Den amerikanske huvudåklagaren Robert J. Jackson hade, innan han kallades till Högsta domstolen, gjort sig ett namn som åklagare under jakten på den amerikanska storindustrins truster. Det var ett annat namn på det som i Europa brukade kallas koncerner eller konglomerat och innebar helt enkelt att industriägare slog sig ihop för att dominera en marknad – antingen genom att kontrollera tillverkningsprocessen eller genom att styra priserna på konsumentmarknaden. 

I de europeiska ekonomierna gick man betydligt mer varsamt fram mot den typen av strategier, kanske för att ge de egna ländernas företag bättre utsikter på världsmarknaden.

Hur som helst innebar detta att det bland amerikanska jurister fanns en större medvetenhet om skuggsidorna inom den kapitalistiska företagsamheten (gangstern Al Capone greps som bekant för skatteskulder). 

Begreppet konspiration, ofta använt i Trusträttegångarna, bakades in i den juridiska arsenalen när det blev dags att ställa nazismens förbrytare inför rätta.

Detta med kapitalismens skuggsidor har ofta påpekats från marxistiskt håll. För en marxist är även laglig företagsamhet en form av utsugning. Men kapitalismens brutalitet brukar också påpekas, till exempel ansåg Rosa Luxemburg i ett berömt arbete att kapitalismen bara kunde bestå så länge den fick ägna sig åt kolonialism. 

Nazismens kopplingar till de stora företagen var en viktig talepunkt för den kommunistiska rörelsen och fick ett visst stöd när en av dessa affärsmän, Fritz Thyssen, 1941 publicerade sina memoarer ”I paid Hitler” (själv hade Thyssen då gripits i Monte Carlo och överlämnats till tyskarna, som satte honom i koncentrationsläger). 

Men detta var oftast inte några särskilt genomtänkta teorier och först när Franz Neumann 1942 publicerade boken ”Behemoth” blev det tydligt hur kopplingen mellan företagarna och den nazistiska maktapparaten såg ut. Enligt Neumann hade den tyska statsapparaten upplösts i fyra konkurrerande maktcentra (Nazistpartiet, Militären, Byråkratin och Storföretagen) som vart och ett hade sin egen maktbas och bara löst hölls samman av Hitler själv. Det innebar att även företagarna var inblandade både i den tyska imperialismen och i våldsinfernot.

Det här kunde ha blivit en av många krigstida tolkningar av nazismen, som idag är glömda och passerade av forskningen. Men strax efter att boken kommit ut värvades Neumann till den amerikanska underrättelsetjänsten OSS, som sorterade direkt under presidenten. Ernst Kirchheimer och Herbert Marcuse, som liksom Neumann tillhörde den så kallade Frankfurtskolan och under exilåren utvecklat en avancerad marxistisk analys i skolans egen tidskrift, blev därmed en del av det amerikanska centrala kommandot. 

De skrev en rad av de analyser som låg till grund för Nürnbergrättegången 1945–46, och de påverkade också de efterföljande rättegångar mot företagare som Krupp, Flick och IG Farben som USA drev i egen regi 1946–49. 

Den tyske historikern Kim Christian Priemel visade nyligen i sin bok The Betrayal (2016) hur Neumanns analys av de fyra maktcentra låg till grund för strukturen i hela rättegångsprogrammet (där olika delar av det nazistiska samhället ställdes inför rätta i tur och ordning). 

Men det viktigaste av deras förslag, en andra internationell rättegång mot nazismens profitörer, kom aldrig till stånd. Det fanns praktiska skäl till det, brott som har med ekonomi att göra är notoriskt svårbevisade, men det viktigaste skälet var politiskt: om deras affärsverksamhet är brottslig för att den framkallar imperialism och hänsynslös exploatering, vilka frågor kommer då att ställas om våra företagare?

Den frågan har fortsatt att ställas, till exempel av FN-tribunalen i Sierra Leone (diamantgruvor) och i diskussionen om en Kongo-tribunal (tungmetaller) och den svenska Lundinutredningen. Den kommer att fortsätta bita oss i svansen.