat. Sexskildringar är typ det svåraste du kan skriva.
De sexscener du skriver är rätt dråpliga.
– Ja, jag gömmer mig lite bakom humorn.
Vem skriver bra om sex?
– Kerstin Thorvall är jättebra på det. Susanne Brøgger har skrivit en hel del bra sexskildringar. Men det blir lätt lite pinsamt. Gör du det fult eller med humor kan du klara dig. Men att skildra kåthet på allvar, det är otroligt svårt.
Har du exempel på någon riktigt dålig sexskildring?
– Stephen King har många pinsamma. Riktigt pinsamma faktiskt. Han ska ändå ha en eloge för att han har försökt.
En helt annan fråga. 2012 skrev du en text om att du var politiskt deprimerad. Du frågade dig om vi var på väg in i ett nytt 1930-tal. Vad tänker du om utvecklingen sedan dess?
–Det har ju blivit så mycket värre. De små saker jag tyckte mig se då, som gjorde mig upprörd, det är ju ett skämt i dag. Det jag radade upp då är en droppe i havet jämfört med vad vi har i dag, när vi har alla dessa konstiga debatter, vinklade på konstiga sätt hela tiden. Och att nynazismen och nyfascismen faktiskt är en politisk rörelse som med stormsteg tar över ännu mer. De sitter i så gott som vartenda parlament i hela Europa. Det är mycket möjligt att Frankrike får Marine Le Pen som president. Och så har vi Donald Trump i USA. Jag blir nästan generad när jag tänker på vad jag skrev i den texten. Men då var jag upprörd över de sakerna och jag kände, vad är det som håller på att hända!? I dag är ju det där ingenting. Det har gått väldigt fort. Och det är väldigt läskigt, apropå avtrubbning. Att det här har normaliserats till den grad att jag tycker att det är pinsamt vad som upprörde mig då.
– Om det är något vi kan vara säkra på, förutom deras hat mot muslimer, islam, judar och romer och andra minoriteter, så är det att feminismen absolut en gemensam måltavla för dem allihop. När Anders Behring Breivik skulle förklara för världen varför han mördade alla de här människorna, så var det feministerna han började med. Det är ingen slump. Om det fortsätter att utvecklas åt det här hållet, då ses vi i ett koncentrationsläger om några år.
– Om jag var politiskt deprimerad då, så är jag väl i en politisk psykos nu, säger Maria Sveland och ler ett snett leende.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.