BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Mannen står långt ut i vattnet och blickar bortåt, ut över havet. Under bilden står det: ”Olika liv är likt olika badställen olika långgrunda”.
Boken ”Kunde jag älska skulle jag älska det här”, utkom första gången 2003. Den finns inte längre att få tag i så Jan Stenmark bestämde sig för att ge läsarna en ny chans med en omarbetad version med 50 helt nya bilder. Bilder som är så typiskt Stenmarkska. Absurda och vardagsnära på en och samma gång.
Varje dag tar Jan Stenmark cykeln från lägenheten vid Hornstull till lokalen i Gröndal på andra sidan vattnet. Cementas gamla fabrik ligger här och här håller en massa konstnärer och andra kulturarbetare till i kontor med väldigt skiftande bekvämlighetsstandard.
I Jan Stenmarks korridor sitter ingenjörer. Det är skönt tycker han som i februari fyller 69 år. Då behöver de inte prata jobb och konkurrens dem emellan kan det ju aldrig bli. Han har heller aldrig tyckt om att ”stå och jobba i stora gäng”.
Tidigare satt han i en liten, mörk och murrig lokal i det hus han bor i. Nu fylls lokalen av ljus, och ljud också för den delen, det brötar och det brakar utanför, från industriområdet som fortfarande lever men som sakta men säkert byter identitet till något mer gentrifierat.
Rummet består av Ikeabokhyllor fyllda med inspiration, byråer med en massa mappar, några stolar och ett skrivbord. Här finns linjaler, pennor, lim och saxar och ja, inte så mycket mer.
– Jag vill inte ha för stort. Jag vill ha ombonat och nära till grejerna. Jag förstår inte folk som håller till i stora ateljéer i gamla industrilokaler i New York. Att vara där själv? Nej.
Han tar ut sin allmänna pension men fortsätter jobba som vanligt. Hans sambo arbetar fortfarande, hon är nio år yngre än Jan. Han konstaterar att han inte vet vad han skulle hitta på om han inte skulle jobba. Det är ett behov.
– Det handlar om att få utlopp för sin kreativitet och sin lust att skapa. Men jag ser också det jag gör som en slags terapi. Jag blir lugnare av att jobba och kommer in i ett slags tunnelseende. Det låter överdrivet romantiskt, men det är mycket som försvinner bort. Jag får ur mig mycket saker som jag skulle grubbla på annars.
Dialekten är fortfarande omisskännligt östgötsk, uppväxten i Norrköping sätter spår, inte minst i de teman som Jan Stenmark mer eller mindre omedvetet jobbar med eller snarare återfaller in i, gång på gång på gång.
Oavsett om det handlar om pojkens och mannens osäkerhet inför kvinnan, barndom- och ungdom och utanförskap och ensamhet. Eller om relationer som går eller har gått åt skogen, sex och det han själv kallar för buskis.
Han säger att han arbetar på ungefär samma sätt som han alltid har gjort, men att han jobbar mer och mer med själva bilderna och förändrar allt mer. Själva arbetet är grunden.
Varje bild är viktig för honom och han vet aldrig exakt hur de ska bli när han börjar. Det skapar en nödvändig spänning och en slags jaktkänsla. Jakten efter att hitta den där bilden eller fragmentet till bilden, som ska fungera.
– Jag kan leta hur länge som helst. Jag vet att jag kommer att hitta den. Det påminner nog om jakt. Även om jag inte jagar. Man ser villebrådet. Ofta är det en särskild känsla eller stämning jag är ute efter.
Jan Stenmark tycker att det som är bra med att hålla på med kollage, det är att det hela tiden kan förändras då han hittar något som är bättre. Jakten måste ju resultera och samspelet med texten måste funka, det får inte ”skeva”. Han skrattar och säger att han nästan får försvara sig ibland.
Han har hållit på i så många år och tycker ändå att det är lika roligt. Provat på andra saker här i livet, det har han gjort. Han har jobbat på pappersbruk, men inte minst var han teckningslärare (som det hette då) i flera år.
Men det är det här Jan Stenmark vill göra. Han tog tjänstledigt från skolan när det lossnade, när han började jobba för Aftonbladet 1989. Strax efter gavs den första boken ut, ”Detta har hänt”. Det var 1990.
Han var den äldsta sonen och fick sedan två bröder. Deras pappa, tjänstemannen, dog när Jan var 15 år. Det har förstås påverkat hela hans liv och ja, det märks nog i hans konst, i hans kollage. Döden är ofta närvarande, om än på väldigt skruvade sätt.
Kreativiteten, i alla fall drivet, vaknade till liv när han upptäckte surrealismen i konstböckerna på stadsbiblioteket i Norrköping. Salvador Dalí knockade honom.
Han läste ”Salvador Dalís hemliga liv” och ser lycklig ut vid blotta tanken, även nu, många, många år senare. Han berättar livligt om hur Salvador Dali i boken funderar på varför han aldrig hade spenat mellan tänderna.
Till slut kom Salvador Dalí fram till att det inte handlade om dålig tandhygien utan om att han aldrig åt spenat. Det skulle aldrig falla honom in.
Dali tyckte om saker som var hårda på utsidan och mjuka på insidan. Som honom själv. Jan Stenmark däremot är inte särskilt hård, i alla fall inte på utsidan, men han är fortfarande uppslukad av surrealismen, konsten, som ett alternativ till det normala, det som bara fortgår utanför hans lokal i Gröndal.
Via en konstskola i Göteborg kom Jan Stenmark in på Konstfack i Stockholm. Kärleken till kollagen fanns där hela tiden, inte minst för att Max Ernst och andra surrealister gärna ramlade in i kollagens värld. Men 50-tals-bilderna, särskilt annonsbilder, började han jobba med runt 1986–87.
– Det kliade i fingrarna när jag såg dem. Det fanns verkligen potential. Ah, det finns fortfarande potential. Jag har börjat använda senare bilder också, men jag har ju det arkiv jag har på något sätt. Det är min egen uppväxttid som går igen. Någon skrev att det jag har gjort är som en enda lång bok, alla mina böcker tillsammans. Det stämmer nog även om det finns en smygande utveckling i allting.
I Jan Stenmarks bilder går svärtan och den oförutsägbara humorn hand i hand. Bröderna Marx, Mad och Monty Python har påverkat honom mycket.
Och Jan Stenmarks bilder har påverkat Sverige. Många är de kylskåp som pryds av hans kollage, många är de hem och arbetsplatser som antecknar sina närmaste framtidsplaner på almanackor med Stenmarks-kollage.
Själv är han inte särskilt intresserad av den moderna tekniken, men han är säker på att bilderna sprids mer och når fler nu.
Med vad är det då som träffar, vad är det som berör?
– Nästan all humor handlar om någon slags igenkänning. Det jag gör kan vara lite skruvat och i vissa fall är det nog att det är lite förbjudet. Det är sådant som folk tänker, men inte säger. Då är det förlösande. Det kan jag känna själv när jag jobbar. När man träffar på något som inte är direkt utan snarare lite krokigt.
Ibland känner han att bilden han precis har gjort är omöjlig. Att den är för plump eller bara för konstig. Men ofta kör han på och då och då kommer också kritiken. Ordet gubbsjuk har han fått höra, för att han gärna använder sig av pinup-bilder från 1950-talet.
– Jag kan inte avgöra om det är gubbsjukt, lite grann kanske. Men jag är ju en gubbe. Bilderna är ganska oskyldiga i dag när utbudet på nätet är så enormt. Men de passar in så bra i det jag gör, jag tycker om att leka med klichébilder, fastställda klichéer. De är så tydliga och går att vända och vrida på.
För att vara så känd är höstälskaren Jan Stenmark väldigt anonym. Det är bilderna som är framsidan, som han själv uttrycker det. Det är så han vill ha det även om han tycker om bekräftelsen och att slänga käft med sina läsare vid boksigneringar och liknande.
– Första gången jag signerade var på Akademibokhandeln. Det kom inte en människa. Ingen kände till mig. Det var inte roligt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
