Tidigare har också KI:s kraniesamlingar debatterats – senast skedde det 2018. Då krävde sverigefinska organisationer, forskare och privatpersoner att skallar som grävts upp från gravar i Finland skulle återbördas och få en slutlig vila. Innan dess har samer krävt tillbaka sina anförvanters kvarlevor från KI men också från andra samlare. På Urfolkens dag, den 9 augusti 2019, återbördade Historiska museet i Stockholm kvarlevor från ett 25-tal tidigare uppgrävda människor till nya viloplatser under en ceremoni vid Gammplatsen i Lycksele. Då framförde den dåvarande museichefen också ursäkter till den samiska befolkningen med anledning av museets tidigare agerande.
Gravskändningar pågick inte bara under 1800-talet till mitten av 1900-talet. När sjön Överuman skulle dämmas upp i början av 1960-talet grävdes samiska kvarlevor från ett dussin personer upp och hamnade därefter på tandläkarhögskolan. De repatrierades 2018 och begravdes på kyrkogården i Tärnaby.
Men protesterna vid Karolinska Institutet nu i sommar handlar snarare om aktörerna bakom insamlandet av skallar än om repatriering av KI:s samling av mänskliga kvarlevor.
Två av aktörerna som skändade gravar när de grävde upp eller bytte till sig, köpte eller på andra sätt tillägnade sig mänskliga kvarlevor i form av skallar, var far och son Anders och Gustav Retzius. Båda var vid tidpunkten för kraniesamlandet utbildade läkare och forskare och verksamma som anatomer vid KI. Det är bland annat just dessa två som fått vägar och salar döpta efter sig och nu lyfts fram vid studenternas protester.
De anatomiska institutionerna använde mänskliga kvarlevor vid dissektionsundervisning och för forskning och samlade därför systematiskt in kroppar och kroppsdelar. Anders och Gustav Retzius tänkte – som andra i deras samtid – att kranier sa något om människans och olika folkslags utveckling. Denna inriktning inom anatomin benämndes av dem själva som fysisk antropologi. Av idéhistoriker brukar de därför kallas fysiska antropologer, men det förskjuter fokus från dem som medicinare. Just medicinvetenskapens betydelse för rastänkandets klassificering och värdering av olika människor förtjänar att lyftas fram och belysas, precis som KI:s studenter nu gör.
Medicinvetenskapens hierarkisering av människor började redan vid själva insamlingen. Kroppar och kroppsdelar kunde fram till 1900-talets början utan medgivande från de avlidna själva eller deras anhöriga tas från olika grupper, exempelvis från fattiga som inte kunde betala sin egen begravning, från människor som dog i fångenskap, människor som tagit sina liv, nationella minoriteter och urfolk. När skallens omfång sedan mättes var grundtanken att ju större skalle, desto större hjärna. Utifrån skallmåttet klassificerades sedan graden av tankekraft och viljeförmåga, instinktstyrning och energi. Ju mindre skalle desto mer lämpad för kroppsarbete och lydnad.
Just anatomernas studier av individer och placering av dem i grupper kopplade till en utvecklingskurva skulle leda till fatala slutsatser och legitimering av klassbiologi, könsbiologi, rasbiologi och synen på funktionsvariationer. Och vidare till de grymma praktiker som blev teoriernas konsekvenser. Konsekvenser vi lever med än idag trots att dagens genetiker konstaterat att den enda en individ kan jämföras med är sin egen utveckling över tid. Att biologiskt dela in individer i kategorier som till exempel hudfärg eller kön går inte – skillnaderna inom en grupp är alltid större än mellan grupper.
Lästips:
Jeff Werner, Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik (2021).
Pia Laskar, Den finska rasen och görandet av svenskar, i Ras och vithet. Svenska rasrelationer igår och idag, red. Tobias Hübinette (2017).
