Man får ett liknande intryck när man träffar bokens författare. Han Kang talar osedvanligt tyst. De ord hon uttalar ljuder knappast högre än hennes andhämtning. 

– Jag viskar för det mesta, säger hon och skrattar till (tyst). 

Han Kang befinner sig på blixtvisit i Stockholm med anledning av lanseringen av just "Jag tar inte farväl" som snart även ska publiceras i Storbritannien. Hon är varken överens med sin brittiska förläggare eller sin översättare om vilken titel som passar sig bäst för den engelska utgåvan och ber mig att tycka till i frågan. Jag får inte lov att skriva ut vilka de olika alternativen är men det visar sig att jag tycker bäst om översättarens förslag. 

Hon misstänker att hennes föreslagna titel i slutändan kommer att dra det kortaste strået. Det tycks göra henne en smula uppgiven.  

– Jag tycker väldigt mycket om mitt förslag. Det känns lite komplicerat. 

Han Kang fick sitt stora genombrott utanför Sydkorea med "Vegetarianen", publicerad i hemlandet redan 1997, och som nio år senare belönades med det internationella Man Booker-priset. Det är en mörk och gåtfull berättelse om en kvinna ansatt av mardrömmar om brutalt våld som bestämmer sig för att sluta äta kött, ett beslut som så att säga inte väcker liv i hennes anhörigas better angels. 

Det hela slutar med att kvinnan bestämmer sig för att bli ett träd. 

"Jag tar inte farväl" är också en skildring av mardrömmar. 

I denna har Gyeongha, en författare som delar biografiska likheter med Han Kang, skrivit en roman om de hundratusentals människor som massakrerades av den sydkoreanska regimen under Koreakrigets inledningsskede. Detta med hänvisning till deras kommunistsympatier. Under skrivprocessen drabbas hon av återkommande nattliga visioner om de namnlösa dödas gravar som hotas att svepas bort av hastigt stigande tidvatten. 

Den första romanen av Han Kang som gavs ut på svenska är "Levande och döda", och handlar om ett studentuppror i författarens uppväxtstad Gwangju som 1980 slogs ner av landets militär, bara några månader efter att Han Kang hade flyttat ifrån staden. Hundratals studenter dödades. 

– När jag skrev "Levande och döda" så led jag själv av en massa mardrömmar. Det fortsatte även ett tag efter att boken publicerats. Jag kände enormt mycket smärta när jag skrev den och många läsare har sagt till mig att de delat min smärta. Så på något sätt tog smärtan rollen som ett slags bro mellan dem och mig. 

"Jag tar inte farväl" hänger på många sätt samman med "Levande och döda". De tre kvinnorna som berättelsen rör sig runt försöker alla leva vidare med de sår som utrensningen av Sydkoreas kommunister direkt eller indirekt åsamkat dem. 

I ett hus på ön Jeju – dit den suicidala Gyeongha beger sig efter sin vän Inseons olycka – utspelar sig drömlika sekvenser varunder röster från andevärlden frambesvärjer minnen från det våld som drog fram på ön under Koreakrigets repression. Och inte minst minnena av Inseons döda mor som under hela sitt liv söker efter sanningen om sin bror som försvann under massakern. 

Hela tiden snöar det, från bokens första sida till den sista.

– Jag ville att det skulle snöa under hela boken, och när snön faller på marken ser jag det som att det uppstår något slags koppling. Som att det snöar mellan döden och livet, mellan drömmen och verkligheten, och mellan minnen och nutiden. Jag tänker att snön tar platsen där Gud borde ha funnits. 

På vilket sätt då?

– Jag är inte alls religiös, jag har aldrig trott på Gud. Så för mig är Gud ett slags tomhet. Och snön tar plats i den här frånvaron, och fyller i tomheten på något sätt. 

Det finns ett citat av James Joyce: "Historien är en mardröm ur vilken jag försöker vakna upp." Dina böcker handlar ju om människor som tvingas inse att de lever i en brutal och skoningslös värld men som ändå försöker att leva vidare. 

– Ända sen jag var liten har jag alltid tänkt att jag behöver acceptera världen. Men det finns alltid något slags kollision i mig när jag försöker göra det. Men jag vet att livet också är vackert och att det finns många vackra saker i världen. 

– Jag tänker väldigt mycket på värmen, inte bara den som finns inuti oss utan också den kroppsliga värmen. Och jag tror att det kopplar oss samman. Men det finns också väldigt mycket våld och det har alltid varit svårt för mig att förstå hur människans värme och allt våld kan samexistera.

Han Kang säger att även fast "Jag tar inte farväl" handlar om smärta och massakrer så ville hon att den i sin kärna skulle vara en historia om kärlek. 

– Det finns två versioner av den här boken, den koreanska innehåller bilder och när jag beskrev boken för konstnären som gjorde bilderna sa jag att den handlar om människor som tänder ett ljus under havet. Så trots att den här boken behandlar en massaker ville jag att den på samma gång skulle handla om den stunden då människor tänder ett ljus tillsammans. 

Det tidiga 1950-talets massakrer har länge varit ett tabuämne i Sydkorea, det var först för några år sedan som landets regering offentligt gick ut med en ursäkt till de dödas efterlevande. Han Kang säger att händelserna fortfarande utgör ett öppet sår för många sydkoreaner och så många människor ligger begravda i massgravar runt om i landet att de flesta aldrig kommer att identifieras. 

– Inte en enda person har dömts för sin delaktighet i massakrerna, säger hon. 

Många år har passerat sedan de brott som "Jag tar inte farväl" behandlar begicks. Men det urskillningslösa våldet fortsätter med stor enträgenhet att blossa upp runt om i värden. Han Kang säger att hon tycker att det bara blir svårare och svårare att förhålla sig till denna omständighet. 

– Det är väldigt svårt. Men numera när jag vaknar på morgonen, då gör jag det med hoppet om hopp. Och när jag tar del av nyheterna så försöker jag hitta det hoppet. Så länge man lever så måste man försöka göra det. 

– Jag har en författarkollega som säger att förtvivlan är lätt medan hopp är något svårt. Just för att det kräver fantasi. Men det är extra svårt att hitta hoppet i perioder som de vi lever genom just nu. Så det känns som en läxa för mig, att komma underfund med hur man ska hitta det. För just nu vet jag inte.