Dagar i Alchan-Jurt
Arkadij Babtjenko
Översättning: Ola Wallin
Ersatz
Krig är per definition brutala och hänsynslösa. Politiska ideologer och teoretiker kan plädera för krig, i praktiken – den gamla vanliga mördarpraktiken – är det alltid de konkreta människorna som får göra jobbet. De unga soldaterna.
En aspekt av kriget är den berusande känslan av att få göra som man vill. När civilsamhällets lagar sätts ur spel uppstår en paradoxal frihet, särskilt om man råkar ha ett övertag i striden.
Kriget avhumaniserar individen och skapar ett slags mördarmaskiner som successivt lämnar hävdvunna dikotomier som gott och ont, liv och död, bakom sig. Oavsett krigets utgång deformerar kriget även åtskilliga överlevande på den så kallat vinnande sidan.
Krigets offer är alltid fler än de avrättade, döda.
Arkadij Babtjenko vet. Efter två tidigare böcker i svensk översättning, Krigets färger (2007) och Bilder av ett litet krig (2009), utkommer nu i Ola Wallins översättning en tät liten roman, Dagar i Alchan-Jurt.
Centralgestalten Artiom är signalist och kanske författarens alter ego. Året är 2000, det andra kriget mellan Ryssland och Tjetjenien rasar där borta i den främmande vätan och leran. Artiom har internaliserat det ryska fosterländska hatet mot ”tjechona”.
Hans stelfrusna fingrar kan inte alltid osäkra kalasjnikoven, hans urinblåsa förfryser, magen tål inte dekokten på hagtorn. Soldatens tillvaro – eller snarare drömmen om den – kan kokas ner till tre substantiv: maten, värmen, ciggen.
Kroppen tål dock mer än någon anar:
”För det mesta drack man okokt vatten – ur dikena, pölarna eller bäckarna i trakten. Och konstigt nog blev ingen sjuk, trots att man med varenda klunk fick i sig hela årskvoten av smittämnen. Det fanns helt enkelt inte tid. I extrema situationer är organismen inriktad på bara en enda sak: att överleva, och småsaker som magtyfus bryr den sig helt enkelt inte om.”
Babtjenko, född 1977 i Moskva, vore emellertid inte en hyllad journalist och författare om han inte också skrev rader som dessa:
”Sjukdomarna börjar senare, där hemma. Då kommer ångesten krypande om natten med skriken och sömnlösheten, då släpper spänningen och kriget bryter ut som bölder, eviga förkylningar, depressioner och tillfällig impotens, i ett halvår efteråt hostar man upp dieselsoten ur lungorna.”
Det heter ju att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Vilka får då betala priset för
denna politikens fortsättning? Retorisk fråga. Trots den tekniska utvecklingen finns det fortfarande människor – nästan alltid unga människor – som tjänar som kanonmat.
De skickas ut för att döda, men kan lika gärna bli dödade. Som i förbigående berättar Babtjenko mot slutet av denna roman att Artioms kompis Igor stupat. Och hur många tjetjener?
Man kunde önska att Putin, Obama och Jan Björklund verkligen läste Babtjenko i allmänhet och i synnerhet denna starka textmassa:
”Varje gång en grovkalibrig projektil hörs, egen eller deras spelar ingen roll, genomfars kroppen av denna isande oro. Det är inte rädsla, även om den kan vara lika kall. Det är en annan känsla, någonting animaliskt som blivit kvar i det genetiska minnet efter förfäderna. Så här förlamas säkert jordekorren av fasa när den hör lejonets rytande och mäter kraften i dess strupe på svängningarna i marken.
Artiom hade ju också dödat, i alla fall velat döda dem som sköt på honom, men hans dödande var något annat, något mindre, något som han hade kontrollen över. Döden som han åstadkom var inte ful – ett prydligt litet hål i kroppen, det var allt. Hans död var rättvis – den gav den andre chansen att gömma sig för den lilla kulan, att skydda sig mot den bakom en vägg, precis som han själv mer än en gång hade skyddat sig mot deras kulor. Men mot en luftvärnskulspruta finns det inget skydd, den kalibern tar sig in överallt, slår igenom väggar och dödar, dödar hemskt, med ett dån sliter den av huvudena och vänder ut och in på kropparna, river bort köttet och lämnar bara skelettet kvar i jackorna.
Han hade inget som helst medlidande med tjechona eller några samvetsbetänkligheter. Vi är fiender. Vi måste döda dem, det är allt.”
Man kunde – åtminstone om man hette något annat än Putin, Obama, Björklund – bli pacifist för mindre.
Arkadij Babtjenkos vittnesbörd är viktigt. Naket, rått, utan skygglappar framskriver han krigets villkor och alla dess konsekvenser.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
