Mitt stora problem i kultursverige idag är att DIY (do it yourself, gör det själv) är det enda jag tror på. Något som blev oerhört påtagligt när jag besökte den musikbranschkonferens som hölls under Way out West. SVT:s Per Sinding Larsen modererade ett samtal där musikbranschen diskuterade hur framtiden ska se ut och Spotifys nordiska vd Jonathan Forster beskrev hur han hoppas att musikbranschen ska bli mer som sporten, att företag ska sponsra mer. Alla applåderar, ingen ifrågasätter, Per Sinding Larsen säger ”Which is good” och min mage vänder sig.
Helt plötsligt kändes musikindustrin som ett lost cause. Alla diskuterade hur Robyn kunde sälja Volvo utan att sälja ut. Hur Avicii kunde säljas in via Jersey Shore. Hur pengarna skulle in. En managersnubbe jag snackade med sa på frågan ”Är det färre jobb i musikbranschen nu?” att nej det är fler. För: ”Nu har alla storföretag en musikavdelning.”
Kalla mig old school, men i min värld fanns det ett ”corporate” och ett ”anti corporate”. I min värld byggde vi en musikscen bortom företagsstrukturerna. Redan nu hajpar istället etablerade musikrecensenter som Jan Gradvall Zlatans senaste företagsspons som en kulturhandling.
Jag hatar det.
Under de tio år jag jobbat med Galago så har vi aldrig tänkt i företagsspons. Tidningen har i princip helt finansierats av läsare. Det har inte varit en enkel eller rik lösning att jobba så, men vi har fått det att funka. Jag älskar DIY-tänket av en scen som bygger sig själv. Herregud, vi har knappt fakturerat en enda annons. Vi, ett litet förlag med två anställda, har idag den största festen i bokbranschen på Bokmässan med runt 1 000 besökare. Den är helt finansierad av besökarna utan vinsttänk. Vi började festen för tio år sedan på salsabåten Rio Rio med 20 kronor-entré och ingen gästlista och sedan har den vuxit organiskt. Alla pengar har gått till banden och de som gjort festen roligare.
Det är så jag vill att kulturskapande ska få fungera. Inga kompromisser, DIY. Jag kan inte jobba på något annat sätt. Jag vill inte jobba på något annat sätt. Alla – artist, arrangör och publik – blir lika viktiga i det bygget. Festen är inte till för en elit, med en publik som står bredvid och tittar på.
Jag äcklas av acceptansen av sponsring i musikbranschen. Hur en fast anställd musikjournalist som mer eller mindre är en galjonsfigur för musikjournalistiken på ”opartiska” public service som Per Sinding Larsen fakturerar typ 40 papp plus moms för att bara sitta och le när musikbranschen pratar om hur musiken bör gå mot corporate branding. Hur Leif Pagrotsky sträcker upp handen och frågar Spotify: ”Hur ska ni göra för att inte bli som Nokia, hur ska ni fortsätta vara störst?” Samtidigt som det föreningsdrivna musiklivet konkurreras ut av storföretag och Grolsch block party.
Jag är en jävla kulturentreprenör. Javisst, och jag är riktigt jävla bra på det också. Men jag pallar fan inte med när ”entreprenör” blir viktigare än ”kultur”. Kultur måste skapas gemensamt, kultur måste kritiseras gemensamt. Är du musikjournalist räcker det inte med att prata om musiken, du måste titta på och kritisera mekanismerna bakom.
