– Den här platsen är för övrigt med i ”X”. Tommy T sitter här och begrundar hur han är på väg utför och sedan kommer Anita, säger John Ajvide Lindqvist inne i den 50-talsinredda stationsrestaurangen i Stockholm.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Han är aktuell med den kommande romanen ”X – den sista platsen”, men just nu är han i stan för ett filmmöte. Om någon timme ska han sitta här i restaurangen med några representanter från tv-bolaget HBO, för ett än så länge hemligt projekt. Något som däremot är officiellt är att John Ajvide Lindqvists novell ”Gräns” ska bli film. Inspelningen börjar om cirka två veckor. John Ajvide Lindqvist drar handlingen snabbt: En gränskontrollant i Kapellskär visar sig ha en övernaturlig förmåga att se om människor döljer något.
– Det kan vara vissa element i böckerna som jag kan tycka är väldigt roligt att se hur de har gjort. Bland annat att se hur hon ser ut. Och så finns det en sexscen i boken som jag undrar hur fan de ska göra, där de byter kön under själva akten, säger han.
Åter till ”X- den sista platsen”, som nyligen kom ut på Ordfront förlag. John Ajvide Lindqvists nya roman inleds med meningen ”Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld”, och är den avslutande delen i trilogin ”Platserna”.
2014 inleddes historien med ”Himmelstrand” och dess sollösa värld där allt som finns är blå himmel, grönt gräs och ett gäng campare som plötsligt hamnar där. Året därpå kom halvt självbiografiska ”Rörelsen” och nu, i ”X – den sista platsen” har berättelsen utvecklas till en kriminalroman med skräckinslag i den fiktiva Stockholmsförorten Gårdsstugan.
– Dels är det att jag försöker ta mig an nya saker hela tiden, att jag inte fortsätter skriva varianter på samma bok om och om igen. Utgångspunkten var också att när den här historien började ta form i huvudet i väldigt fragmentarisk form så insåg jag det att det här är en kriminalhistoria, säger John Ajvide Lindqvist.
Han beskriver språket i ”X – den sista platsen” som mer hårdkokt än det han vanligtvis brukar använda. Med ord som putta, snörvlare och kyttan har han också, dels med finskans hjälp, hittat på ett eget förortsslang.
– Om jag skulle försöka vara nere med kidsen eller imitera skulle det bli så jävla löjligt. Jag vet hur dåligt det blir när författare försöker göra det och misslyckas, säger han och tillägger:
– Jag tycker att ”putta” är ett ganska bra ord för att langa.
Själv växte John Ajvide Lindqvist upp i ett arbetarklasshem i Blackeberg, en förort väster om Stockholm. Mammans karriär utspelade sig bland annat på en lunchrestaurang innan hon blev hemvårdare åt sin mor. Pappan arbetade som fiskare och på ett sågverk innan han blev sjukpensionär. År 2004 satte John Ajvide Lindqvist hemorten på kartan, genom att låta sin hyllade debutroman ”Låt den rätta komma in”, som även filmatiserats, utspela sig där.
John Ajvide Lindqvists författarkarriär tog avstamp i att hans fru, Mia Ajvide, tog hem böcker om skräckgenrens historia när hon höll en folkhögskolekurs i ämnet. Skulle hon veta mer än honom, som var familjens skräckfantast? John Ajvide Lindqvist började läsa. Sedan började han skriva.
– Även jag blev så här, säger han och drar in luft.
Kan du fortfarande bli rädd för det du själv skriver?
– O ja. Jag kan bli så här att jag börjar svettas väldigt i armhålorna när jag skriver och måste gå och duscha och så där.
Kort efter den första skräcknovellen var klar påbörjades arbetet med vad som skulle bli ”Låt den rätta komma in”. ”Vi har ingen plats i utgivningen”, brukade de korta standardsvaren från bokförlagen lyda, innan Ordfront förlag till slut antog berättelsen om en tolvårig pojke i Stockholmsförorten Blackeberg.
– Huvudpersonen har väldigt mycket gemensamt med mig, bortsett från vampyren, säger han.
Likt Oskar mobbades John Ajvide Lindqvist under grundskoleåren. Det var också då han upptäckte skräcklitteraturen,
”som någon slags rimlig beskrivning på verkligheten”. På kvällarna plöjde han rysarna i Kalla Kårar och i 13-årsåldern smet han in på biografernas barnförbjudna skräckfilmer.
Böckerna och filmens fantasivärld blev till en önskan om att något skulle hända. Att någon form av övernaturlighet skulle komma till undsättning och förgöra skolgårdens plågoandar. Därför fick Oskar också sin Eli, vampyrflickan som står för den stora hämnden i ”Låt den rätta komma in”.
– Jag fick inte död på dem allihop i boken men sedan när jag skrev filmmanuset kunde jag råda bot på det. Då tog jag allihop. Fast det är inget att rekommendera i verkligheten. Jag tror inte att det finns någon människa som har haft det jobbigt som inte har haft detaljerade våldsfantasier gentemot de människor som gjort en illa, fast i mitt fall har det kunnat bli ett levebröd. Hälften av alla pengar kommer fortfarande från ”Låt den rätta komma in” i någon form.
För John Ajvide Lindqvist kom vändpunkten inte i form av blodspillan utan i korttrick och fingerfärdigt trolleri. 13 år fyllda klarade han inträdesprovet för juniorer till trolleriföreningen Svensk Magisk Cirkel. Trolleriet ledde dels till att John Ajvide Lindqvist började uppträda som gatuartist i Gamla stan och deltog i junior-VM i Nederländerna, men också att han blev en del av ett sammanhang och en gemenskap. Några år senare, i 19-årsåldern, påbörjade John Ajvide Lindqvist även en karriär som stand up-komiker.
Om ”Låt den rätta komma in” tar avstamp i mobbningen så är ”Rörelsen” – andra delen i ”Platserna” – uppföljningen om trolleriåren. I boken försöker hans namne John AjvideLindqvist slå sig in på trolleribanan och bor i ett slitet gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm. Precis som i verkligheten finns även Brunkebergstunneln alldeles intill John Ajvide Lindqvists dåvarande hem, men i fiktionen har den gått från att vara ”en hyfsat läbbig plats” till ett avgörande inslag i en skräckberättelse.
– Jag kan inte så jävla mycket och trolleri är en sak och då ville jag använda mig av den kunskapen, säger John Ajvide Lindqvist som förklaring till det självbiografiska anslaget, och tillägger att det är en reaktion på ”Himmelstrands” påhittade värld är så avlägsen honom själv.
Men å andra sidan: I ”Himmelstrand” finns det gröna fältet. Hinnan. Den nya fysiska plats och existens som bokens karaktärer oförklarligt förflyttats till. En svag förnimmelse, det är så John Ajvide Lindqvist beskriver det som gör att han kan beskriva alternativa verkligheter ”med någon slags sannfärdighet”.
– Det är ett möjligt sätt att ha grava mentala problem, att uppleva det här hela tiden, att allt är fejk, det här är inte sant, det är bara en kuliss. Det är bara robotar och skådespelare. Egentligen grundar sig det där i en enorm egocentrism, att säga att jag är den enda levande människan. Mitt medvetande är det enda existerande. Jag känner inte så här särskilt ofta, men jag har haft några sådana upplevelser, framför allt i yngre år, där jag för en stund har trott att det är så att det är på låtsas alltihop. Det är en kuliss. Allt är iscensatt av någon anledning.
I verkligheten finns även det ständiga flimret från de världar som smartphonsen erbjuder. I rulltrappor, busshållplatser, livsmedelsbutikernas kassaköer. Dessa parallella världar har John Ajvide Lindqvist inte mycket till förs.
– Jag tror inte att något gott eller produktivt eller något av bestående värde kan komma om man inte vågar ha tråkigt. Nu ska man fylla varje ögonblick med bild eller ljud eller vad det nu må vara.
På Kuba råder däremot lugnet. Både ”Rörelsen” och ”X- den sista platsen” är skrivna där. Två månader om året hyr John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide, som också är författare, en del av ett hus på den karibiska ön. Hon sitter ute i trädgården och skriver. Han vid ett köksbord med en flugsmälla nära tillhands. När skrivandet inte kallar finns havet där för morgondopp och intill motorvägen ligger det en restaurang. Rom och läsk går alltid att få tag på, men annars går det aldrig riktigt att veta vad den närliggande livsmedelsbutiken har på hyllorna.
I fjol besökte John Ajvide Lindqvist NK-gallerian precis efter att de kommit hem till Sverige. I kontrast till Kuba blev överkonsumtionen och shoppinggalleriornas utbredning påtaglig. Senare samma år blev han tillfrågad att prata på festivalen Way out west i Göteborg. Men om vad? Vad hade varit en stark upplevelse på senare tid? Han beslutade sig för att utgå från känslan – ett starkt äckel – som han fått på NK. Talet fick heta Dränkt i fläsk.
”Alla jävla prylar”, säger John Ajvide Lindqvist och fortsätter:
– Skulle jag skriva om en modebloggare skulle det lätt bli ironiskt.
Annat är det med den vardagliga vänligheten i Norrtälje. Under ett besök i stan började John Ajvide Lindqvist tänka på allt småprat som pågick, och på gymmet sa en man plötsligt ”Ha en bra dag allihopa”.
John Ajvide Lindqvists nästa roman har arbetsnamnet ”Vänligheten” och ska utspela sig i nutida Norrtälje, med välresearchade beskrivningar av staden. Berättelsen består just nu av en ostrukturerad mindmap på en av arbetsbodens väggar hemma på Rådmansö.
– Jag har satt upp ett stort jävla spännpapper på väggen där jag börjat skriva enstaka bilder och meningar.
Han fortsätter:
– Bara det här att pröva tanken att människor i grunden vill väl och vara vänliga mot varandra. Det är det här enkla kittet som hållet samhället samman som man inte tänker på, man tänker mer på större rörelser. Vad skulle hända om de här små sakerna föll bort eller började vittra? Det har naturligtvis hänt i massa samhällen där det är krig och så, det blir en väldig misstänksamhet. I Sverige har vi fortfarande ett övermått av den enkla vänligheten.
Hur kommer skräcken in?
– Skräckelementet vet jag fortfarande inte vad det är. Det har med en gul container att göra, men det är allt jag vet än så länge. Man hittar den i hamnen en morgon men ingen vet hur den har kommit dit.
– Det handlar om att beskriva en samtida problematik på ett alternativt sätt genom det filter som skräcken ger möjlighet till. Jag kan låta en gul container representera en massa andra saker utan att göra klart för mig vad de sakerna är, utöver hur människor reagerar på det okända eller det som tränger in och är främmande.
Dina karaktärer är ofta mångfacetterade. Är det viktigt för dig?
– Det är viktigt för mig. Monster som bara är monster är sällan intressanta. Det är mycket intressantare om man kan identifiera sig med monstret också. Det kan man kanske inte med X, men pedofilen Håkan som hjälper Eli i ”Låt den rätta komma in”, han var så jävla dålig tills det kommer fram att han gör det här av kärlek. En förvriden, perverterad pedofil, men inför sig själv kan han säga att ”Jag gör det här för den jag älskar”. Då blev det intressant, när det gick att känna någon slags medkänsla inför honom. En snubbe som går runt och dödar tonåringar, barn. Men går det att ändå på något sätt att förstå honom? Tycker man att det gör ont när han häller syra i ansiktet då är det bra, för annars är det bara ”där fick du din djävul”, och det är inte så intressant.
Tänker du så i verkligheten också?
– Ja, det tror jag. Det där vet man inte förrän man på allvar har prövats, men jag tror att jag är rätt tolerant överhuvudtaget.
John Ajvide Lindqvist får ofta frågan vad han själv är rädd för. Förut hade han två svar: Det ena var hajar, men nu har han tagit dykcertifikat och skulle inte ha något emot att se en revhaj eller valhaj.
Den andra rädslan är däremot bestående.
– Jag är rädd för det alla människor är rädd för, säger han och syftar på att förlora dem man älskar.
Det är också en rädsla som han redan har upplevt. För 18 år sedan kom det chockartade telefonsamtalet om att pappan hade drunknat. De som haft så mycket planer för framtiden, plötsligt var det inte så. Förluster är också ett återkommande tema i John Ajvide Lindqvists romaner.
– Sedan tror jag kanske att jag inte hade kunnat skriva ”Låt den rätta komma in” så som jag gjorde och som pappan är skildrad, som är ganska mycket porträtt av min pappa som var periodsupare och så där, om han hade varit vid liv. Plus att ”Hantering av odöda” kom sig av att där hade jag lite zombieskräck ett tag efter att han hade dött. Jag minns en sommar och jag skulle bada – och han drunknade inte långt därifrån – så hade jag någon grej så här att det rörde sig i vattnet. Det var döda människor i vattnet. Där var jag lite nojig ett tag. De upplevelserna har jag tagit med mig. Och jag har också gjort en bok som heter ”Människohamn”, med det här barnet som försvinner, det är också en metafor.
I dag bor han på Rådmansö, på den plats där pappan tidigare bodde. Havet finns alldeles intill.
– Det är nog bra att formulera sig. All jäva psykoterapi och allt går ju ut på att formulera sig och definiera vad det är som skaver och gör ont. Jag har väldigt lite som skaver och gör ont i min tillvaro, min kropp och mitt huvud så jag har nog lyckats formulerad mig ganska väl vid det här laget.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
