Att fråntvinga någon dess femininitet för att ta henne på allvar är varken mer progressivt eller feministiskt än att påtvinga henne densamma. Snarare är det andra sidan av samma patriarkala mynt. När en man säger att han föredrar kvinnor som är naturliga, som inte sminkar sig så mycket, tyder allt på en skev kvinnosyn. Mysmannen – ofta är han vit och alltid är han medelklass – känner sig lätt hotad av stark femininitet, både i uttryck och karaktär. Vår erfarenhet av Sverige är att det kanske är ett mer jämställt land på pappret än exempelvis Grekland, men samtidigt är det ett land med oerhört låg tolerans för feminina uttryck, såväl attribut som maner. I Sverige är kvinnoidealet svalt och ”naturligt”, men naturligtvis alltid rakat, med långt hår på huvudet, och smink som inte står ut. Är du feminin och uppvisar emotionell intensitet stöts du ut, såväl socialt som inom karriären.
Angelica skriver: Atens heta eftermiddag begär siesta och vi återvänder till hotellet. För att bereda väg för sömnen zappar vi mellan kanalerna på den lilla teven. Vi stannar vid nyheterna. ”Så skulle man aldrig kunna se ut på dansk teve,” konstaterar min partner, och refererar till nyhetsankarets tighta färgglada kläder och matchande make-up. ”Nää,” svarar jag, ”inte om man vill bli tagen på allvar.”
Senare samma kväll går vi ut med några grekiska vänner. Jag har matchat mina rosa platåsandaler med den rosa långärmade sidenklänningen jag hittade på en secondhandaffär i Exarcheia tidigare i veckan. Vi äter handskurna pommesfrittes och pratar mode. ”I Grekland,” klagar en av våra vänner, ”är det bara kvinnor som får synas på teve, och dom måste bära tighta, korta kjolar.” Jag nickar och bekräftar problemet – sexismen – men tänker samtidigt tillbaka till hotelleftermiddagen då jag dreglandes studerade nyhetsankarets estetik: hennes glitter, glans och femininitet.
Sverige, liksom Danmark, promoverar ett slags ”naturligt” eller ”neutralt” feminint ideal. Vi tänker i Skandinavien att den beiga, nedtonade femininiteten samtidigt är medskapare till ett mer jämlikt samhälle, och vi associerar ”överdrivna” feminina attribut med bakåtsträvande ideologier och kulturer. Kvinnor med mycket synlig, färgglad makeup kallar vi ogenerat ryska (eller varför inte grekiska) horor. Kvinnor med mycket osynlig, tillsynes färglös makeup kallar vi jämställda. Femininitet blir en kompass med vilken vi orienterar oss ideologiskt, men var finns bevisen för den tråkiga femininitetens politiska överlägsenhet?
Alex Alvina skriver: En annan berättelse från Grekland. På OkCupid i Berlin får jag dras med att flertalet heteromän börjar flörta med mig för att sedan blocka mig så fort jag kommer ut som trans. En kille stoltserar med sin feministiska aktivism och gullackerade naglar men frågar: ”va, är du man?”, en annan anklagar mig för att vara en lögn, en tredje sympatiserar med transkampen men upplyser att det ”inte är hans grej”. När jag frågar varför ”det” verkade ha varit ”hans grej” för tre sekunder sen, slutar han skriva. Jag åker till Aten för att göra ett performance. Och simsalabim, mängden meddelanden tredubblas från 20 på en dag till 60. Och ytterst få bryr sig när jag berättar att jag är trans. Flera män blir nyfikna på om jag opererats, men de använder det inte som kriterium för om jag är attraktiv. De flesta är villiga att träffa mig på stan, men det är tydligt att de aldrig någonsin kommer presentera mig för sin familj. Till skillnad från vita svenska och tyska män är de inte rädda för min femininitet, inte heller brukar de ha transfobisk beröringsskräck för sex med transkvinnor. Snarare hypersexualiserar de oss, vilket knappast kan ses som positivt, men i valet mellan hypersexualisering och avsexualisering väljer jag ändå det förra. För dessa män är jag åtminstone en kvinna, om än per automatik ”horan”. För de nordiska männen är jag knappt ens en människa. Även när det kommer till kärlek är alla mina transväninnor i Berlin ihop med män från andra länder, inte vita tyskar. Det är ingen slump.
Heterosexuella män som begär transkvinnor gör det sällan som en ”queerfeministisk aktion”, snarare skådar de en vacker kvinna framför sig, och låter inte transfobiska fördomar komma i vägen för vad deras ögon ser. En ”god” ”feministisk” vit medelklassman har snarare en neurotisk tendens att spana in en transkvinna, skämmas för sin attraktion, och aldrig berätta om den för någon. Samma reaktion skulle han förmodligen ha om han tyckte att Pamela Anderson hade snygga bröst. Den goda medelklassmannen dejtar alltid den nätta, smala medelklasskvinnan i syfte att ha ett förhållande fylld med borgerlig renhet och renoveringar. Arbetarklassens kvinnor, vilket transkvinnor ofta automatiskt klassificeras som, är för utsmyckade, för smutsiga, och får städa upp smutsen och bort makeupen. Nej, de goda jämställda männen bakar aldrig surdeg och tar ut halva föräldraledigheten för att stötta en transkvinna eller arbetarklasskvinna i livet och karriären. Hans godhet och omvårdnad kommer bara privilegierade vita medelklass ciskvinnor till gagn. Sedan är ju hans godhet sällan lika god som han tror, ens inom medelklassen. Snarare brukar den utgöra en trygg korrekthet innanför den förtryckande boxens ramar. Och varför skulle jag komma ut som transkvinna bara för att sedan förminska mig själv in i rollen som snövit eller en grå mus för att attrahera och inte provocera den medelklassiga manliga blicken?
Joakim Hillsons tjugo år gamla hitlåt ”Vacker utan spackel” är fortfarande aktuell som exempel på den goda vita medelklassmannens preferens som alltid exkluderar arbetarklassens femininitet och transfemininitet. Men den svenska drömmen om neutralitet glömmer bort den franska filosofen Luce Irigarays läxa: det neutrala är alltid maskulint kodat. Vi kan omöjligen restaurera femininitetens komplexitet, förtryckt av sexismens olika förbud, genom att luta oss mot maskulina ideal, såväl estetiska som etiska och politiska. Frihet, menar Irigaray, är ett ideal som eftersträvas genom att arbeta igenom rådande stigman om femininitet. Femininiteten kan inte undvikas utan måste erkännas och göras egen. Detta är en smutsig, förvirrande och oklar frihetsprocess där förtryck aldrig är tydligt åtskilt från frigörelse. Det finns ingen ren, ideal verklighet att fly till. Varat som sådant, visar Irigaray, har koloniserats av den patriarkala, eller fallogocentriska, verklighetsuppfattningen vari femininiteten blir symbol för det som måste utstötas. Femininitetens öde är ex-centricitet: att röra sig längs periferin, utanför maktens centrum, att transcendera rådande ramar, att vara för mycket. Detta är också dess styrka.
Femininiteten anses vara självupptagen medan maskuliniteten inkarnerar jantelagens diskreta påbud. Men valet av den rosa klänningen behöver inte vara mer elaborerat än det av den beiga t-tröjan. Likväl är femininitet sammankopplat med ytlighet medan maskuliniteten framträder som ett tomt kanvas varpå medelklasslivets måsten med enkelhet kan projiceras: fotriktiga skor gör det lättare att gå till konsum, byxor med fickor kan bära ens iPhone, den mörkblå vindjackan håller värmen. Kulturantropologen och femininitetsforskaren Ulrika Dahl påminner dock om att den korta kjolen kan vara likaså praktisk i att tillåta rörelse och aktivitet.
Men är det verkligen genom att betona användbarheten av traditionellt feminina attribut som vi lär oss älska femininitet och de som lever den? Kanske åberopar femininitetens estetik en essentiell onytta, och kanske är det därför vi hatar den, men kanske är det också denna funktionslöshet som gör femininiteten så viktig för ett samhälle där allt ska mätas. Femininitet eller femme-ininitet, som Dahl skriver, åberopar en viss estetik med etiska undertoner. Femme-inina personer speglar sig i varandra och orienterar sig mot varandra vilket möjliggör en alternativ (färgstark) samhällsväv. I ytligheten finns njutning som kan utmana det kapitalistiska nyttotänkandet och samtidigt bidra till skapandet av alternativa gemenskaper och allianser.
Det finns inget inneboende radikalt hos den beiga t-tröjan, hos maskulinitetens neutralitet, men eftersom att femininitetens olika bärare sedan det antika Grekland uteslutits från seriositetens och politikens sfär så finns det kanske något radikalt inom femininitetens offentliga anspråk.
