Akvarellkonstnären Lars Lerin stänger ytterdörren och går in i den ljusgula trävillan. Kvällen innan kom ena katten in med en paddelfotad skrake, och i den tidiga morgontimmen dog den här, bland inramad konst, plastleksaker och krukväxtgrönska. Ett andetag som aldrig kom på burens golv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur”.
Så heter Lars Lerins nya bok, där han och Carl Larssons målningar och brev från resor har samlats. Mer om den sedan. Lars Lerin har satt sig i det bortre rummets röda soffa, i den del där maken Manoel ”Junior” Marques stereoanläggning inte står. På den spelas samma rytmiska brasilianska låt kväll efter kväll. Lars berättar att han brukar skymta enmanshowen samtidigt som han häller upp te åt sig i köket.
Men nu – stereon är avstängd, Junior letar en skjorta på övervåningen och skraken är död. Döden, det är något med den som fångar Lars intresse under ungdomsåren och som får honom att nämna ”Döden tänkte jag mig så” som sin favoritdikt. Kanske är det för den inleder hela hans existens. Först verkar det som att Lars andetag var slut vid själva födelsesekunden. Han skakas in i livet.
– Mamma gick en månad över tiden. Jag var stor och död när jag kom, säger han och sneglar på mobilen.
– Det var hon som ringde nu förresten.
Modern kunde inte hantera sin ångest
Mammans levnadsöde kan han utantill. I ungdomen byts hennes höga ambitioner ut mot frustration – de medel familjen kan avvara ska läggas på broderns fortsatta utbildning. Hennes lott blir i stället dansbanornas väg, och vid dess ände väntar hemmafruliv och två barn, först Lars och så en yngre syster. Dem älskar hon tills det slår över och omtanken blir till en icke-hanterbar oro. I vuxen ålder ska Lars Lerin komma att beskriva det som en kärlek som gjort honom verktygslös. Skörhet genom arvsanlag och miljö.
– Hon hade inga verktyg att hantera sin oro och ångest. Att sedan då få ett barn i en vagga man ska ta hand om, när man inte kan ta hand om sig själv, det måste ha varit väldigt ångestskapande.
Det skapade också en oro hos mig att hon skulle försvinna. Det blev ett sådant band. Det blir inte bra när man lägger över det på barnen. Jag försöker tänka att nej, så ska jag inte göra med Rafael, säger han och syftar på sin son.
”Jag var en flicka från början”
Moderns största rädsla är att sonens femininitet ska betyda att han är homosexuell. Själv älskar Lars Lerin hur handduken blir till svallande hårlockar på hans huvud och nattskjortan till en klänning i hemmets vrå. ”Tösa”, ropar de på skolgården i Munkfors. Han bryr sig inte nämnvärt, men är noggrann med att bara hoppa kråka och hopprep på skolans baksida där mamman inte kan se honom. Ibland ringer lärarna hem ändå och berättar att sonen minsann leker med flickor, men det värsta är när de andra barnen ropar glåpord så mamman hör. Hennes förtvivlan tar över alltets alla vrår tills inget utrymme finns kvar för Lars att känna något. Han blir den som tröstar.
Pappans roll blir därmed den neutrala medlarens. När mamman hittar ett kärleksbrev i Lars ena jackficka till Kaj, en pojke som några år senare ska ro ut i en tjärn för att där ta livet av sig, blir det också pappans uppgift att ställa Lars till svars där han befinner sig mitt på skolgården.
– Jag kände att jag var en flicka från början. Men det där har jag blivit så uppfostrad i, så jag har växt in i mansrollen så gott jag kunnat. Nu reflekterar jag inte över det mer, men jag vet inte hur det hade varit om jag fått bejaka mig själv. Då hade jag kanske varit kvinna nu.
– Jaha.
Junior, som har satt sig bredvid sin make, tittar på honom med spelad förvåning.
”Barn är väldigt sårbara och utsatta”
När Lars Lerin hoppade kråka i Munkfors möblerade han själv om i dockhuset hemma i Coroatá i norra Brasilien. Men då Lars föräldrar trots allt godtog sonens besked omgående, när det väl kom då han var i 20-årsåldern, så tog det betydligt längre tid för Juniors föräldrar att acceptera sin sons läggning. Då hade även han hunnit tänka på döden åtskilliga gånger, som en slutgiltig utväg från hemligheten som var honom för stor att bära.
– Det var så svårt, jag gömde det där i min barndom. Det var inte så lätt att inte ha andra att prata med.
Lars tittar bekymrat på Junior. Lutar hakan mot sin ena hand.
– Jag blir lite påverkad av det här. Det är så ledsamt på något sätt. Barn är väldigt sårbara och utsatta. Det är väldigt sorgligt faktiskt.
Få första möten har setts av så många som Lars och Juniors. Lars som spottar ut tuggummit precis innan Junior kommer ut från gaten på Arlanda. Junior som inleder deras samtal med en kärleksförklaring på portugisiska. Kameran rullar. Genom dokumentärfilmen ”För dig naken” får tittarna följa dem genom den första skakiga tiden fram till bröllopsfotograferingen med Vänern i bakgrunden.
– Jag hade visserligen varit nykter och drogfri då i fem år ungefär, men jag hade fortfarande väldigt svårt med relationen till mig själv vet du, och svårt att hantera livet. Att då skapa en relation, det var inte lätt, säger Lars Lerin.
”I höst har jag varit ute i farten mer än vanligt. Fullt med folk som hälsar på, och de älskar mig allihop, tror de”, skriver Lars Lerin på en av sidorna i ”Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur”.
”Man måste våga”
Det tvivlet gäller inte längre Junior, och trots rädslan att bli övergiven har Lars Lerin i tidigare liv gång på gång kastat sig mot famnar som villigt tagit emot honom.
– Jag har gärna tagit den risken. Man måste våga. Livet är ett handlingsprogram, man kan inte vara rädd. Men jag var nog beredd på det och det var nog därför det var den här smärtan i början när Junior kom hit.
Och så en stund senare, plötsliga ömhetsord mitt i den gråmulna tisdagsmorgonen.
– Jag tänker att Lars är min stora kärlek, han är halva mitt hjärta, säger Junior, och Lars verkar smått generad.
– Nu ska vi inte ta i med så stora ord.
– Jo men du vet att jag har mycket kärlek till dig. Jag har ... Om du är borta är det en stor katastrof, jag vet inte om jag orkat.
– Men du vet att du har Rafael också.
– Men det är inte samma sak, älskling.
– Nej, det är klart, säger Lars innan Junior går ut för att prata med hantverkaren som är på plats för att hjälpa dem med altanutbyggnaden till sommarens stora fest då de firar tio år ihop.
Vilken kärleksförklaring du fick där.
– Ja, det var fantastiskt. Vi har växt ihop, vet du. Det är svårt det där med kärlek, vad är det? Jag vet inte om jag vet vad det är riktigt än. Det är knepigt alltihop med livet.
Söker efter sin omhändertagare
I land efter land söker Lars Lerin efter den omhändertagare han slutligen ska finna i Junior. Det är hjärnkirurgen i Teheran som har bilder på cancersvultser bredvid sängen och indiern som Lars inser att det inte ska bli något med redan då de möts på flygplatsen. De som dagdrömt ihop om ett rehab för skadeskjutna tigrar, nu blir han magsjuk och matad med mintvälling av denna främmande man innan han tar flyget hem redan ett dygn senare.
Han skummar av nätdejtingsidorna med en beroendes blick. Jakten på kärlek har ersatt de lugnande tabletterna och alkoholhaltiga drycker som han sköljer ner dem med. Tabletterna skrevs ut för första gången av en läkare när han 26 år fyllda och börjar på Valands konstskola i Göteborg. De ska hjälpa honom att övervinna den sociala rädsla han haft sedan barnsben, men i stället utvecklar Lars Lerin ett dubbelmissbruk. Beroendegenen som han tidigare skymtat både hos sin pappa och morfar når nu sin fulla potential.
Håller missbruket aktuellt
K-special, hösten 2001. Lars Lerin har flyttat till Lofoten. Kameran zoomar in på på skräckfilmerna han väljer mellan i videobutiken, på penseldragen och näsblodet som utan förvarning fläckar ner hans vita skjorta. Och så Yngve. Konstnären som där, mitt i sitt medberoende, berättar om sin kärlek till Lars.
– Sedan är det inte så lätt för Yngve heller att leva ihop med någon som är så jobbig som jag. En som är alkoholist är väldigt lynnig och har mycket humörsvängningar och så, så att ...
Lars Lerin avslutar aldrig meningen.
När botten är nådd får alkoholen honom att kasta möbler, porslin och en tv från deras fönster. Han målar samma motiv om och om igen. Lars Lerin är svartsjuk, kontrollerande i sin rädsla att bli övergiven.
– Det hade väl med min uppväxt att göra.
Din mammas ängslighet?
– Ja, antagligen. Det är sådant som fortplantar sig som en arvsynd om man inte lyckas bryta det.
Du återkommer ofta till ditt tidigare missbruk. Är det som en terapi nästan att prata om det?
– Ja, det gäller att veta vart man kommer ifrån så man inte hamnar där igen. Jag håller det aktuellt för mig själv när jag pratar med andra. Det är viktigt att jag inte glömmer det där, för man blir aldrig frisk.
Där i början var det en del återfall och än i dag går Lars Lerin i ett behandlingsprogram för att hålla alkoholismen i schack, och i en samtalsgrupp för vuxna som vuxit upp i dysfunktionella familjer.
– Jag har blivit lite som förälder till min egen förälder. Jag har det där lilla barnet inom mig som jag måste ta hand om.
Tänker på fågelungen igen
När Lars Lerin fortfarande var inne i sitt missbruk tog hans pappa på sig en större roll kring sonens konstutställningar och marknadsföring.
– Han förväxlade det nästan och tyckte att det var hans bilder. Sedan, då jag vaknade upp, blev det svårt, för då ville jag bestämma mer själv. Då kände han sig åsidosatt.
Men ni har kontakt i dag?
– Ja, men han ligger som ett paket på ett äldreboende.
Redan i 30-årsåldern gick Lars Lerin till en psykolog för att vädra den oro han kände inför att bli föräldralös. I dag är mamman piggare än Lars pappa, men även hon bor på ett äldreboende och är inte på det sätt som hon en gång var.
– Jag har vant mig så sakteliga eftersom de har varit dåliga länge. Det hade varit värre om de dött för 15–20 år sedan.
Hans tanke landar återigen hos skraken.
– Jag blev så ledsen bara den här fågelungen dog här i morse. Då kände jag att ... Nej, det är löjligt. Men sedan är man så upptagen med det här med Rafael med.
”Han ska få vara den han är”
”En guldsak i livet”, så beskriver Lars Lerin sin snart tvåårige son. Honom ska ingen ångest överföras till, istället vill Lars att han ska förknippa sin barndom med kärlek, värme och lek. Kanske också med rutinen de skapat sig att somna framför Simpsons om kvällarna i dubbelsängen.
– Jag vill vara så bejakande som möjligt. Att han ska få vara den han är och utvecklas i lugn och ro.
”Det har utkristalliserat sig så, att jag inte tål så mycket ståhej och prat. Lite lagom lodande kring väggarna räcker, plus en och annan utflykt. Det är den där jämvikten mellan stillhet och rörelse som är viktig för mig. Lyckas jag inte hålla balansen blir jag nervös”, skriver Lars Lerin i ett annat stycke i sin nya bok.
Rafaels födelsedag ska även firas i samband med tioårsjubileet och huset kommer att fyllas med människor. Medan Junior redan planerar och väntar sig många fester på altanen, vet Lars hur det brukar bli för egen del.
– Jag är med, vet du, i några timmar, och sedan brukar jag lägga mig med katterna i ateljén.
Ser alltid resultatet med kritiska ögon
Lars Lerin berättar att han är nöjd med sitt sociala umgänge som det är, större än så här behöver det nödvändigtvis inte vara. Han har fortfarande kontakt med några av dem han träffat i tv-produktionen ”Vänligen Lars Lerin”, men det där med han skulle vara på jakt efter nya vänner var mest bara en programidé.
– Ibland ringer det folk hit och säger att vi passar jättebra som vänner ... Jag är si och jag är så, och så berättar de sina livshistorier på telefonen och skriver långa brev. Att jag sökte efter vänskap, de har tagit det personligt.
När tv-programmen spelats in ser han alltid på resultatet med kritiska ögon.
– Det är jobbigt tycker jag, jag har aldrig varit nöjd med mig själv på det sättet. Man har sina egenheter och rörelsemönster, nej gud.
Högkänslighet
För några år sedan myntade den kliniska psykologen Elaine N. Aron begreppet högkänslighet – ett ärftligt personlighetsdrag som upp till 20 procent av världens befolkning sägs ha. En ökad förmåga att snappa upp stämningar och känslor är ett vanligt tecken, liksom ett behov att ibland dra sig undan från alla intryck. Andra är att bli starkt berörd av synnerliga upplevelser som konst, samt låg självkänsla då känslighet oftast inte är något som premieras i samhället.
Är det något du känner igen dig i?
– Jo, det är ju så. Men jag behöver inte sätta någon etikett på det.
Sin egen blyghet har Lars Lerin omfamnat, det är inte som förr om åren när han klev ut i offentlighetens strålkastarljus med hjärtat i halsgropen. Däremot tar han gärna på sig rollen som en slags frontfigur för de blyga, känsliga och sköra.
– Jag tycker att det är bra att jag kan göra det, det kostar inte så mycket för mig att visa vem jag är. Det är mycket att man ska vara så duktig och folk sätter på sig rustning och mask. Det är bra att jag kan visa att man inte behöver vara så perfekt. Det där lät floskligt. Nä, men att var och en får vara som de är. Jag är lite så här, jag är handfallen och ber om ursäkt för mig själv, men jag får väl göra det då.
Skickar vykort till sin katt
Boken då. På en av inledningssidorna till ”Fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur” skriver Lars:
”Det här med Carl och mig i samma bok, jag vet inte om det är så lyckat”. Carl Larsson-gården i Sundborn ville ha en Larsson-Lerinutställning, men stället blev det en bok.
Man får känslan att det är ett motvilligt projekt.
– Ja, det är lite si och så det där. Men samtidigt tänker jag att ja, varför inte, man kan väl pröva, ha ett öppet sinne och allting. Men jag har aldrig tänkt på Carl Larsson.
Bangalore, Sicilien, Stockholm, Barcelona, Kreta, Agradir. Boken är full med brev och betraktelser från Lars Lerins resor ut i världen. Flera av breven är adresserade till väninnan Kerstin, och är mer som riktade dagboksanteckningar.
Du skriver till din katt också såg jag.
– Ja, jag skickar vykort till min katt ibland.
– Jag har alltid haft en reslust. Det är motsägelsefullt, för jag har alltid varit rädd för att åka ut och jag har aldrig vågat åka ensam. Jag måste ha lite trygghet med en reskamrat.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
