I en av de första texterna i Rosa Liksoms Sånt är livet får vi möta en kvinna som har planerat sitt bröllop i tre år. Vis av väninnans erfarenhet, som bara avsatte ett och ett halvt år och gick in i väggen, har hon gjort allt ”som man ska”. Hon har bjudit in 200 personer, skramlat 40 000 euro till startkassa, anlitat ett amerikanskt cateringföretag och flugit till Paris för att hitta rätt klänning. När datumet närmar sig frågar en släkting vem mannen är. ”Vaddå är det viktigt?”, frågar bruden, ”Jag tänkte bara ta någon...”. Släktingen får en blick som om han precis ställt en väldigt konstig fråga och bruden skyndar vidare. Sen är berättelsen slut.
Som läsare sitter man där och bara Va? Var det inte mer? Får man ingen förklaring till varför brudgummen var så oväsentlig? Nope. För så skriver Liksom. Hon berättar ofta skruvat om självtillräckliga kvinnor som tar saken i egna händer. Ofta är berättelserna bara någon sida och utan poäng. Och männen är så gott som alltid överflödiga.
I Sånt är livet får vi förutom bröllopsfixaren möta Finlands fetaste dam i kön på Försäkringskassan och en läkare som tar sig en sil heroin i ett toalettbås inför en skalloperation. Vi får träffa en sjukpensionär som försökt ta livet av sig genom att hoppa från tredje våningen. Vi får även träffa en sköterska som är less på socialfall som försöker ta livet av sig. Det är en hård värld Liksom målar upp där det gäller att klara sig själv.
Sånt ät livet är Rosa Liksoms nionde samling kortprosatexter och förutom det har hon skrivit tre romaner och två barnböcker. Allt hon gör präglas dock av samma blandning av socialreportage, dirty realism och ren skröna. I hennes berättelser dricker männen vodka och spöar skiten ur sina tjejer. Tjejerna i sin tur dricker vodka och sticker ner männen som hämnd. Man får aldrig någon förklaring till varför människor handlar som de gör. Liksom själv har sagt att hemma i Övertorneå pratade man aldrig om motiv bakom handlingar. Istället utvecklade man ett lakoniskt sätt att bara berätta vad som hänt, rätt upp och ner.
Vad är då poängen med att läsa dessa kärva, halvgalna små stycken? Det kan man ibland fråga sig. För den som har svårt att se poängen föreslår jag att man bara försöker hänga kvar. Gör man det så börjar berättelserna så småningom öppna sig som små blommor – för Liksom kan verkligen skriva vackert. När en kvinna går ut och torkar kniven på mossen glöder hjortronen på den lappländska myren och ovanför heroinmissbrukaren som tar sin fix på en skitig bakgata strålar planeterna. Sånt är livet innehåller flera sådana lyriska beskrivningar av naturen – beskrivningar som är som färgklickar i en i övrigt grå värld. Själv får jag ofta känslan av att Liksoms karaktärer format hela sitt vara i förhållande till den ödsliga vackra nordfinska naturen. Det är den som får dem att prata som dem gör och att vara som dem är. På så sätt finns det ett helhetstänk i hennes författarskap vilket jag ofta saknar hos andra författare idag.
Sånt är livet är dock inte Liksoms mest lättillgängliga bok. För den som inte läst henne innan skulle jag istället rekommendera Kupé nr 6 som är en roman och därför inte lika korthuggen i tonen. Det betyder inte att man ska hålla sig borta ifrån Sånt är livet. Jag räknar den som en av hennes roligaste och i en av de dråpligaste historierna berättar en kvinna om hur hon löst en existentiell kris genom att ”göra ett ansiktslyft, justera dekolletaget och förminska fittan”. Sen ”var det bara att börja på ett nytt varv”. Det där lakoniska sättet att uttrycka sig på är – om man är på rätt humör – helt obetalbart.
