Hur reagerade du när metoo brakade lös?
– Jag blev helt förkrossad, förstörd och gråtfärdig när jag läste. Jag försökte hitta alla hashtaggar på svenska, och alla de som var på svenska i Finland också för att läsa. Och det jag tänkte var att det här är ju någon slags litteratur. Vad gör jag med det här. Jag är litteraturhistoriker, och det började komma upp en massa hemska citat och scener från böcker jag läst. Har man läst i 50 år har man ju en del. Jag började skämmas, det var en del böcker och författarskap jag till och med skrivit om, men där jag inte hade förstått själva angelägenheten, skriken på hjälp som fanns i de här litterära skildringarna.
– Det ändrade min litteratursyn. Det förde mig till att tänka att det här är vittneslitteratur. Det är en väldigt tung genre, och en väldigt manlig genre. Det är berättelser om de stora folkmorden, förintelsen och Gulag-lägren och så vidare. Men jag provade den tanken och jag började se vad som överensstämde.
I boken finns bland annat skildringar av så kallad ”frozen fright”, både ur litteraturhistorien och ur metoo-vittnesmålen.
Borde rättsväsendets företrädare läsa den här typen av litteratur?
– Ja, den här vittneslitterära traditionen måste jurister i våra domstolar, och poliser på polishögskolan läsa, för att förstå. Det är inte bara det härmed frozen fright som drabbar 73 procent av alla kvinnor vid övergrepp. Det är också föreställningar om att det inte kan vara våldtäkt om inte kvinnan kämpar för sin dygd. Det är bara struntprat. Litteraturen tar också upp den posttraumatiskt stressen som många drabbas av efter en våldtäkt, den kan gå i arv i generationer. Det är något som begränsar våra möjligheter att vara människor fullt ut. Det är också poängen med våldtäkter, att vi ska hålla oss på mattan. Att vi ska veta att det finns ett vapen som kan användas av vissa män. Inte alla män våldtar, men tillräckligt många för att hålla den kvinnliga befolkningen i någon slags ständig beredskap. Det är inte klokt.
I boken beskriver hon också vad hon beskriver som sitt eget tidigare patriarkala medberoende och kvinnors medbrottslighet och självbedrägeri patriarkatet.
Du skriver att medbrottslighet förutsätter medberoende. Hur då?
– Att bli kvinna handlar väldigt mycket om medberoende och medbrottslighet. Jag skriver bland annat om Margaret Atwoods, Handmaids tale, kvinnor som blir patriarkatets hantlangare för att trycka ner andra kvinnor och flickor. Det är ett försök att börja tänka. Om vi tänker kring det väldigt aktivt så kanske vi kan klara av att bete oss annorlunda.
Ett kapitel i boken, med rubriken ”Män som inte hatar kvinnor” ägnas åt män som genom litteraturhistorien brutit tystnadskulturen och berättat om sexuella övergrepp på kvinnor.
– Det var ett ljus i tunneln att upptäcka de män som genom litteraturhistorien har skrivit om sexuella övergrepp. Då menar jag inte de män som har gjort det pornografiskt, det finns det ju gott om. Jag menar de som verkligen har tagit ställning för oss. Det började redan för 2000 år sedan när romaren Ovidius faktiskt ställde sig på vår sida i storverket ”Metamorfoser”. I det verket finns också den första våldtäktshistorien i världen, där han skildrar prinsessan Filomena som blir våldtagen av sin svåger och när hon säger att hon ska vittna om detta får hon tungan avhuggen. Så hon blir verkligen förstummad, och det är en väldigt talande bild för hur kvinnor har varit förstummade genom historien. Det här är sådana erfarenheter som vi inte ska tala om, som vi inte ska berätta om, och det var precis det som #metoo slog hål på.
Efter metoo pratades det väldigt mycket om lynchmobbar och att metoo gick för långt. Men en förkrossande majoritet av alla berättelser var anonyma, och hängde inte ut någon. Snarare än hämnd, verkade det viktigaste vara för många kvinnor, att bli hörd och att bli trodd.
– Ja, det är det viktigaste. Det är inte straffet man är ute efter, det är bekräftelsen i att bli trodd som gör att man kan börja gå vidare.
Du har en spaning i boken om att det är i mäns romaner som kvinnliga offer som hämnas, snarare än i kvinnors.
– Ja, jag insåg det när jag höll på med mäns litteratur som uppmärksammar sexuella övergrepp som ett angrepp på människovärdet. Där fanns det påfallande ofta en gestaltning av hämnd. Att kvinnor som blivit våldtagna hämnas. Vi har Lisbeth Salander till exempel hos Stieg Larsson, som i Millenium-trilogin tatuerar sin våldtäktsman. Det går igen i många verk skrivna av män som har kvinnor som våldtäktsoffer som huvudpersoner eller bipersoner. Att man måste ju hämnas ett sådant fruktansvärt brott. Om du är en man så har du en reflex som går ut på att om någon slår mig, slår jag tillbaka. Den idén finns inte alls i samma utsträckning i den kvinnolitterära traditionen. Utom möjligen hos Märta Tikkanen i ”Män kan inte våldtas”, där våldtar hon tillbaka. Men det är något väldigt ovanligt, och varför är det så? Jo, precis av samma anledning som att metoo var en anonym rörelse. Det viktiga är att peka på strukturen av övergrepp och förtryck, så att vi kan göra något åt det, än att peka ut en eller annan förövare. Det är samma sak i romaner eller diktsamlingar där det här finns. Det viktiga är att säga att det här händer, det händer kvinnor och det här händer flickor och det måste upphöra.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
