22 januari

Bensinpriset har börjat klättra nu. Ligger på nästan 15 kronor litern. När man åker ut ur Väring är det första man möts av en stor Q-star skylt där bensin- och dieselpriset blinkar fram. Upptäcker att jag blir nervös varje gång jag åker förbi den: hur kommer hushållsbudgeten se ut den här månaden? Vi måste ju åka till Skövde minst en gång om dagen. Bara det är fyra mil tur och retur.

25 januari

Nu har vi börjat försöka få barn igen. Träd­gården på flera hektar gör något med ens föreställningar: här ska flera barn springa omkring å det snaraste. Och det stora huset: det kräver att vi befolkar det.

21 februari

J är gravid. Det gick i ett nafs. Lycka! I november kommer vi få vårt tredje barn om allt går som det ska. Tänker på hur det var i Stockholm. Där skapade tanken på ett tredje – som vi båda velat ha länge – panikkänslor. Hur ska vi få plats i vår trea? Ska tre ungar dela på ett rum? Eller ska jag och J flytta ut i vardagsrummet så att storgrabben får ett eget? Är det värt att inte ha något vardagsrum för att få realisera drömmarna om storfamiljen? Egentligen är det ju helt absurt. Att köpa en fyra var inte att tänka på med våra små inkomster och att få en via förmedlingen kunde vi bara drömma om – trots en halv livstid i bostadskön. Här funderar vi på vilket av de tre gästrummen bebisen ska få.

Varför flyttade vi hit, till Skaraborg egentligen? Givetvis var utrymmet en av de tyngre anledningarna. Och att vi ville ha en större familj. En annan var att J drömde om en egen trädgård att odla storskaligt i. Har på sistone läst många utflyttningsberättelser från folk som avskytt att bo i Stockholm. Sådana var aldrig vi. Vi tyckte båda mycket om Stockholm, särskilt vår förort Bagarmossen, som fick oss att känna att vi bodde i en småstad. Men det fanns saker som verkligen var påfrestande: stressen, trängseln, de långa resorna till jobbet. Dessutom längtade jag bort från känslan av att befinna mig en bubbla. I Bagis var hälften av alla jag umgicks med journalister och nästan samtliga av mina vänner röstade på Vänsterpartiet. Vi pratade ofta om arbetarklassen – men ingen av oss umgicks med någon utan högskoleutbildning. Här har jag mina barndomsvänner som kör truck, jobbar som telefonförsäljare och arbetar på Migrationsverket. Umgänget med dem är på många sätt enklare – även om jag verkligen kan sakna att spy galla över det senaste idiotiska utspelet på DN:s ledarsida.

23 februari

I dag pajade pelletspannan igen. Grannen som installerat den kom över och försökte förklara vad som hade hänt. Det var något med att brännkoppen hade skavts. Längesen jag kände mig så liten, när jag gång på gång fick be honom förklara igen. En rätt nyttig lektion för någon sitter och läser hela dagarna, som tror sig vara ”bildad”. Well, inte på alla områden.

24 februari

Tänker på bensinpriset varje dag. Nu ligger det på över 15 kronor litern.

15 mars

Ibland tänker jag att stockholmare dras med en nidbild av Sverige. Man föreställer sig att allt utanför storstadsregionerna är avfolkningsbygd och rostbälte. Visst är det sant att landsbygden i Sverige mår dåligt, tampas med övergivenhetskänslor och nedlagd service. En allt högre skatt för allt mindre offentlig verksamhet gör livet surt. Samtidigt finns det så många ställen som Skaraborg – som mår rätt okej. Det illustrerade inte minst Industrirådet i slutet av 2018, när det publicerade sin industrikarta. Den visade att Sverige har en mängd områden där ett flertal ”medelstora” företag finns (kring 50 anställda). Detta raserade bilden av nationen som ett timglas-samhälle, med å ena sidan jätteföretag och å andra sidan småföretag – men ingenting emellan. Många har nog svårt att föreställa sig att det fortfarande finns bruksorter som lever ett okej liv, trots att det inte är LKAB eller som står för arbetstillfällena. Ett ställe med mycket medelstora företag är Götene nära oss, som skapar välstånd i regionen. Det finns helt enkelt jobb här, och Skövde växer och bygger bostäder i rasande fart.

Samtidigt ska det sägas att vår lilla by Väring är vad man skulle kalla ”avfolkningsbygd”. Här bor enligt senaste folkräkningen cirka 500 invånare. Den siffran har sjunkit stadigt under årtionden. Affären är nedlagd, likaså macken och järnhandeln. Fastighetspriserna har inte ökat som i Skövde. Nyligen slog ungdomsgården igen vilket skapade upprörda – men resignerade – protester. Som boende här har man känslan av att alla noder i kommunikationsnätet har kapats. Var ska man träffa folk när alla mötesplatser försvunnit? Folk som aldrig bott på landet har ingen aning om hur mycket man kan sakna småpratandet över grönsaksdisken på Coop.

Väring är på intet sätt någon deppig plats. Arbetslösheten är låg och medelinkomsterna ligger kring riksgenomsnittet. Men känslan av att staten och marknaden har övergivit byn är stark, upplever jag när jag pratar med folk. Snart är de faluröda ladorna fler än invånarna.

1 april

Nu ligger bensinpriset över 16 kronor litern.

10 april

Den förrförra ägaren Curt var över och erbjöd sig hjälpa till med att beskära äppelträden. Denna genuina och osjälviska hjälpsamhet har jag nog aldrig stött på i Stockholm. Framsidan av att alla noder klippts av är att grannsämjan blir väldigt viktig. När vi gick ut i boden för att kolla på verktygen som tidigare ägare lämnat blev han uppspelt. Började föreläsa om fördelen med märket Fiskars. Detta är en genuin skillnad mellan stockholmaren och landsbygdsbon: i storstaden lägger man pengar på märkeskläder, coffeetableböcker och läckra apple-datorer. Sådana fåfängliga köp sysslar få med här – det är ju ändå så lite folk att posera för. Men att ha bra gear för trädgården däremot ... Trädgårdsintresset skulle nästan kunna beskrivas som en stor, nördig subkultur. Samma sak gäller olika uppvärmningssystem. Att vara team jordvärme eller team pellets är som två helt olika livsval. Jag har hamnat i otaliga samtal om varför pelletspriset skjutit i höjden, som innefattat allt från svensk skogsskövling till världens samlade biomassa. Så kommer någon och säger: men gräv upp tomten och dra in jordvärme för helvete. Sen är bråket igång. Det är samma virrvarr av livsstilsfrågor och storpolitik som när miljöpartisten från Söder drabbar samman med socialisten från Bagis om ”flygskammens” betydelse i klimat­arbetet. I grunden är somewheres och anywheres ganska lika.

18 maj

Nu är priset på bensin uppe i 17 kronor litern. Att tanka fullt kostar över 1 200 kronor, vilket ruinerar oss. Panikkänslor när jag stod vid pumpen i dag, vilket ledde till att jag åkte hem och gick med i Bensinupproret 2.0. Inte för att jag har särskilt mycket till övers för gruppen – kravet på att bensinen ska kosta 12 kronor litern är absurt ur klimatsynpunkt. Dessutom verkar det mest vara ett internetfenomen där man försöker piska fram en rörelse i bakvattnet av Gula västarna. Funkar sällan att via nätet kopiera en folkrörelse som är baserad på gatuprotester. Samtidigt är inte detta hållbart om vi ska ha en levande landsbygd. Vi får ju ingenting tillbaka.

På Facebook ser jag vänner från Stockholm dela en status om att en industriarbetarlön 1980 jämfört med 2019 ger ungefär lika mycket bensin. Därför, konstaterar skribenten, är protesterna bara ”gnäll”. Det är så provocerande att jag börjar koka. Dels för att det är rent ohederligt att jämföra med en tid då det i genomsnitt var mycket närmare till skolor, butiker, postkontor och utlämningsställen för apotek och systembolag. Och dels för att man bortser från att normen är att lönerna ska öka mer än priserna – annars sker ingen välståndsutveckling. Känslan av att samhällsutvecklingen ”går åt fel håll” bygger på det. Innan jag flyttade hit var talet om ett landsbygdsförakt mest en abstrakt tes. Nu känner jag det i varenda por i kroppen. De jävla 08:orna förstår oss inte.

Testa själva att försöka planera handling med hjälp av en buss som går tre gånger om dagen. Prova själva att cykla med era barn till en musikskola som ligger 1,7 mil bort. Eller ta själva lånet på en miljon för en halvdan elbil, istället för att köpa en begagnad bensindriven bil för 20 000 kronor. Eller gör ett test: lägg undan 7 000 i månaden och tänk att det ska gå till bilen. Fattar ni inte att vi med lägre inkomster gör allt för att minska den summan? Till och med går med i ett bensinuppror som vi vet är politiskt ohållbart. För som en gul väst sade: ”vem bryr sig om en katastrof i slutet av århundrandet när man ständigt måste se till att det inte uppstår en katastrof i slutet av månaden”.

En sak som Eduard Louis skrev dyker upp i huvudet: ”de härskande kan klaga på en vänsterregering, de kan klaga på en högerregering, men en regering vållar dem aldrig några matsmältningsproblem, en regering knäcker aldrig deras ryggar, en regering driver dem aldrig mot havet. Politiken förändrar inte deras liv, eller bara marginellt. Det är också märkligt att just de ägnar sig åt politik trots att politiken knappast har någon inverkan på deras liv. För de härskande är politik ofta en estetisk fråga: ett sätt att tänka, ett sätt att se på världen, att bygga sin identitet. För oss handlade det om liv och död”.

Okej, det handlar kanske inte om liv och död för mig och min familj. Men helvete om inte bensinpriset sjunker snart.

28 maj

EU-valet avklarat. I Bagis delar mina vänner röstkartan från sina kvarter där V blivit största parti. De framstår nästan som malliga: ”This is MY hoods”. Jag svarar: fattar ni inte att det blev ett skitresultat för den samlade vänstern i Europa? Att vi gick bakåt kraftigt. Vad är det ni vill säga med era statusar egentligen? ”Vi är inte många, men vi är i alla fall samlade på en och samma plats”. Den politiska strategin ger jag inte en spänn för. En vänster som bara predikar för de redan frälsta är inget att ha. I Väring blev SD största parti och jag funderade ett slag på att lägga min röstkarta som bakgrundsbild. Säga: det är här vi socialister bör vara. Direkt efteråt kände jag mig fånig.

SD har enligt SOM-institutet nästan tre gånger så stort stöd på landsbygden som i storstaden. Det följer ett internationellt mönster: SD, liksom Brexit och valet av Trump, kan förklaras genom befolkningstäthet. Den minsta gemensamma nämnaren tycks inte vara materiella villkor eller kön, som vissa påstår. Utan den rurala identiteten. Landsbygdsfrågan är en jävla krutdurk.

SD är för övrigt det enda parti som vill sänka bensinskatten. Det är givetvis en usel lösning på problemen. Men det är i alla fall en lösning, vilket är mer än vad andra partier har.

15 juli

Njuter av trädgården och går runt med barnen och plockar krikon, björnbär och plommon. Uppvärmningskostnaderna för huset har ­sjunkit, likaså bensinpriset. På sommaren känner man sig verkligen på rätt plats när man bor på vischan. I Stockholm flyr folk från betongen och staden blir deppig. Här är folk mer angelägna än någonsin om att vara hemma under de varmaste månaderna. Annars missar man ju trädgården när den är som bäst.

10 augusti

Läser på om landsbygdsfrågan i Arne Müllers utmärkta bok ”Stockholm, städerna och resten”. Där skriver han om hur urbaniseringen pågått sedan slutet av 1800-talet. Det tycks vara en obönhörlig process, men under efterkrigstiden stannade den upp, med en peak runt 1970 (”gröna vågen”). Detta berodde på en mängd saker, som utlokaliseringspolitik och öppnandet av nya högskolor ute i landet, samt ett nymornat miljöengagemang. Men det som vägt mycket tyngre än all regionalpolitik var utbyggnaden av den offentliga sektorn. Egentligen säger det sig själv: när det offentliga har en stark närvaro i varje liten bygd, med vård, skola, omsorg, välfärd och service skapas en känsla av rural modernitet. Man var en del av samhällsbygget lika mycket som ABC-städerna. Denna process saktades ner under andra halvan av 80-talet, då Sveriges industrier flyttade utomlands. Under 90-talets många nerskärningar började det gå åt andra hållet, den offentliga sektorn minskade. Landsbygdens roll formulerades om, från att vara en del av moderniteten till att bli en stor fritidsanläggning för stor­städernas folk.

Som med mycket annat tycks alltså en välmående landsbygd handla om en välmående välfärdsstat. Det är både glädjande och deppigt. Glädjande för att det på pappret inte är så komplicerat. Deppigt för att ingen längre tror att välfärdsstaten kan byggas ut på samma sätt som under efterkrigstiden.

16 september

Har precis lämnat ungarna på skolan och förskolan. Gläds när jag ser äldsta grabbens klass. Trots att Väring är en avfolkningsbygd tycks det ha varit något av en babyboom här för sex år sedan. Hans klass är lika överfull som vilken förortsklass som helst i Stockholm. I storstaden kändes det deppigt – här bådar det gott. Promenerar hem i solskenet och får en flash på mobilen. Där står det att priset på råolja stiger kraftigt efter en drönarattack i Saudiarabien. Även bensinpriset väntas stiga. Jag tar ett djupt andetag och går hem till datorn. Bensin­upproret slumrar på Facebook – i dyningarna av sommarens låga oljepris – men snart börjar det nog igen.