Låt oss för diskussionens skull dra slutsatsen att boken är skit och strunta i den ett ögonblick. Samtalet jag vill inleda med Saga handlar mer om litteratur och litteraturpolitik i allmänhet.

Saga hävdar att svenskarna i princip ligger två år före danskarna vad gäller samhällsdebatten och är redan i färd med att avskaffa författarens kontext genom vilken han analyserar sin verklighet. Tonen framstår som spydig, och jag undrar om kritikerns främsta intresse handlar om att positionera sig för sina närmaste. 

Jag hoppas att det inte är så – en sådan recension tar litteraturen som gisslan och slösar tidningsläsarens tid på en runda inkrökt och självupptagen påfågeldans. 

Dessutom gavs boken ut i Danmark 2022, alltså två år tidigare än i Sverige, och ett sådant faktum skulle man kunna förvänta sig att en litterär person av Sagas kaliber skulle fångat upp? Översatt litteratur är inte fullt så enkel att överföra mellan tid och rum.

För Saga är boken inte poesi. Varken författaren eller bokomslaget utlovar dock poesi. Hon klandrar författaren för att han använder sina texter som en hammare mot läsaren, och använder sedan Yahya Hassan (som älskade bilder och verkligen trodde på skönhet) som en hammare mot författaren. 

Om samma recensent kritiserade en brun författare för att dela erfarenhetsvärld med idolen Toni Morrison kunde man anklaga vederbörande för rasism

Saga skiljer på poesi och icke-poesi, där den ena genren är bättre än den andra, men hon vägrar också att läsa på verkets premisser. Varför? Känner Saga sig faktiskt lite öm efter hammarslagen? Tillhör hon inte själv den kulturella medelklass, som bara njuter av kritik och lätt kan hantera den?

Saga hoppar sedan till över hur mycket författaren har gemensamt med sin franska motsvarighet, Edouard Louis, som också är homosexuell och skriver om klass. Faktiskt är det en del av kritiken att författarna liknar varandra mycket, och jag står kvar med frågan: Varför, Saga, finns det bara plats för en av dem på scenen? Om samma recensent kritiserade en brun författare för att dela erfarenhetsvärld med idolen Toni Morrison kunde man anklaga vederbörande för rasism.

Författaren som recenseras erkänner och tolkar inte sina erfarenheter, på det sätt Saga önskar och kräver. Där Yahya Hassan riskerade allt riskerar den här författaren ingenting med sin radikalitet, som närmast känns påklistrad. 

Inte ens om han förlorade sin familj med böckerna. Inte heller om han förlorat många vänner med böckerna. Inte ens om han kom från ingenstans, och fortfarande vägrar underkasta sig några specifika politiska agendor och gemenskaper som 90 procent av kulturbranschens jämnåriga progressiva annars marscherar i takt med, inklusive Saga kanske?

Jag vet ingenting om Saga, jag känner inte till kritikerns bakgrund eller umgängeskrets, men blicken hon läser med verkar förfrämligande och utifrånkommande. Till och med lat? 

2017 läste jag boken ”Why I’m no longer talking to white people about race” av Reni Eddo-Lodge, och även om jag uppfattade boken som en smula polariserande och förminskande i sin analys av samhällsproblemen samt medborgarnas möjlighet att agera och informera varandra, kan jag – efter att ha läst Sagas recension – plötsligt sympatisera med den danske författaren, som om några år kommer att ge ut boken: ”Why I’m no longer talking to white feminists about class”. 

En sådan slutsats vore dock förarglig och står i vägen för vad som kunde ha blivit ett mer spännande, modigare samtal.

Men Saga kan naturligtvis också luta sig tillbaka där borta, på andra sidan Öresund. Alla vet ju hur suveränt svenskarna presterar i alla delar av livet.

Översättning: Martin Aagård

SVAR DIREKT:

I sin recension av Glenn Bechs ”Jag erkänner inte längre er auktoritet” i Aftonbladet gjorde Burcu Sahin poängen att ”själva auktoriteten tilltalas och förnekas samtidigt” i bokens titel. Efter att ha läst Glenn Bechs svar på min recension frågar jag mig om denna självmotsägelse ens är medveten. 

Det är fullständigt likgiltigt för mig huruvida Glenn Bech är nöjd eller missnöjd med min recension av hans bok. Eller snarare förutsätter jag att han i egenskap av upphovsperson inte uppskattar att hans verk läses och tolkas på ett sätt som av honom upplevs orättvist. Tyvärr, får jag väl säga, är det den risk han har tagit i egenskap av publicerad författare. Någon på förlaget borde kanske upplyst honom om detta?

Att som författare känna sig förorättad av en recension är likväl något helt annat än att vädra denna upplevda oförrätt offentligt. 

Bech påstår att hans avsikt inte är att övertyga någon om att hans bok trots allt skulle vara ”fantastisk”, utan inleda ett samtal om ”litteratur- och litteraturpolitik generellt”. Allt som följer på denna brasklapp är dock argument mot mina synpunkter på hans – eller ”författarens”, som Bech kallar sig själv i tredje person – bok. 

Det är, återigen, svårt att utröna om Glenn Bech reflekterat över den flagranta inkonsekvens han ger uttryck för med sin opåkallade svarstext. Att gå i dialog med sina kritiker är ju att ge läsaren, litteraturetablissemanget, etcetera, exakt det problemformuleringsprivilegie han genomgående i sitt ”manifest” hävdar sig vilja underkänna. Genom att tillskriva recensenten (mig) denna makt, underminerar han inte bara verkets uttryckliga ärende utan även litteraturens befogenhet att tala i egen sak; är illojal med sin bok och i förlängningen sig själv som författare. Erkänner den enas och undergräver den andras, just, auktoritet.

Saga Cavallin