Julia Dufvenius Wollter har både varit med i manusarbetet och har en av fyra huvudroller i den feministiska thrillern. Efter många år i branschen har hon lärt sig att inte bry sig om varken sågningar eller hyllningar.

– Det gäller att bestämma sig för vad man tycker själv – och lita på det. Vi är stolta över ”Heder”! Jag tänker att vi genom den bidrar till att luckra upp stereotyper. Och vi konstaterar, alla fyra som har huvudrollerna, att vi har aldrig tidigare har fått så mycket feedback, förtroende och kommunikation med våra tittare. Många kontaktar oss och berättar personliga erfarenheter – som är förfärliga. Människor säger ”tack, nu vågade jag anmäla!”. Flera före detta prosituerade har också hört av sig och tackat för att vi inte objektifierar prostituerade utan visar på utsattheten.

Kommunikation är ju ett av konstens grunduppdrag och att jobba med en produktion som lyckas nå sina tittare känner Julia är meningsfullt. Men också att själv kunna påverka innehåll och dramaturgi – och inte minst att få arbeta i en produktion där fyra kvinnor bär huvudrollerna.

– Det är extremt ovanligt med ett manus där fyra kvinnor samarbetar med varandra i samma lag. När annars har vi fått spelscener där vi spelar mot andra kvinnor – det är rent av exklusivt.

Det så kallade Bechdeltestet har sällan uppfyllts i de produktioner Julia arbetat i, konstaterar hon. För att en film ska passera Bechdeltestet måste den ha 1) minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som 2) pratar med varandra, 3) om något annat än män.

– Inte högt ställda krav kan man tycka, ändå är det så många produktioner – inte bara i film – som inte lever upp till detta. Det är så ojämlikt!

Julia Dufvenius Wollter känner igen tonläget i kritiken mot ”Heder” från när hon arbetat med andra projekt.

– Det var likadant när jag läste in Margit Sandemos böcker. Kulturvärlden frågar hur jag kan röra mig från ”fin”- till ”ful”-kultur. Jag tycker att det är nedvärderande och ganska typiskt, att när kvinnor arbetar med något som uppskattas av många, kallas det för ytligt.

Själv tycker hon att ”Heder” är allt annat än ytlig.

– Som skådespelare har vi sällan gått djupare in i roller. Fy fan vad vi läst på, försökt förstå och vänt och vridit på karaktärer och händelseförlopp. Jag tycker att det är väldigt provocerade! Vem säger till män som jobbar med deckare att de är ytliga?

Vissa hävdar att konst behöver vara nyskapande inte bara till innehåll utan också till form – för att inte bli en konservativ kraft. Vad tänker du?

– Ja, jag tycker att det är relevant – i underhållning också. Och vi kan konstatera att vi har andra överenskommelser med tittarna idag. Det går väldigt fort. Människor har så mycket audiotid, då de lyssnar på ljudböcker, podar konsumerar åsikter och tankar. Det betyder att dramaturgiskt kan de flesta lista ut vartåt det barkar. Vi behöver inte förklara allt i en pjäs eller film, publiken förstår fortare. Då är en utmaning att stimulera på ett nytt sätt. Inte göra det för lätt, utmana tittaren.

En särskild ansträngning

Julia Dufvenius Wollter har semester när vi gör intervjun. Hon har just packat ihop och städat ur sommarhuset på Malö, Orust, och är på väg mot Sundbyholms slott för en helg med familj och vänner och hon konstaterar att vilan är välbehövlig. Under hela våren har hon spelat in säsong två av ”Heder” under pågående pandemi och hon har själv genom­levt corona. Hon känner av en viss trötthet och konstaterar att det var en särskild ansträngning att spela in under dessa förhållanden.

– Vi mötte en del ilska när vi jobbade utomhus. Människor kunde skrika på oss att låta bli, mycket sådant, mycket rädsla. Och hela tiden en ovisshet, hur ska pandemin utvecklas, hela tiden lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det konstnärliga har gått först, men säkerheten har samtidigt legat liksom ännu längre fram. När jag fick en lätt snuva, fick vi ställa in hela inspelningen. Och det är mycket pengar! Det var ingen diskussion om det, men det var speciellt, helt andra arbetsvillkor än jag är van vid. Som skådespelare ställer du annars aldrig in, du spelar med feber, med magsjuka, vad som helst, du går alltid upp på scenen.

På utnyttjade kvinnors sida

”Heder” handlar om fyra framgångsrika advokater, tillika tajta väninnor, som driver byrån Heder tillsammans, där målsättningen är att stå på utsatta och utnyttjade kvinnors sida i en bransch där man tjänar betydligt större pengar på annat. Det övergripande temat är systerskap mellan de fyra kvinnorna, som delar en mörk hemlighet vilket orsakat sprickor mellan dem. Julia Dufvenius Wollter avslöjar att i säsong två fortsätter advokaterna sitt uppdrag, med klienter som utsätts för ganska grova våldsdåd.

– Vi förstår snart att våldsbrotten är riktade mot Heder – igen. Det är svårt att förklara utan att avslöja för mycket. Men vi ställs inför valet att fortsätta vissa processer eller stänga ner för att skydda klienterna.

Om en vecka ska Julia och de andra i teamet se en första råklippt version av första avsnittet och hon ser fram emot det. Att skapa en thriller är något av ett matematiskt pussel, menar hon.

– Det är inte bara händelser som gör en thriller spännande, det är lika mycket mänskliga val. I det dramaturgiska pusslet får vi aldrig tappa karaktärerna psykologi.

Solidaritet med modersmjölken

Julia växte upp med en ensamstående mamma, Lena Dufvenius, som var producent vid bland annat Nationalteatern, däribland det omtalade Tältprojektet. De bodde i kollektiv, en miljö där Julia Dufvenius Wollter fick tankar om jämlikhet och klassmedvetenhet med modersmjölken. Hon säger att det påverkat hennes värderingar, att solidaritet blivit en självklar ledstjärna och att hon ogillar girighet. Ändå vill hon inte placera sig på en höger–vänsterskala.

– Partipolitik är svårt. Jag tycker att det är underbart att betala skatt så att vi kan få en enastående sjukvård och skola. Samtidigt vill jag tjäna pengar. Jag får läsa på inför varje val och jag kan rösta på vilket parti som hest, utom SD och KD.

Av de stora samtidsfrågorna är det klimatkrisen hon oroar sig mest för.

– Det är något som jag tänker på ofta och kan bli väldigt deprimerad över, det går på tok för långsamt. För mig hänger klimatkrisen, ojämlikheten och kvinnors villkor ihop. Vilka jävla villkor det är i vissa länder, det är rent förfärligt!

Att leva så nära sina egna värderingar som möjligt är Julia Dufvenius Wollters sätt att dra sitt strå till stacken.

Utvecklade scenskräck

Så när skådespelaruppropet #tystnadtagning i november 2017 slog ner som en bomb över Sverige och blev startskottet för en lång rad andra branschers egna upprop, agerade Julia enligt sina värderingar. Hon var en av 456 kvinnliga skådespelare som vittnade om sexuella jargonger, trakasserier och rena övergrepp.

Trots att alla vittnesmål anonymiserades kände en av Dramaten-skådespelarna igen sig i en av berättelserna. Han trodde att det var Dufvenius som var källan till den, och det ledde till att hon tvingades skydda sig från honom. Hon säger att hon drabbades av prestationsångest, utvecklade både scenskräck och hypokondri, till följd av rädsla för flera olika personer, vid olika tidpunkter, på sin arbetsplats. Och hon är kritisk till att inte Dramaten agerade mer insiktsfullt för att hantera och lugna ner situationen, trots en rad möten där den bristande jämställdheten lyftes upp.

Julia fick till slut nog och bröt tystanden igen. Den här gången i ett öppet brev riktat till kulturminister Amanda Lind. I brevet skriver hon bland annat att dåvarande teaterchefen Eirik Stubø är ”extremt ointresserad” av jämställdhet och att han ”möter upp jobbiga händelser med tystnad och frånvaro”.

– Jag använde mig själv som hävbräda för att visa hur vi inte blir lyssnade på. Jag vill åt strukturen av människor som inte ser eller inte vill se vad som pågår. Och då fick jag offra mig själv på vägen.

Samtidigt som hon upplevde ett kraftfullt stöd från en rad andra kvinnor i branschen var det långt ifrån odelat.

– Jag står för min kritik. Många höll med mig, andra inte alls. Och det är svårt, särskilt när det är människor som du bryr dig om som vänder dig ryggen. Men du måste se det i ljuset av skådespelares otrygga arbetssituationer. En teaterchef har sina favoriter, är man under det paraplyet och kan försörja sina barn i ett år är det svårt att vända sig emot en teaterchef. En annan aspekt är att man kan bli bländad – rent konstnärligt är Eirik Stubø fantastisk. Det är han inte som ledare. Det sista jag ville var att gå ut i pressen med det, men efter att ha försökt på alla andra sätt att nå fram, men mötts av tystnad och oförståelse, valde jag den vägen. För jag kände att jag skiter i vad som händer mig, jag behöver inte ha min plats här. Jämställdhet och ett bra klimat var viktigare än hur det gick för mig. Och jag drevs av en enorm ilska.

Prestationsångesten – hur tog du dig ur den?

– Jag började jobba på ett annat sätt, och det började redan för cirka tio år sedan. Det handlar om att jag inte vill vänta på att bli vald, att provas, testas, det är ovärdigt. Jag utgår i stället från min värdegrund och väljer vem jag samarbetar med. Och prestationen, den är inte alltid på topp, kan inte vara det. Men det är en ledningsfråga, om någon inte är tillräckligt bra. Då behöver regissören byta tillvägagångssätt.

I ryggen hade Julia Dufvenius något av en raket-karriär. Direkt efter examen fick hon en mindre roll i Ingmar Bergmans uppsättning av Schillers ”Maria Stuart” (2000) på Dramaten. Det ledde till den specialskrivna rollen som Karin i Bergmans sista tv-film ”Saraband” (2003).

– Det är klart att det är lättare för mig som har ett namn. Jag kände mig trygg som skådis.

Ändå var det inte lätt.

– Det krävdes ett enormt mod, och jag var helt slut i flera månader efteråt. Det kostar på om man gör en självrannsakan och att rikta kritik mot människor som är bra, är smärtsamt.

Värt priset

Men i backspegeln ser Julia att det var värt sitt pris.

– Det kostar väldigt mycket att vara tyst, att svälja oförtret och spela med i ett spel. Jag kan inte ha min självkänsla kvar om jag inte pratar ut, jag blir en person som jag inte vill vara. Men den största vinsten för mig har varit att jag ser andra kvinnor på ett annat sätt. Kvinnor var konkurrens för mig, det gjorde jag slut och upp med och jag jobbar med att se dem som tillgångar och kollegor. En annan kvinnas framgång är inte min motgång. Där behöver vi ha råg i ryggen, göra ett jobb, för den inställningen får du inte gratis.

Ett systerskap har alltså vuxit fram, mycket tack vare metoo och Julia ser en framåtrörelse på många plan, men rörelsen är inte entydig.

– Jag ser en tvärnit också. Vi har valt att inte prata om specifika personer, inte namnge. Det är ett bra grepp. Men då behöver chefer ta referenser när de tillsätter roller, det upplever vi inte sker, vilket är frustrerande, helt klart. Det händer en hel del saker som kan göra mig tokig.

Hur ser vardagssexismen ut i teaterrummet?

– Det klassiska är ju att någon tar allt syre i rummet. Till det kommer de sexuella trakasserierna, du lyfter något och får kommentarer om dina bröst. Men den största parametern skulle jag ändå säga är dramatiken i sig. De roller kvinnor får har inte haft samma utvecklingsmöjligheter, på grund av hur manus sett ut.

Påfallande många av de vittnesmål som bröt fram under metoo var sprungna ur kulturvärlden. Julia Dufvenius Wollter tror att det spelar roll att skådepelare arbetar utifrån sina känslor och kroppar, vilket kan göra gränserna för integritet mer diffusa.

– Till det kommer att vi har jätteobekväma arbetstider, man ägnar sitt liv åt det man gör. Det kan vara svårt att checka ut och spegla det som händer mot sunda referensramar. Man jobbar i turbo, i en torktumlare, inför premiär. Men den kanske viktigaste faktorn är de otrygga anställningarna, som gör att folk håller tyst.

Har myten om det manliga geniet och den sociala acceptansen runt honom skapat en särskild grogrund för sexism?

– Absolut! Teaterledningar har levt i villfarelsen att de där männen var så viktiga, det är en jättestor anledning till att de inte blir stoppade.

Just på Dramaten har gränslösa män fått ett påfallande fritt spelrum. Under ett halvår 1997–1998 var hela fyra av Dramatens manliga affischnamn omskrivna för allt från rattfylleri, överdoser och misshandel.

”Vi ser ingen anledning att lägga oss i deras privatliv”, kommenterade den dåvarande Dramatenchefen Ingrid Dahlberg – och lät alla jobba kvar.

Julia Dufvenius Wollter hoppas och tror att ett systemskifte skett sedan dess. Och det är tack vare en kollektiv medvetandeprocess.

– Jag vill inte lägga det som sades och gjordes då på en enskild teaterchef. Med den medvetenhet vi har i dag så låter ju helt förfärligt att fyra skådespelare som begår brott får fortsätta jobba – ja, det är väldigt fel – men det var så man hanterade saker då.

Vem ska ingripa?

Om sexistiska mönster ska brytas krävs ett arbete varje dag i varje arbetsgrupp framåt, konstaterar Julia Dufvenius Wollter. Med oss har vi ju att sexuella trakasserier är olagligt.

Lagen om sexuella trakasserier har ingen definition av var gränsen går för en sexuell kränkning – den som utsätts avgör. När någon upplever ett beteende som ovälkommet och säger ifrån blir det olagligt. Punkt. Men i ett sammanhang där ingen annan reagerar på vad man själv tycker är över gränsen är det inte lätt att sätta gränser. Vi riskerar alla att tystna. Så vem ska ingripa?

– Det är svårt. VI måste ställa upp, inte misstänkliggöra den som berättar, våga var obekväma i stället för medberoende. Det finns en historia av att se mellan fingrarna. Den behöver ändras till ett klimat där vi inser att vi alla gör fel, det behöver inte vara en stor grej att uppmärksammas på det och svara: Jag backar, förlåt.

Chefer har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön och Julia Dufvenius Wollter har genom åren också arbetat med bra chefer. Särskilt minns hon när hon arbetade med Mattias Andersson (nytillträdd Dramaten-chef) på Backateatern när hon var riktigt ung. En annan skådespelare, en kvinna, ville inte ha med Julia.

– Då klev Mattias in. Han satte sig emot en etablerad skådis för att säga att jag var viktig. Så bryter man en känsla av destruktivitet.

Du är tjänstledig från Dramaten, när kommer du tillbaka?

– Min tanke var hösten 2021, men vi får se. Jag längtar tillbaka till kollegor och bra berättelser, men det finns så mycket annat som jag också längtar efter. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.