År 1609 fick astronomen Galileo Galilei fast anställning med en hög lön vid Universitet i Padua, i närheten av Venedig. Den som gav honom denna trygghet var den venetianska senaten, alltså den högsta politiska makten. Anledningen till att de gjorde det var att Galilei hade gjort en uppfinning, en ny sorts stjärnkikare, som han nu erbjöd senaten monopol på. Han tog med sig senatorerna upp i klocktornet på Markusplatsen för att konkret visa hur användbar den nya kikaren var för just dessa maktens män. Med den kunde man nämligen se långt över havet och tidigt upptäcka annalkande stridsskepp. Senatorerna döpte Galileis uppfinning till ”ögonkanon”, innan den fick sin vetenskapliga benämning ”teleskop”.
Det är filosofen Sharon Rider som berättar historien om Galilei i ”Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter” från 2013. Rider skriver att Galilei egentligen inte var intresserad av att upptäcka annalkande stridsskepp. Han var intresserad av himlakropparna och deras rörelser. Av att förstå universum.
Men när hans forskning ledde honom till den här uppfinningen kunde hans esoteriska intresse plötsligt bli till nytta här och nu, för ett konkret syfte – militär framgång – och hans trygghet blev säkrad. Hans forskning blev vad vi idag skulle kalla ”samhällsrelevant”.
Det där är det nog många humanister som drömmer om, att kunna peka på ett konkret objekt och säga ”här ser ni nyttan av vårt arbete! Ge oss nu pengar och trygghet!” Dock en dröm svår att förverkliga för en humanist.
Vad som är samhällsrelevant beror naturligtvis på vad samhället som forskaren verkar i efterfrågar. Det kan vara militär framgång, men i dag är det väl oftast ekonomiskt lönsamma innovationer. Tekniska lösningar, eller medicinska genombrott. Det kan också vara studier som i reda siffror visar hur det ligger till med olika samhällsfenomen, till exempel antal brott eller antal sjukskrivningar, eller hur tillit korrelerar med politisk uppfattning. Både de naturvetenskapliga och de samhällsvetenskapliga ämnena kan leverera sådant. Men humaniora? Hur kan humaniora bli samhällsrelevant?
Ordboksdefinitionen av humaniora är ”studiet av människan som kulturvarelse”. Alla ord som ingår i den meningen refererar ju till saker som faktiskt kan mätas i reda siffror och i studier. Vi kan mäta antalet studier en humanist gör och hur ofta dessa studier refereras av andra forskare. Vi kan mäta människan, vad hon presterar eller vad hon kostar samhället. Vi kan mäta kultur, i alla fall om vi med kultur menar de sköna konsterna, antalet böcker som köps eller lånas ut på bibliotek, antalet teater-, konsert-, filmbesök etcetera.
Men en sådan mätbar humaniora låter inte bara torftig – den tycks närmast strida mot humanioras väsen. För om det är människan som kulturvarelse som ska studeras och vi gör detta till någonting mätbart, sviker vi inte då också just människan som kulturvarelse?
Främmande och döda språk, historia, filosofi, religion, studier av konstnärliga uttryck – för inget av detta är det nödvändigt med mätbara studier. Vilket innebär att just den mätbara samhällsrelevansen blir svår att hävda. Men att därför säga att humaniora överhuvudtaget inte är relevant för samhället vore ju helt dumt. Det vore samma sak som att säga att det omätbara i människan och i hennes uttryck inte är relevant för samhället. Vilket samhälle vill säga någonting sådant om sig själv?
Om humaniora, studiet av människan, ska vara samhällsrelevant så måste samhällets funktion ytterst vara just människan. Om samhället är till för andra saker än människor så behövs inte just humaniora. Den dagen samhället är till för tillväxtens och lönsamhetens skull, eller för nationens internationella konkurrenskrafts skull – den dagen behövs inte humaniora.
Just därför bör vi vara väldigt uppmärksamma på hoten mot humaniora, för sådana hot är ytterst hot mot det mänskliga i
oss själva och i vårt samhälle.
