Nu ges hans samlade kortprosa ut i mastodontvolymen Samlade noveller med texter som sträcker sig från 1981 till idag, en del aldrig tidigare publicerade. De nära 700 sidorna täcker in så gott som hela Östergrens verksamhetstid, från debutant till nyinvald akademiledamot. Det känns som ett slags 40-årsjubileum, säger han.

– Det är med glädje och samtidigt något slags panik som jag konstaterar att de åren gått väldigt fort. Det är en lyx att få hålla på med någonting som hela tiden bjuder på nya svårigheter och utmaningar och gör att jag måste vara i någorlunda bra form för att överhuvudtaget kunna skriva. Man kan inte vara ute och sudda hela nätterna om man vill skriva bra prosa, det funkar inte. 

Hur är det att läsa om sina gamla noveller från 40 år tillbaka?

– De flesta har jag genom åren läst högt inför publik. Är det något råd jag brukar ge nybörjarförfattare är det att köpa ett par bra skor, så att de kan gå långt, och att läsa det de skriver högt. Det är väldigt avslöjande – man rodnar direkt när man högläser något dåligt eller om man själv inte förstår vad man skrivit. De flesta novellerna är ganska ordentligt tröskade på det sättet, så jag har inte hittat så många passager som är så pinsamma att de inte kan tryckas igen. 

Finns det någon genomgående röd tråd i dina berättelser?

– Jag är inte en författare som har ett stort projekt. Det finns de som relaterar mer eller mindre allt de skriver till ett projekt. Så är det inte riktigt i mitt fall, däremot kan jag se ett samhälle tona fram i texterna, liksom en människas sätt att växa och genomgå vissa prövningar, som vi alla gör. Jag har alltid ambitionen att sätta in mina gestalter och konflikter i ett socialt sammanhang. Det är inte en enda stor fris som skildrar hela samhället, med alla dess nivåer och skikt, men sammantaget kanske det blir så ändå. Det hoppas jag i alla fall.

Och vad är det som framträder – klassamhället?

– Ja, naturligtvis. Jag kommer från en ganska typisk arbetarklassmiljö på Lilla Essingen i Stockholm. Min far var född i Finland och hade massa komplex för att han var finne och att det skulle höras på hans dialekt – det var ju också en klassfråga, att vara finnjävel var inte fint. Det hade naturligtvis stor betydelse för mig och mina syskon. Men jag är också uppvuxen i ett Folkhemssverige, som sedan dess har demonterats och idag förvandlats till ett samhälle med helt andra förtecken. Jag känner många nostalgiker som är bittra över hur samhället har blivit.

Är du också det?

– Nej, inte ett jävla dugg. Förändringarna beror inte på naturkrafter utan på den politik som bedrivits. Förhoppningsvis har vi lärt oss en läxa och väljer i framtiden något annat än den fullständigt hänsynslösa kapitalism som präglar vår tid. Eller ekonomism, kanske man ska kalla det.

– Det samhälle som jag växte upp i var extremt åt ett håll, men när Sverige blev ekonomiskt liberalt blev vi extrema åt motsatt håll och började privatisera och bolagisera mer än några andra. Det hade väl räckt om Posten och Apoteket hade privatiserats, varför måste plötsligt allting bli bolag med vinstkrav? Det där kommer att driva oss till vansinne till slut, det är min fasta övertygelse. 

– När jag växte upp var den svenska självbilden att Sverige var ett oerhört fint och fredsälskande land med lång historia av fred och att vi tog hand om varandra och vår omvärld. Hur har den självbilden kunnat vidmakthållas? Hur kan den vara så stark, och var kommer den ifrån? 

Läs vidare på nästa sida: Förlorade folkhemsideal och socialdemokratins utveckling

LÄS HELA INTERVJUN I ETC HELG

Det här är ett utdrag. Läs hela artikeln i veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Är den verkligen orubbad?

– Den kanske håller på att naggas något i kanten, och det är nog inte så dumt. Vi har en jättestor vapenindustri. Den italienska författaren Loretta Napolioni har visat att de tre lönsammaste branscherna i världen är droger, sex och vapen. Oftast är det tyvärr samma människor som jobbar inom alla områdena, och tyvärr är rörelser som vi vanligtvis förknippar med någon sorts radikalt engagemang inblandade. Det är en väldigt ful värld hon målar upp, och jag tror dessvärre att hon har rätt i många avseenden. Handlar du med Jas Gripen eller med Bofors vapen är du inne i den där smutsiga branschen. Jag moraliserar inte över det, men vi ska ha det klart för oss, för trots att det skrivits böcker om det här lägger man locket på så fort det kommer upp till ytan. Det verkar som om vi faktiskt inte vill ta det till oss och fortfarande låtsas som om vi är fruktansvärt goda och präktiga. Det här är också en liten drivkraft till det jag håller på med.

Det förlorade folkhemsideal som du skildrar handlar väl också mycket om socialdemokratins utveckling?

– Ja, men i och för sig har nog det här fifflet och båget alltid förekommit, men att det tidigare sköttes väldigt prydligt och duktigt, eftersom det inte passade in i den bild man ville framhålla. Sverige är ändå ett förhållandevis renhårigt land jämfört med riktiga skurkstater, men man ska ha klart för sig att en del av vårt välstånd bygger på en industri med tvivelaktig inriktning. Gör man vapen vet man att de kommer att användas. 

I dina berättelser blickar du ofta tillbaka. Ser du historiska paralleller mellan då och den politiska tid vi lever i nu, med ökande flyktingströmmar och främlingsfientlighet? 

– Jag bor i Skåne och där finns det kommuner som har ganska stark inriktning mot tråkiga ideologier. Det kunde vi konstatera i senaste valet. Jag hade anat det länge, någon större förvåning var det faktiskt inte för min del. Men att låtsas som om de där åsikterna inte existerar och därigenom nonchalera människor måste vara bland det dummaste vi kan göra. De blir inte bättre av att vi låtsas om som om de inte finns. 

Som akademiledamot – hur ser du på Svenska Akademiens ansvar att ta ställning i sådana här frågor?

– Min verksamhet där är ny, jag håller fortfarande på att försöka fatta vad den faktiskt innebär och vad akademien bör, får och ska göra. Men visst är det ett ansvar, det kan man aldrig komma ifrån. Den positionen innebär möjligheter som olika ledamöter hanterar på olika sätt. Vissa yttrar sig aldrig i sådana frågor, och har det som princip, vilket jag förstår och respekterar. Andra är väldigt ut- ... vad heter det?

... utstuderade?

– Haha. Nej, det menar jag inte, men frispråkiga med sina åsikter. Man får väl acceptera att om man är med bland dessa arton, så kommer man till stor del att associeras med det. Jag har inte riktigt hackat i mig det än, men jag kanske måste göra det.

Tycker du att Akademien borde spela större roll i den offentliga debatten? Ni är ju trots allt en maktfaktor i samhället.

– Uppenbarligen är vi det. För ett antal år sedan var det en uppslitande strid kring Salman Rushdie. Det är inte uteslutet att en sådan diskussion kan dyka upp igen, och då med ett annat utfall än den gången. Men det här är bara spekulationer, jag vet inte vad det skulle handla om. Det är inget som pågår just nu i alla fall.