Fjärde gången gillt för Mig äger ingen

Det är mörkt och nästan tomt i salongen när Dagens ETC kommer för att titta på en av de sista repetitionerna innan premiären. Scenen har gjorts till ett stort blått rum med många dörrar. Där finns en kristallkrona, ett bord, en fåtölj, några stolar, en TV samt några tomburkar och flaskor. På den bakre väggen spelas filmklipp upp.

Marina Nyström, som spelar huvudrollen Åsa, står iklädd studentmössa och blickar allvarligt ut över salongen.

– Mamma bjöd pappa på kycklingpaj. Det var sista gången de sågs, säger hon och ödesmättad musik dundrar igång.

– Marina! Mer tempo i allting!, uppmanar regissören Michaela Granit.

På den här repetitionen gås framför allt tekniska detaljer igenom – ljud- och ljuseffekterna har stor betydelse och ska ofta synkroniseras med olika rörelser eller repliker. Resultatet blir närmast filmiskt. Föreställningen kretsar kring minnen som Åsa själv berättar om, och betraktaren kastas rakt in i olika scener som utspelar sig vid olika tidpunkter i hennes liv.

Michaela Granit hoppas att föreställningen kan få spridning utanför den vanliga kretsen av teatermänniskor.

– Det vore bra om det kom mer ungdomar. Jag tror att det visuella, det filmiska formspråket, är något som unga kan gilla.

Det är också viktigt för unga att försöka förstå den förändring av samhället som har skett menar Michaela.

– Mig äger ingen är också berättelsen om en tid.

Om klassamhällets effekter

Michaela Granit hoppas att människor genom föreställningen ska komma nära den unika historien, se metallarbetaren Leif Andersson och få en inblick i hur tufft det är att kämpa med alkoholmissbruk.

– Det är ett slitet uttryck, den lilla människan i den stora världen, men du förstår vad jag menar. En sorts humanism. Klassperspektivet har också stor betydelse. Vad gör det med oss att leva i ett klassamhälle?

Michaela Granit tycker att det är viktigt att komma ihåg att Leif har en dröm om ett annat samhälle.

– Det är bra att påminna sig om det. Nu när folkhemmet har rasat är förvirringen utbredd. Hur tar vi hand om det vidare? Hur långt kan vi gå i konsumismen?

Huvudrollsinnehavarna Marina Nyström och Lennart Jähkel tycker båda att det bästa med föreställningen är förhållandet mellan far och dotter, men att det samspelet också är något av det svåraste att få till. Det är en balansgång att lyckas gestalta det smärtsamma utan att frossa för mycket i misären. Både Lennart Jähkel och Marina Nyström tycker dock att föreställningen lyckas hålla en bra balans.

– Vi går inte ner för mycket i det tragiska. Kärleken är större, säger Marina Nyström.

– Vi skildrar ju också ett barns sätt att överleva. Man undrar hur det hade gått om de inte haft andra familjemedlemmar runt omkring som stöd. Leffe är bortskämd på ett sätt, säger Lennart Jähkel.

Åsa Linderborg själv, som har varit kritisk till filmversionen av hennes bok, är betydligt mer välvilligt inställd till de dramatiseringar som har gjorts. Föreställningen på Stadsteatern ligger också väldigt nära boken.

– Det är alltid vanskligt att se sitt eget liv tolkas av andra, men teatern är en konstform som alltid får mig att kapitulera, säger hon.

– Det här är fjärde gången teatervärlden ger mig en ny pappa. Jag tycker om dem all­ihop och det skulle nog pappa också ha gjort, säger Åsa Linderborg.

Omi Gibba