Filmmakaren Lisa Aschan är glad. Hennes nya film, Det vita folket, har haft världspremiär kvällen före intervjun och fått ett fint mottagande. Hon är lättad och trött.
– Jag hoppades att folk skulle våga skratta. Därför blev jag otroligt glad när den uppfattades som både rolig och sorglig på samma gång, att folk tillät sig ha dubbla känslor. Jag tror att det behövs. Jag tror att humor och smärta hänger ihop. Jag hörde att folk grät och sedan skrattade minuterna efteråt. Det kändes jätteskönt.
Filmen Det vita folket utspelar sig i ett underjordiskt fängelse, som inte kallas för fängelse. Vissa får komma och gå som de vill, andra är inlåsta. De frihetsberövade väntar på att skickas hem. Var hem är vet vi inte, men det är inte här. Lisa Aschan besökte under en lång period Migrationsverkets flyktingförvar i Märsta regelbundet. Där väcktes tanken på att berätta om en sådan plats.
När bestämde du dig för att göra en film om förvar?
– När jag fick reda på att de fanns, då började processen. Jag har länge velat göra en film om de här frågorna, men jag har känt att det har varit för stort. Men när jag kom till förvaret i Märsta första gången kändes det som om den platsen är ett destillat av hela Europa i en byggnad. Allting blev tydligt. Relationerna och människorna, frågan blev hanterbar.
Åkte du dit med tanken att det skulle resultera i en film?
– Jag hade ju en tanke, det fanns en idé. Men det var när jag var med om en speciell upplevelse som jag bestämde mig. Jag höll på med två parallella projekt, men efter den upplevelsen bestämde jag att jag måste göra den här filmen. Nu.
– Det var en natt när jag var där och två ur personalen hade åkt till sjukhuset med en frihetsberövad kvinna. Då ringde polisen och berättade att de gripit en man som skulle komma. Det skulle vara incheckning och jag blev tillfrågad om jag kunde vara med, för man måste alltid vara två och det var för lite folk kvar. Det var ett vitt rum där det kom in två civilpoliser med en kille som bara skakade i hela kroppen och de satte honom mitt emot mig. Han bara tittade mig rakt i ögonen och frågade, på helt flytande svenska, vad gör jag här? Vad har jag gjort? Varför låser ni in mig? Och jag visste inte vad jag skulle säga.
– Jag hade gått runt och inbillat mig att jag var neutral. Att jag inte var en del av systemet. Men då insåg jag att jag har en maktposition. Jag är en medborgare i det här landet, som har de här lagarna. Det var i det mötet jag bestämde mig. Det är typ fyra år sedan nu.
Hur mycket hängde du på Märsta?
– Fram och tillbaka i ett och ett halvt år ungefär. Sen har även alla skådespelarna varit där också och alla från filmteamet. Det var viktigt för mig att alla skulle ha en egen upplevelse och sina egna tankar kring det. Speciellt skådespelarna, men också de andra, foto och ljud, scenografi, kostym. Jag försökte röra mig där som alla andra. Det är ganska svårt att se vem som har vilken position. Det enda som avslöjar en är ett passerkort och en handenhet. Men jag har också gjort intervjuer, både med anställda och frihetsberövade.
– Manuset bygger på situationer som jag har upplevt, människor som jag har träffat där, saker jag har hört sägas där. Sedan var det viktigt för mig att göra det till fiktion. Att ta bort alla detaljer. De säger aldrig förvar i filmen, de säger aldrig Migrationsverket. Det är aldrig någon som pratar om nationalitet. Jag har inte varit ute efter att göra en politisk film, jag ville att det skulle handla om människorna och relationerna. Jag ville göra science fiction av verkligheten. Sedan har jag ju valt att ha den här skylten i början där det står ”Sverige 2015”. Det är för att påminna om att det här händer just nu.
Det vita folket är ingen dokumentär eller socialrealistisk skildring av flyktingförvaren. Science fiction-temat i filmen går igen i allt från kostym till ljud och miljö. Filmen är inspelad i ett gammalt skyddsrum i Göteborg.
Varför ville du göra science fiction på det här temat?
– Jag gillar att arbeta med genrer. Jag började med det i min förra film. Tematiken får bestämma vilken genre det blir. Varje gång jag hade varit på Märsta och kom ut, kändes det som om jag varit i en rymdkapsel. Och de upplevelser jag hade där kunde bara andra som också varit där förstå. Så jag tror att jag fick den här overklighetskänslan. Sedan har det ju blivit mer och mer verklighet under tiden vi har arbetat med filmen. Det har gått från att vara en plats som inte så många känner till, till att det är överallt.
Jag kopplar science fiction till dystopier ...
– För mig är det inte en dystopi, det här händer just nu. Det är inte en framtidsskildring. Vi har bara arbetat mer med rymdtematiken.
Vad är det för situationer du har tagit fasta på från förvaret?
– När jag gick in i det kände jag att jag inte ville döma någon, oavsett vilken sida personen befann sig på. Jag ville försöka förstå vad det innebär att ha den här typen av arbete som är så dubbelt, som handlar om att både vara väktare och vårdare i samma person. Och det är omöjligt. De inlåsta är samtidigt i en situation där de har väldigt få möjligheter att handla. Och vad gör man då, när man blivit fråntagen all kontroll över sitt liv? Hur agerar man då? Ju mer press, desto sannare natur kommer fram. Vem blir man när man inte känner sig trygg? Man kan inbilla sig att man är en människa när man är på en plats där man känner sig säker. Sedan kan man bli någon helt annan om man plötsligt känner sig hotad.
Vad är det som kommer fram då, menar du?
– Just det här med att försöka återta kontrollen utifrån vem man vill vara. Är man anställd och kanske egentligen vill vara vårdare, men är mer en väktare, då handlar det om att kamouflera och dölja sin makt. Inte låtsas om att man är den som har kontrollen.
– Som frihetsberövad tror jag att det handlar om att försöka göra allt man kan för att inte bli ett offer. Att försöka få kontroll över sin situation.
Läs vidare på nästa sida: Maktrelationer ett centralt tema i filmerna
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Vad tänker du om att man frihetsberövar människor på det här sättet?
– För mig har det handlat om att visa båda sidor och inte döma någon. Det var på något sätt en förutsättning för mig. Jag är ju faktiskt på den sidan som har makt. Jag har en maktposition och kan göra något med den. Det som har varit viktigt för mig är att undersöka den här platsen. Jag ville göra en film om vad som händer i ett rum där det råder helt olika regler för olika människor. Vad det gör med människor. De mekanismer som uppstår där finns överallt.
Filmen inleds med skratt, tårta och champagne. Är det en blinkning bakåt i Sveriges nutidshistoria?
– Den parallellen får ni dra själva, tror jag. Om ni vill.
Den hyllade debutfilmen Apflickorna från 2011 är en westernfilm om två tonårstjejer som delar intresset för den krävande hästsporten voltige och deras kamp mot och dragning till varandra.
Ser du maktrelationer som ett centralt tema i dina filmer?
– Ja, absolut.
Varför gör du film om makt?
– Jag tycker att det är spännande. Apflickorna handlar om konfrontativ makt. Varenda scen är en duell, det handlar om utmaningar. Medan den här filmen handlar mer om en obekväm makt. Människorna vill inte ha den här makten som de har och gör allt de kan för att dölja den. De har den här väldigt speciella retoriken, som jag tror handlar väldigt mycket om att kunna hantera att ha den rollen. Man säger verkställa istället för att deportera. Man säger avvikit istället för rymt. För att man ska kunna se någon i ögonen och säga det som måste sägas, att nu kommer vi skicka tillbaka dig till den här platsen som du har flytt ifrån. Jag tror ingen människa kan göra det utan att ... Man gör allt man kan för att försöka klara av det.
– Det många uppfattar som komiskt i filmen är det absurda och omöjliga i att ha den där dubbla rollen, som gör att alla vardagsritualer blir väldigt speciella på ett sådant här ställe. Man pratar om att man ska åka på semester till en exotisk plats om man är personal, att man först verkställer någon, sen ska man äta lunch.
Hörde du sådana samtal på förvaret?
– Om semestrar? Ja, det är klart. Det pratar ju alla om på sina jobb. Folk längtar efter att få semester och åka bort. Men när man är på en sådan plats har det en helt annan klang än vad det skulle få om du sitter i ett lärarrum på en skola. Det har ju ingenting att göra med huruvida någon är ond eller god. Det är ju bara ett faktum. Just den känslan av att sitta där och vara fri och kunna gå och komma som man vill, i förhållande till de människor som inte har den möjligheten. Den känslan, den identitetskonflikten och krisen tror jag fler har i samhället idag. Man vill helst bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting, men det går inte.
– Det kändes på premiären som om filmen hade en funktion som jag bara hade vågat drömma om att den skulle ha. Filmen är ganska öppen, jag berättar väldigt lite om människorna som är där. Tanken är att man ska kunna ta in sig själv och sina egna erfarenheter. Att de ska få ta plats. Det kändes som om det funkade och det gjorde mig jätteglad.
Filmen handlar om maktrelationerna på den här platsen. Men den högre makten som skapar den här situationen, besluten och politiken, är osynlig i filmen. Varför har du valt att göra så?
– Alla som är där är ju en del av ett system och på något sätt tvingade in i det systemet. Det är väl en del i det där att jag inte vill att filmen ska vara politisk utan att den ska handla om människor. Jag tror att man måste börja där för att komma någon vart.
Vad ligger bakom att du alltid jobbar genremässigt?
– Jag gillar när det finns regler och ramar. Jag tycker inte om att kunna göra vad som helst. För mig är absolut frihet lika med skräck, det är det värsta jag kan tänka mig. Därför bestämde jag mig efter filmskolan att aldrig mer göra drama utan att alltid arbeta med genrer. Låta tematiken bestämma vilken genre det skulle bli. Sen arbetar vi utifrån en viss ljudbild, en scenografi, för att det inte ska handla om smak.
Hur då?
– Om man säger att det här är en science fiction-film, det här är ett rymdepos, då blir det ett självklart val att ha en viss typ av musik och ljudbild. Mer regler gör att man kan driva idén längre, när man inte kan göra vad som helst. Jag blir lugn och harmonisk av regler.
Samtidigt känns det ju inte helt enligt reglerna att göra en science fiction av nutiden och en western om två tonårstjejer.
– Tycker du inte? Det tycker jag. Western handlar ju om ”what it means to be a man” och det handlar ju Apflickorna om tycker jag. Och science fiction handlar ofta om att människorna är det stora hotet mot människorna. Vad press kan göra med människor. I science fiction är människan ofta utsatt, människan är under hot. Det är science fiction för mig. Och det var precis det jag upplevde på förvaret. Och oavsett vilken sida man befinner sig på känner sig alla utsatta och hotade.
Hur såg skapandeprocessen ut?
– Till den här filmen har jag jobbat otroligt mycket med research, det tog massor av tid, men då skrev jag samtidigt. Vi började leta efter platsen tidigt och tittade på 100-tals ställen innan vi hittade de här skyddsrummen från kalla kriget och bestämde oss för att vi inte kunde vara någon annanstans. Jag började titta på rollbesättningen tidigt.
Hur tänkte du där? I Apflickorna var det ju helt oprövade kort...
– Ja precis och här är det helt tvärtom. Det var en del i att jag verkligen ville att det skulle vara fiktion. Pernilla (August, red. anm.) till exempel, jag hade ingen annan på min lista för den rollen. Det finns ingen annan som skulle kunna göra den rollen som chef. Både för att hon är en fantastisk skådespelerska och för att folk älskar henne. Det behöver man göra.
Du har berättat att du parallellt med filmprocessen tittade på The shining väldigt mycket för inspiration. Varför just The shining?
– Overlook hotel är som en huvudperson i filmen. Ett nedstängt hotell utan gäster skapar en massa situationer. På samma sätt tänker jag att det här underjordiska fängelset där Det vita folket utspelar sig också är som en huvudperson. I den tidiga processen såg jag den varje dag i tre veckor. Det var för att se vad det är som gör den så bra och för att se vad jag kan sno ifrån den till det här projektet.
Vad har du för projekt härnäst?
– Jag håller på och skriver på en komedi faktiskt. Det känns som ett naturligt steg efter det här.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
