Jag heter Bengt Ohlsson och min kompis Mållgan har varnat mig för att skriva den här texten

Du kan hamna på en lista, Bengt, säger Mållgan. Inställda bjudningar, sneda blickar på stan, bara ryktet om att du övervägt att skriva kommer att stämpla dig.

För gängen samlas och no go-zonerna växer under dina fötter, minsta lilla text åt ytterhögern och folk kommer helt ur det blå att tro att du är ytterhöger. Walks like a duck. 

Moi? Skolgårdsjokern som kunnat glida mellan rökrutan och bokklubben, vän med alla och ingen. 

Brun och röd och grön och svart, gör det samma har jag sagt, alla åsikter är lika bra, utom de tråkiga.

Jag menar FN:s klimatpanel, hur BOOORING kan det bli? Vad är det mot att muslimerna inte gjort nåt vettigt sen 1100-talet, vad säger ni om det va? Där har ni lite tuggmotstånd.

OK, jag gillar inte SD. Där sätter jag ner foten. Men deras motståndares platta argument är ett LIKA STORT problem, och låt oss vara ärliga, miljö och antirasism, hur kul är det på en skala?

Då tar jag hellre lite skön islamofobi till frukost, som får livsandarna att vakna, det får inte bli för tjatigt bara, för på cirkus är omväxlingen underhållningens moder. 

Titta på björnen. Vem orkar med björnen? Vem orkar sitta igenom en hel middag med björnens rapande om klimatet?

Aptrist.

Raptrist.

Det blir ju så mycket roligare om man blandar och ger: lite rasism, lite antirasism, lite klimat, lite klimatförnekelse, ein Mädchen für alles, så vi kan förbli goda vänner. Vi är ju alla mondäna gamla polare i samma damm och det blir så dålig stämning när folk hela tiden ska ta saker på allvar. Som om det angick just dem. Som om politik spelade någon roll utöver tidsfördriv kring middagsbordet.

Nej, stopp: jag är inte nihilist. Jag sa ju att jag ogillar SD. Och apartheid! Så försök inte smeta ner mig.

Nån resning måste man ändå ha.

Man vill ju kunna se pingstliljan i vattenspegeln.