Det tog hus i helvetet när boken ”Upprorsmakaren. Berättelsen om hur Jesus från Nazaret blev Jesus Kristus” utkom. Författaren kallades till förhör av Fox News och CNN. Det stack i ögonen att Reza Aslan, författaren, fötts i Iran. Att han var uppvuxen i USA i ett sekulärt hem, som ung hade konverterat till evangelisk kristendom och därefter till islam spelade ingen roll. Jo, att han numera var troende muslim omöjliggjorde, enligt media, att hans forskning om den historiskt levande Jesus från Nazaret kunde innehålla annat än propaganda.
Som att ingen kristen tidigare skrivit om islamsk historia? Som att någon av manligt kön inte skrivit om det kvinnliga eller att självdefinierade heterosexuella inte forskat på temat homosexualitet?
Forskare tränas i att bygga bort fördomar, för givet tagna sanningar och andra tendenser som kan styra resultatet. Träningen tillhör hantverket och som i andra hantverk finns det mer och mindre skickliga utförare. För att försöka komma tillrätta med möjliga tendenser presenteras forskningsresultat på seminarier och konferenser och utsätts där för kritisk granskning i syfte att korrigera eventuella brister.
Sedan kan ju forskarens utgångspunkt vara att det finns särskilda problem att belysa – som att vissa kategorier människor på olika sätt behandlas orättvist jämfört med andra. En sådan utgångspunkt innebär vanligen att en eller flera teorier som studerar maktförhållanden används för att synliggöra problemet.
Forskning med maktperspektiv kan väcka kritik i ett liberalt samhälle, men också försvaras inom hantverkets positivistiska eller relativistiska ramar. Exempel på maktperspektiv finns inom fält som genusforskning, postkolonial forskning och queerforskning med flera. Men drevet mot Reza Aslans undersökning handlade ju främst om att innehållet, baserat på nya testamentet och andra källor, utförts av någon som inte är kristen.
Forskning kan givetvis utföras av både personer som vanligen har tolkningsföreträde i kraft av sin bildning, ekonomi och sociala position – och som dessutom tillhör majoriteten i ett specifikt sammanhang – och av dem som är marginaliserade. Men levd erfarenhet är viktig. Varför då? Jo människor som av olika anledningar befinner sig i en underordnad position har upplevelser som gör att de kan formulera problemområden och frågeställningar som privilegierade (även om de skulle vilja) kan ha svårt att få syn på.
En annan övergripande fråga handlar om vilka som kan veta, vilka som kan vara kunskapsbärare. Kan en shaman som botar människor med svampar tas på allvar eller måste hen vara utbildad i västerländsk medicin, godkänd av WHO?
Levd erfarenhet är också det som gör att grupper som delar liknande erfarenheter av marginalisering kan gå samman politiskt för att formulera dessa, analysera dess orsaker och utveckla strategier för att bryta maktordningarna. För marxister handlar det om att individer ur en exploaterad arbetarklass har möjlighet att inse att de delar villkor med andra. För andra handlar det om att göra upp med kolonialväldens herre och slav-relationer och alla dess nuvarande konsekvenser. För feminister om patriarkala ordningar, för queers om att forma strategier mot heteronormen och för funkisaktivister att göra upp med normaten. Aktivister med intersektionella perspektiv belyser också att flera olika slags maktordningar kan sammanflätas vilket gör att erfarenheterna av dess effekter liksom av nödvändiga strategier är mångfacetterade.
Aslans bok handlar om vem just Jesus från Nazaret var bland alla andra judiska armenisktalande messiasgestalter som drog omkring under första århundrande efter vår tideräkning och samlade nationalistiska anhängare mot den romerska ockupationsmakten i Palestina (som innefattande vår tids Israel, Palestina, stora delar av Jordanien, Syrien och Libanon). Det fanns en utbredd tro bland judarna att jorden snart skulle gå under. Många var det som ville rädda sitt folk från ockupationsmakten. Några av dem drog runt med hundratals anhängare. Andra lierade sig med rövarband och åter andra stampade fram en armé.
Dessa räddare eller frälsare (messias på armeniska, christos på grekiska) kämpade för självständighet som en gång kung David, men slogs alla blodigt ner av romarna. Så ock Jesus från Nazaret. Att just denne räddare skulle mytologiseras som Jesus Kristus beror enligt Reza Aslan mest på lärjungarna som spred tankarna vidare och på Saul, en grekisktalande jude från diasporan som efter en uppenbarelse blev predikanten Paul.
Nåväl, jag lägger ”Upprorsmakaren” åt sidan och tänder i kväll ljus och stjärnor för alla de som på olika sätt bidrar till att definiera och avskaffa det som privilegierar vissa och förtrycker andra.
God fortsättning!
